Empusion – Olga Tokarczuk

“The days began to fly now, and yet each one of them was stretched by renewed expectations and swollen with silent, private experiences. Yes, time is a puzzling thing, there is something about it that is hard to explain.”

Så skriver Thomas Mann i Bergtagen, sitt bildungsepos från 1924 som huvudsakligen utspelar sig i ett tuberkulossanatorium i alpmiljö. Här möter vi också för första gången huvudkaraktären i Olga Tokarczuks Empusion (översättning av Jan Henrik Swahn), en delikat parafras på Manns verk. Titeln är ett portmanteau av Empusa, ett grekiskt mytologiskt väsen som slaktar och dricker unga mäns blod, och Symposion, Platons dialog om manlighet och kärlek.

Huvudkaraktären Mieczysław är en ung tuberkulossjuk ingenjörsstudent, som lever ett liv tämligen övertygad om sin egen medelmåttighet. Självbilden är adopterad av hans far, som trots att han finansierar sin sons uppehälle på sanatoriet tycks betrakta honom som en besvikelse. Mieczysław kämpar mot sin egen apati och längtar efter det han själv beskriver som ett aptitligt liv. 

Apatin tycks dock tätna allt eftersom att tiden på sanatoriet går. Det repetitiva läkearbetet gör att dagarna flyter ihop, tills han en dag påträffar Klara, vandrarhemsföreståndarens fru, död. Efter detta smyger sig obehaget på. I skogen rör sig mystiska kolare som endast talar i enstaviga ord, och lokalbefolkningen beter sig allt mer udda. Hela tiden är patienterna sederade av ett lokalt hemkokt brännvin med psykedeliska proportioner, som erbjuds som substitut för svaret på Mieczysławs frågor. 

Gästerna på vandrarhemmet där Mieczysław bor sysselsätter sig utöver de läkarordinerade promenaderna i alpluften med politiska diskussioner i berusat tillstånd. Eftersom tredjepersonsperspektivet låter berättaren lyfta fram det som anses vara essentiellt för diskussionerna får vi snärtiga citat, framförallt om kvinnor och deras avsaknad av förstånd och subjektivitet. Här är Tokarczuks humor briljant, när de sexistiska citaten i efterorden i tur och ordning krediteras till respektive författare. Det parodiska i det konstanta klagandet på maten efter Klaras bortgång samt de borttynande männens egentliga ömklighet gör romanen till något av det mest potent feministiska jag läst på länge. 

Tokarczuk vågar hålla sig med förhållandevis avancerade referenser och begrepp utan att förklara dem vidare. Ett av textens mindre förlåtande drag är dock en tendens till lismande av berättaren gentemot läsaren. En del av ironins potential försvinner när det blir alldeles för uppenbart att berättaren avser att underhålla genom att göra ned vissa karaktärer, vilket snarare framkallar sympati även för de mest mansgrisiga i skaran. Det blir helt enkelt lite väl platt och taktlöst.

Gränsen mellan fakta och fiktion hålls också lös, platserna och vissa av karaktärerna är verkliga historiska personer, men detta begränsar inte bokens flörtande med den magiska realismen. Läkarna är auktoriteter som delar ut instruktioner och kurer utan tydligt syfte eller belägg. Sanatoriemiljön och känslan av att man faktiskt även inom läkekonsten i stor utsträckning gissade sig fram samspelar väl med Mieczysławs paranoia och den framväxande konspirationen. Jag blir imponerad av Olga Tokarczuks förmåga att skriva fram den både oändliga och klaustrofobiframkallande naturen, men önskar att jag kände mig mer berörd.