Spårvagnsresor med Mr Hume – Horace Engdahl

Om det inte redan stod klart: Horace Engdahl har blivit myskonservativ. I sin essäsamling och dialog Spårvagnsresor med Mr Hume åker han spårvagn tillsammans med den engelska upplysningsfilosofen David Hume, känd för sin kritik av förnuftet och upphöjande av passionerna. Under resorna åkallas Hume för att reda ut vad Engdahl betraktar som tendenser som förfular vår tids offentlighet – moralism, ressentiment, tabun. Samtalen mynnar ut i essäer om 1700-talets kulturliv genom vilka det löper två parallella trådar: Finns det sann godhet och ondska? Var upplysningens män och kvinnor så olika oss?

Fem år och två fragmentsamlingar efter krisen i Svenska Akademien är Engdahl inte ute efter att bråka med samtiden, utan att fäktas. Det är en uppvisning av stil där han förväntar sig att vinna genom att framstå som den estetiskt överlägsna – en dans. Ofta gör han det; Engdahls aristokratiska ironier gör honom besvärlig att angripa utan att falla in i den moralism och det ressentiment som han menar präglar vår tid.

Situationen blir genant när väl Engdahl slinter och uppvisar en svaghet

Engdahls förhållningssätt till världen är i grunden estetiskt. Inte moraliskt. Han inger därför en hoppfullhet om tillvaron, till skillnad från andra myskonservativa clowner som bär på ett latent nervsammanbrott (jag tänker på Edward Blom). Situationen blir därför genant när väl Engdahl slinter och uppvisar en svaghet. I en kortare essä om synen på helvetet och människans bättring kan han inte undgå att dra en parallell till vår tid: 

“Upplysningen ersatte helvetet med någonting lika obevekligt, nämligen människosläktets förändring, en fostran med syftet att avlägsna icke önskvärda förhållningssätt och övertygelser, det man kallade ‘fördomar’ och ‘vidskepelse’, i vår tid ‘felaktiga attityder’, vilket kan vara allt möjligt från reslust till ‘toxisk manlighet’.”

Vad Engdahl vill bevisa vet jag inte, annat än att göra en poäng om att vår tid påminner om en annan tid. Med andra ord: det är något pöbelaktigt över feminister som med (ibland statligt) tvång vill korrigera andras attityder. Som Engdahl vidare skriver är detta omöjligt: “Priset för avskaffandet av helvetesläran var att kulturen […] fick en bismak av hemläxa, för att inte säga bakläxa.” Vem vågar bråka med den pennan?

Men varför ta striden från början? I gyttjebrottning finns inga vinnare. Helheten spricker när Engdahl sviker sina ideal för att rikta en billig pik mot samtiden. I mina ögon framstår “toxisk manlighet” som precis det ressentiment, ett “känsloläge hos individer, som anser sig förorättade eller underlägsna”, som Engdahl menar förfular offentligheten. Han skriver vidare att det “uppkommer efter motgångar och misslyckanden, då man för att ta udden av den egna mindrevärdeskänslan förnekar eller bagatelliserar allt slags storhet och kräver utjämning av alla förhållanden”. Jag kunde inte ha beskrivit flera mäns reaktion på förlorad status bättre.

I förbifarten kommer han ut, förmodligen oavsiktligt, som Sveriges mest nyktra krimdebattör

Med den engdahlska antimoralismen följer flera ljusglimtar. Kanske har Engdahl genom Hume hittat en livshållning som låter en leva lättare, inte nedtyngt av förhållanden som vi inte rår för. I förbifarten kommer han ut, förmodligen oavsiktligt, som Sveriges mest nyktra krimdebattör:

“I miljöer där brottsliga handlingar begås ofta och av rätt många, ‘organiserat’ som det heter, blir det kriminella beteendet en del av en ny normalitet. Ingen moraliserar i en sådan omgivning över gärningar som i lagboken rubriceras som brott […]. Maffian uppfattar inte sig själv som ond.”

I övrigt är boken en fest för den kulturhistorieintresserade. Från den första meningen “Min mamma tog ibland viktiga beslut utan att rådgöra med någon”, tar boken läsaren på en odyssé genom 1700-talets salonger i Paris, med Engdahl som vår ciceron. Persongalleriet är stort och hade förtjänats att utforskas vidare, om detta inte redan hade gjorts – tusen gånger om. Bland annat möter vi Jean-Jacques Rousseau, Denis Diderot och Germaine de Staël. Höjdpunkterna är de inledande och avslutande essäerna, Drömmen om mänsklig hyfsning och Lyx, ett slags lyxens receptionshistoria. 

Genom boken återvänder Engdahl till frågan om man blir en bättre person av att läsa David Hume. Det återkommande svaret är ett nej. Och inte heller blir man en bättre person av att läsa Horace Engdahl. Men kanske skulle hans och Humes livshållning göra offentligheten mindre moraliserande, mindre ressentimentsdriven, mindre tabubeläggande. Snyggare, helt enkelt.