Foton: Louise Helmfrid

Matilda Josephson: “När man dricker mjölk är man både ett barn och ligger med ett djur

Matilda Josephson debuterar med serieromanen Mjölk och människor. Som kassörska har hon betraktat sin arbetsmiljö och låtit hennes alterego framföra sina erfarenheter. KULTs litteraturredaktör Lara Levin träffar serietecknaren i Stockholm för att diskutera mänskliga möten och livet bakom kassan.


Det har gått några dagar sedan jag klev ut ur Matilda Josephsons matbutik och nu har det återigen blivit svårt att fokusera på glädjen i omvärlden. På Stockholms central ser jag ukrainska flaggor och ett fåtal människor som håller på att förbereda sig inför en manifestation. Jag stannar upp och inväntar talet när det plötsligt dyker upp en hel flock av unga tjejer som korsar min väg samtidigt som de krockar med kartongerna som tillhör de som ska hålla i manifestationen. Tjejerna är absolut tidsenliga med min uppfattning av våra samtida trender. De brister ut i ett kollektivt “herregud” med extra lång betoning på u:et, och kväver sig själva med varsin AirPods Max runt halsen: den nya tech-accessoaren som är designad för diktade priser och som blottar det mycket mänskliga behovet av att vilja vara inne.

Jag tänker omedelbart att jag måste se på den här situationen med lite mer vördnad, som Matilda Josephson gör i sin seriedebut Mjölk och människor. Boken utgår ifrån kassörskan Matilda och hennes särpräglade möten med olika människor i en matbutik. Man har egentligen aldrig sett något liknande i den här formen tidigare, men man lär sig tycka om alla unika karaktärer som kliver in i matbutiken eftersom de har tecknats med en tragikomisk värme.  

Jag befinner mig i Stockholm för att intervjua den debuterande författaren. Vi ses vid ICA Bonden på Skånegatan. Innan intervjun drar i gång ska Matilda Josephson fotograferas här. Vi övergår sakta till att bli karaktärer i serieromanen så fort vi kliver in i affären. Det är något med det absurda i att ta plats i en matbutik, kanske att man har fritt handlingsutrymme och kan röra sig lite hur som helst. Vi frågar butiksbiträdet om vi får ta kort och plötsligt rör vi oss bland de olika föremålen som nämns i boken. Vi ber Matilda Josephson plocka upp gulaschsoppan, vi ber henne ställa sig vid mjölken, vid blommorna, vid den snygga symmetrin av bananer och bubbelvatten. Fotografen frågar henne vilken go-to sida i ansiktet som hon föredrar att fotograferas ifrån.

– Men gud, tack! Ingen fotograf har någonsin frågat mig om min sida, säger Matilda Josephson och ställer sig i rätt vinkel.

Något händer när fotografen senare ber henne att släppa ut håret. Jag känner igen situationen som uppstår från romanen. Det är när serie-Matilda träffar kollegan Leona som har en aura av det slitna uttrycket “männen-vill-ha-mig-kvinnorna-vill-va-mig”. Leona ber serie-Matilda helt kontextlöst att släppa ut håret varpå serie-Matilda inte vill göra det och säger “nja…inte nu”.

Nu blir Matilda Josephson lite nervös, ursäktar sitt hår som hon påstår är fett och ber om att få se fotona. Vi försäkrar henne att allt ser bra ut samtidigt som vi har norpat en slaskrensare för att fläkta hennes hår så att det blir lite dramatisk vind i håret. Butiksbiträdet plockar ur varor och skrattar åt oss. Det är en fnittrig stämning och vi går vidare.

Likt Gud när han ger liv åt människan i Michelangelos Adams skapelse, ger serie-Matilda en klubba till en pojke.
Foton: Louise Helmfrid

På Café Blå Lotus i Stockholm sätter vi oss i ett litet avskilt rum. Det sammetsprydda rummet och hembakta urvalet av kakor skapar en atmosfär av bekanthet. Jag frågar Matilda Josephson om serie-Matilda är hennes alterego mot bakgrund av hårsituationen som uppstod i butiken tidigare.

– Ja, jag kallar det nog så. Det är serie-Matilda, en blick på mig själv, eller en av mina blickar på mig själv. Det är verkligen hur jag ser på omvärlden och mina inre tankar, men jag har låtit mitt alterego framföra dem. När man ritar eller skriver ner något blir det automatiskt fiktion.

Matilda Josephson förklarar att det skapas fiktiva spår så fort man försöker skildra något självbiografiskt. Hon menar att fiktionen uppstår eftersom det ändå inte blir samma sak fastän man skildrar troget.

– Det är så knäppt att avbilda sig själv på det sättet. Jag ändrar mig från dag till dag, ibland är det bara en person som har mitt namn och mitt jobb och ibland ser jag bara hur det är min blick och ett lager av mig, fortsätter hon.

“Man är sig själv i en butik för att man har varit i en butik så många gånger, så allt sker per automatik.”

Matbutiken som Matilda Josephson skildrar i Mjölk och människor utgår inte från en verkligt baserad plats. Det är hennes samlade erfarenheter av att arbeta som kassörska som har bakats ihop till en fiktiv miljö som i många fall kan liknas vid en form av exponeringsterapi. I rummet som serie-Matilda befinner sig i är karaktärerna hon stöter på konfrontativa eller behövande, glada eller arga, blygsamma eller tar för sig.

– Jag märkte att jag hade förhållit mig till två tydliga arketyper som intresserar mig. Antingen är det folk som är kontaktsökande och utlevande eller så är de hämmande och inåtvända. Till exempel ”Känslan” som inte vågar handla. Hennes instängdhet har satt sig i kroppen, hon är inte kognitiv ens, hon kan knappt ta i en påse.

Har du en del av Känslan i dig? 

– Ja, och jag har en del av Klas fru som också skildras i serien. De bär på en blygsamhet, liksom serie-Matilda och hon blir ju en icke-karaktär på det sättet. Jag förstår att det kan väcka en känsla av provokation eftersom serie-Matilda är med i varje novell i serieromanen och ibland borde hon säga vad hon tycker. Det man i stället får av henne är projektioner och inga reaktioner. Utåt sett verkar hon inte vara drabbad av någonting. 

Matilda Josephson fortsätter och vänder sig mot att serie-Matilda är för snäll och inte vågar säga något.

– Hon är snarare avtrubbad. Hon är inte riktigt en karaktär, mer en fokalisator, ett kärl och en blick. Hon är platt, inte på ett nedvärderande sätt. Serie-Matilda utvecklas inte som traditionella romanfigurer kanske gör.

Jag förklarar att jag vill placera serie-Matilda i en sad-girl estetik. Det är de tydliga karaktärsdragen som finns i seriens bildspråk med messy bun, chunky örhängen och den långsamma reaktionsförmågan. 

Foton: Louise Helmfrid

Det känns som att hon vill radera sin existens och det skapar något som är lite sad-girl med henne. Hon personifierar en samtida diagnos och det blir ett romantiserande av kvinnligt lidande. Stämmer det?

– Nu är jag lika trög som serie-Matilda, jag förstår inte riktigt vad du menar, säger Matilda Josephson lite blygsamt.

Är serie-Matilda en sad-girl? 

– Jag funderar på om hon ingår i den karaktärsbeskrivningen och det är spännande att det har skapats något jag inte tänkt på baserat på det tidsutrymmet jag har haft. Jag flödesskrev stora delar av romanen eftersom jag hade en deadline.

Jag berättar att vissa kunder men också kollegor i romanen saknar ett gehör som stundtals påminner mig om begreppet asocial pratsamhet som utvecklades av socialpsykologen Johan Asplund. Det är en form av mikromakt som syns i ett socialt samspel. Den asocialt pratsamme talar inte riktigt med sin motpart under ett samtal, den saknar känsla för den sociala kontexten den befinner sig i och tar inte hänsyn till omständigheterna. I stället skapas ett utrymme för icke-responsivitet där motparten resignerar då den inte hittar någon öppning för att tala. Matilda Josephson förklarar att hon borde betala mig för mina spaningar och instämmer i att butiken definitivt kan skapa en icke-responsiv plats där kunder pratar till en som att man inte existerar.

– Det kan väl också ha med transaktioner att göra. Transaktionen är att de vill ha mat och butiken vill ha pengar, och premissen gör att kunderna kan välja lite vad dem betalar för, förklarar Josephson.

– Men det handlar också om att matbutiken är en plats där vi hämtar vår föda. Det känns då som att grundläggande känslor kommer fram i samband med att man besöker en matbutik. Det lockar ett extra primitivt beteende eftersom allt börjar med födan. Man är sig själv i en butik för att man har varit i en butik så många gånger, så allt sker per automatik, fortsätter hon.

I serieromanen betalar den arga pappan med hipsterambitioner för att skälla ut serie-Matilda, Pionkvinnan betalar för att hävda att butiken blir sämre och sämre. Kunderna är ganska jobbiga också, till exempel kleptomanen som spontant hävdar att hon är Anita Ekberg i Det ljuva livet samtidigt som hon stjäl varor. Eller när en naken gubbe strosar i butiken. 

Finns det några hierarkier i butiken?

– Det finns nog inte en fast hierarki. Visst finns det, men ställningen är också flytande. Det beror inte på vilka som jobbar eller handlar. Maktfördelningen är en ständig förskjutning. Om någon är naken i butiken, ska vi skälla ut personen eller ta hand om den? Är mitt arbete ett omsorgsarbete eller auktoritärt arbete? Det beror lite på hur man ser på sitt jobb.

Med sådana betänksamheter tar Matilda Josephson hand om sina karaktärer i serieromanen. Det är på många sätt en arbetarskildring, men också en berättelse om vad som händer när olika personligheter möts. Jag kan enbart jämföra butikens invånare i Mjölk och människor med Instagram-kontot ”Humans of New York” som är en representation, i både text och bild av New Yorks olika invånare. Båda verken hyllar individualiteten och delar samma funktion som går ut på att utvidga spektrumet av olika mänskliga öden.

– Butiken är absolut ett sätt för mig att smalna av staden. Jag har arbetat utifrån ett rum som jag har koll på och haft det som ramverk. Här finns de här personerna och de får plats i den här butiken. Kundtyper är detsamma som personlighetstyper egentligen.

Foton: Louise Helmfrid

Finns det inte också något äckligt och skurkaktigt med mjölk? 

– Mjölk är en basvara och en bra symbol. Förutom att det finns olika lager av mjölk som jag inte känner till, symboliserar mjölken olika uppskruvade situationer. På ett sätt tycker väl alla att det är nasty att dricka mjölk rakt upp och ner, förutom barn, för de har vi gaslightat till att det är så jävla bra att dricka.

Matilda Josephson ska medverka i ett samtal om mjölkens plats i kulturen och samtala om hur hon har skrivit in sig i den gruppen av kvinnor som har mjölk i sina titlar och syftar på Karolina Ramqvists Bröd och mjölk och Sanna Samuelssons Mjölkat.

– När man dricker mjölk är man både ett barn och ligger med ett djur, säger Matilda Josephson. 

Jag skrattar högt, frågar om jag får citera och inser att jag har glömt att ställa någon fråga om hur vansinnigt kul det har varit att läsa Mjölk och människor.

Mjölk och människor är Matilda Josephsons debutbok och består av nio noveller och tecknade serier. Utgavs den 18 januari 2024 på Galago – Ordfront förlag.