Är ord definitiva eller är inget definitivt i relation till döden? 


Det är

Det är 

Det är

Tomrum. Avsaknaden av en mottagare, avsaknaden av en spegel. 

Och

att han aldrig kommer tillbaka. 

En dag är han död. 

Han, som hon inte hade något förhållande till längre, men som hon bara inte kunde vara utan. Han som inte är pappan till hennes barn, och inte hennes första kärlek. Han som dök upp mitt i hennes nyseparerade, trettiosjuåriga liv. Han dyker aldrig upp på restaurangen där de ska äta middag och han är aldrig sen. 

Hon får reda på det när hon går in på hans Facebook-sida. Hon har sms:at och ringt, blivit arg på både honom och sig själv – “Vi är ju inte tillsammans” – och till slut tar hon tillflykt till sociala medier. Någon har skrivit en status: RIP, tack för allt! 

När tar något slut? Det är frågan som återkommer under läsningen av Elin Willows avslutande roman i den tematiska trilogin som undersöker kvinnors inre känsloliv. Romanen Stegar är en berättelse om en nyseparerad tvåbarnsmamma. Hon har levt med Ante sedan hon fyllde tjugosex och de har två barn ihop, Sander och Hedda. De är kompatibla i exakt allt, och kanske är det därför det inte funkar. 

När hon träffar honom, den stora kärleken, är hon mitt i livet. De är oerhört olika, det är också därför de gör slut efter ett tag, men de dras till varandra på ett passionerat, himlastormande, omöjligt vis. Och de varken vill eller kan vara utan varandra. För trots att de är så olika är det så lätt på många vis – de kommunicerar på samma våglängd, är intresserade av varandra, bråkar – absolut – men av rätt anledningar, för att de bryr sig om den andra. 

Men de gör som sagt slut. Ändå känns det inte alls som att deras relation är över. Inte förrän hon får reda på att han förorsakats i en bilolycka. Är ord definitiva? Eller är det bara så att inget är definitivt i relation till döden? 

Berättandet är fragmentariskt, inte bara i strukturen eller i sättet historien förmedlas – vilket består av korta avsnitt och passager med en tydlig början och slut. Som om berättaren hämtar andan, berättar och sedan tystnar en sekund innan hon börjar på nytt. Det känns bitvis lösryckt, taget ur luften, eller inifrån den djupaste känslan av sorg. 

Men det är även fragmentariskt i att det inte formuleras kronologiskt, vi hoppar mellan tid och rum, och mest tycks passagerna placeras ut baserat på känslan bakom orden. En stark känsla, ett starkt minne, blir bokens hela sida. 

“På så sätt är Stegar en kärlekshistoria som är tidlös och modern samtidigt; vilka är vi utan etiketter, mitt i livet, individer som både söker frihet och romantik?”

Detta gestaltar så fint strävan efter att försöka greppa tag om något omöjligt. Som när berättaren läser hans dödsannons i tidningen, och först då inser att det faktiskt är verkligt och sant att han är borta. Trots att hon vet allt som står där, datumet för begravningen, hans hela namn, så har hon gått till biblioteket för att läsa texten. Hon fotar den också, tar med sig orden. Det är taktilt, något att ta på. Svärtan gör smärtan begriplig. 

Det sätter också känslan av brist på kontroll i fokus. I deras fall var det någon annans beslut att de inte kunde vara tillsammans – båda gångerna de skiljs åt. Förutsättningarna tvingade dem ifrån varandra. Men en dödsannons kan man ta på, läsa och till slut kanske också förstå. 

Var får hennes sorg plats, och vad är hennes sorg i relation till andras? Vem delar man sorgen med, när man skapat en värld där ingen utom de två finns? På så sätt är Stegar en kärlekshistoria som är tidlös och modern samtidigt; vilka är vi utan etiketter, mitt i livet, individer som både söker frihet och romantik? Förmodligen bara människor som vill uppleva kärlek. 

Boken är på samma gång hjärtekrossande som hoppfull. Klättringen på stegen är lång, där finns många trappsteg, men varje kliv är ett steg uppåt.