Omsorgslabyrinten – Ida Börjel
”En konservator arbetar förebyggande eller praktiskt med att vårda och bevara kulturarv i form av arkeologiskt, historiskt eller modernt material.”
I underjordiska valv och magasin förvaras enorma mängder av vår egna och andras historia. Det är mellan dessa rum Ida Börjel leder oss i Omsorgslabyrinten, en potetisk dialog om bevarande och hantverk.
Ida Börjel är författare, litteraturvetare och har suttit i redaktionen för OEI. Omsorgslabyrinten är hennes sjunde bok. Jaget i boken, en konservator, är hyfsat anonym, vilket också reflekterar hens relation till miljön hen rör sig i. En central del för både bokens premiss och diktjagets arbete är frågan om inverkan och dokumentation. Konsten som en dokumentation och konservatorns arbete med att framföra dokumentationen utan att förvränga eller förändra. Att synas utan att verka, helt enkelt. Samtidigt är inverkan på verken oundviklig, och processen kan i sig tillföra något till konstverket. Mona Lisas gulaktiga ton är resultatet av en fernissa, men hade den tagits bort hade det i sig uppfattats som en förvrängning av den iteration som vi ser framför oss när vi föreställer oss tavlan. Det är ett otacksamt arbete – när det är som bäst märker ingen av det, och när det är som sämst kan man bli ensamt ansvarig för att ha förstört ett helt verk.
Texten har en avsaknad av tempo och tidsmarkörer som förstärker känslan av de underjordiska rummen som en heterotopi. De är kammare, perfekt kalibrerade för föremålen som förvaras där inne. Kampen mot tidens inverkan på konsten sker på en tidlös plats, där man på ett sätt arbetar mot fukt, väta, värme, ljus och ja, döden.
Bokens enda faktiskt avbildade konstverk, ett litet fönster av en teckning av Carl Fredrik Hill, blir en lucka i den annars så sparsmakade lyriken. Bilden inleder kapitlet “Inuti Hill”, som sticker ut från resten av boken. Med större typsnitt och mycket mindre prosaiska formuleringar vävs något mer taktilt och naturliknande fram. I ett rum fyllt med teckningar av levande varelser, ögon vi stirrar på, stirrar någon plötsligt tillbaka.
“vad statyerna i det/offentliga rummet/själva står och tittar på/dagarna i ända/tänk vad de bevittnat/om de fått stå där länge”
I övrigt präglas boken av de återhållsamma beskrivningar av verk och rum. De lämnar luft för dynamiken mellan det statiska och rörelsen som är tidens inverkan. I de döda objekten finns också något högst levande. Ruttnande trä, skadedjur, solblekning av pigment. De rengörs med saliv, penslas med fisklim. Åldrandets oundvikliga process skapar ett dilemma: vad är värt att bevara? Å ena sidan skadas verken av att visas upp, men om de inte visas upp, varför konservera dem över huvud taget? I en tid där den smalare konstens existensberättigande ifrågasätts känns det angeläget med litteratur som vågar ta sig an frågor om vad som är konst och vem som har rätt till den. Jag är tacksam över att få hålla Ida Börjels hand i Omsorgslabyrintens vindlande korridorer.
