Aftongata – Aya Kanbar

Efter att Aya Kanbar år 2021 debuterade med den flerprisnominerade diktsamlingen Hyperverklighet berättade hon för Kult att hon var rädd att hon “slösat bort all sin kreativitet på den här boken”. Ändå vågade hon lova ett nytt verk. 

Nu är Aftongata här.

Vid debuten skrevs ingen recension eller intervju utan att nämna hennes unga ålder. Den recensionen kommer inte att försöka sticka ut från mängden. Det är alltför intressant att notera: samma år som Aya Kanbar släpper sin andra diktsamling tar hon studenten. Idag är hon 19 år gammal.

Hennes ålder är också relevant för innehållet i Aftongata; den gör sig synlig i dikterna. Ord som “nattvattencore” placerar sig jämte referenser till Lorde, Lana Del Rey och Olivia Rodrigo. Kanske är det för att diktsamlingens referenslista tydligt listar henne som en källa, men jag återkommer kontinuerligt till den sistnämnda artisten i min läsning. Exempel: Rodrigos låt “all-american bitch” gör sig påmind när Kanbars döper en dikt till “american dreamgirl”. I dikten finns uttrycken “starry-eyed sky”, “fallen angel” och “we’re seventeen”. I en första läsning blir jag förvånad – det här är ju klyschor? I en andra läsning kan jag tänka mig att detta är just en av bokens främsta styrkor.

Nej, språkligt är Olivia Rodrigo och Aya Kanbar inte lika. Det ska göras tydligt att Kanbar är en mycket mer språkligt skicklig och komplex poet. Men hon och Rodrigo skriver med liknande ständiga ärlighet, bedjan och nakna avslöjanden. Aftongata har mod nog att vara så öppen och äkta att det inte alltid blir litterärt omtvistat.

ikväll vill jag / att du ska berätta för mig / vem jag är / & vem jag kommer att bli

När dikter är titulerade “studenten (2023)”, “konsten att vitalisera (coming-of-age)” och “linje 4 till adolfsberg/gullmarsplan” får diktsamlingen en romantiserande ung ton. Det ska den med all rätt ha. Det är ju kärnan. Verb som svika, förvänta och älska skrivs tillsammans med önskan att ingravera sitt namn i någon annan och viljan att vara mer. Varje rörelse ska betyda något och varje handling ska kunna beskrivas som något större. Ordvalen är praktfulla och explosiva. Kanbar fångar essensen i att ta studenten, att känna mer än någonsin, att se världen expandera och vilja hinna med.

men jag vägrar överge lyckan / jag kan inte överge det här / självömkan / paketerad som stöldgods / ljungeld i mörkret / i flera drömtillstånd / kort varsel om vansinne / i otakt med dig / jag såg hur / du tvättade bort dig själv / i handfatet utan ånger / hur jag avundade dig då / jag är dold / bakom en obeskrivlig känsla / kanske är det dedikation —”

När tonen träffar rätt skapar Kanbar en nostalgisk läsning av överväldigande storhet och vemod. Samtidigt upplever jag att den stora dramatiseringen ibland slår över, och tar mig ur läsningen. Den ungdomliga storslagenheten blir för storslagen. För mig, i mina mid-twenties.

makabert vacker kitsch / en så obotlig hopplöshet / som manifesteras i mitt huvud / ett martyrium av kaxiga jubelidioter / sofistikerade lögner som viskas i natten / otaliga försök att söka efter en skev tonårsdröm

Populärmusik hit och pinsamt noggrant analyserande av ungdomlighet dit. Jag ursäktar att jag låter mossig i den här recensionen. Men om något bevisar det att Aya Kanbars ärliga röst och perspektiv utmärker sig – förstår och kan uttrycka en storhet jag bara kan känna nostalgi för eller känner mig distanserad från. Aftongata är en självsäker, intelligent och slipad efterträdare av succédebuten. Den ska tas på allvar som en mäktig coming-of-age.