”I det parasociala triangeldramat följer vi det namnlösa berättarjaget i Sheena Patels debutroman Jag är ett fan.”
”Det Kawakami vill förmedla går redan att finna så tidigt som i de hånande kommentarerna och dömandet av andra kvinnor.”
”Vi ses i augusti besöker platsen som rotar sig ut ur äktenskapets slentrian och mot den oupptäckta, eggande fantasin.”
”Kvinnors begär, kvinnors gärningar, kvinnors namn försvinner i historieböckerna. Här står de i fokus.”
”Umubyeyi Mairesse vill ihärdigt lyfta på sorgens lock och odlar en gemenskap mellan familjemedlemmarna med hjälp av ord.”
”Aversionen mot det konventionella berättandet återkommer flera gånger i Dialog, en bok som formmässigt tar sig uttryck som ett samtal mellan två namnlösa vänner.”
”Kupletter är något så ovanligt som rimvers som inte får en att känna att det kanske hade varit bättre utan.”
Romanen erbjuder varken utvägar eller skäl till optimism, ändå kan läsaren inte undvika att dra på mungiporna genom den. Ibland med blanka ögon.
”Romanen blir en essä och för tankarna tillbaka till Sören Kierkegaards essäistiska profil.”
”Knausgårds litteratur har alltid vidöppna porer, på gott och ont.”
”Bildspråket i Mors Dag bidrar till intimiteten och gifter sig vackert med berättandet.”
”Det är en berättelse som sträcker sig över generationer, in i glömskan. Tur är väl det, tycker någon, att den som känt mest minns minst.”
”En stark känsla, ett starkt minne, blir bokens hela sida.”
Han Kangs roman Jag tar inte farväl är en historia fylld med skönhet, där varje ord bär tyngd men alla meningar tycks levande och dynamiska.
Donia Saleh är briljant på att synliggöra familjerelationer – både mor-dotter-relationer som är svåra och extensiva familjer som är lika nära, viktiga och påtagliga.
”Berättelsen har ett tydligt narrativt skelett och en tjock hud. En stor del av berättelsen hinner passera innan vi får klart för oss vad som hänt.”
”När blir vi hjältar? Och räddar en hjälte alltid andra, eller kan det vara så att man – i sin besatthet av rättvisa – oftast hjälper sig själv?”
Mirja Unge skriver fram en berättelse om hur det är att vara bunden till en plats, om minnen, rädsla och skuld.
”Sammanflätning” är en berättelse om att fortsätta söka och slutligen få säga farväl.
”Men för att Estela ska kunna återvända behöver hon pengar. Och för att få pengar behöver hon arbeta.”
”Författarens språk har inte det grepp över mig som det verkar ha över alla andra, men det är inte det viktigaste.”
Den precisa och strama skönheten i Jacques Chessex prosa fungerar som en motpol till utforskandet av berättelser som åskådliggör undanskymda brott, ondska och lidelser.
”En ung kvinna skulle aldrig bli debutant om hon gjorde det som Sigge Eklund gör i Gruppen.”
”Min rekommendation är: läs något annat med drakar istället.”
”Huvudpersonen Stockholm är en kille som aldrig vetat vad han vill eller vem han är.”
Matilda Olson recenserar ”All min kärlek”.
”Jag rekommenderar starkt detta vittnesmål till läsning”
”Släktkrönikan i Karlsbad är en färgrik och målande historia om flykten norrut, flykten från hemma. Men gammelfarmor Erna blir kvar. Skickas till Birkenau”
En uppföljare till ”Cykelbudet”.
”Över 40% av alla som jobbar som åklagare i Sverige har utsatts för hot eller hat i sin yrkesroll.”
“Kanbar fångar essensen i att ta studenten, att känna mer än någonsin, att se världen expandera och vilja hinna med.”
”Fem år och två fragmentsamlingar efter krisen i Svenska Akademien är Engdahl inte ute efter att bråka med samtiden, utan att fäktas”
Alva Hedlund recenserar ”Empusion”.
Vad är spatial frihet i temporal klaustrofobi?
”Stina Jackson skriver med en intensitet som får orden att glöda.”
En berättelse där gränsen mellan genialitet och galenskap hela tiden suddas ut.
Ida Börjels sjunde bok ”Omsorgslabyrinten”.
”Ibland kan det räcka med att återvända hem för att inse att man inte längre är ett barn.”
En kärleksberättelse om sorg, skuld och samtal.
”Den är bråkig på många sätt, och helt fantastisk.”
Det har en effekt på läsaren; man läser utan undran men med medlidande. Utan rädslan för hur det ska gå kan man koncentrera sig mer på vad fuck som sker.
“Det är ingen “riktig” koreografi. Dessutom kan man lätt diskutera om Yra, vakna! bör klassas som en diktsamling. Samtidigt är verket nära oöversättbart till övriga medier.”
Matilda Olson recenserar Kerstin Ekmans nya bok.
”Vad sker med en funktionell plats när efterfrågan plötsligt försvinner?”
”I förgrunden ligger en klassisk berättarstruktur skriven i tredjehandsperspektiv. Sedan tillkommer poetiska moment och mer okonventionella inslag”
”Även om författaren hävdat att hans mål med skrivandet inte är att skapa underhållning, känner man sig ändå väl underhållen.”
”Att försöka skriva kritik känns lika meningsgivande som att spöa ett barn i paintball.”