Titel av författare

Elif Batuman använder återigen litteraturen som vägvisare

Efter första året på Harvard i Elif Batumans campusroman Idioten har uppföljaren Antingen eller släppts i svensk översättning av Maria Lundgren. Det är i mötet med Sören Kierkegaards Antingen-eller och upplevelsen efter att ha rest till Ungern för den oklara kärleken Ivan som Selin, romanens huvudkaraktär, återkommer med fler frågor i ett smått självbiografiskt och nostalgiskt 90-tal. 


”Alltså lever man estetiskt eller så lever man etiskt”. Uppföljaren som tidigare vilat sig mot Dostojevskijs principer i Idioten, träder in i en berättelse där turkisk-amerikanska Selin undersöker förhållandet och dikotomin mellan det etiska och estetiska livet. Romanen lånar titeln från Kierkegaard och Selin beger sig återigen på en upptäcktsfärd med ett bibliotek längs ryggraden som håller henne skarp. 

Antingen eller behåller Selins besatthet av den ryska litteraturen som går att känna igen från den föregående romanen. Likt den existerar en ramberättelse som skapar oavbrutna underkategorier. Det är också en del upprepningar som formar ett stilgrepp där tankarna styr narrativet, till skillnad från handlingen. Selin har svårt att släppa matematikern Ivan trots att han har påbörjat en doktorandutbildning i en annan stad. Ivan har förvirratt Selin till den grad att Selins självsäkra klasskamrat Svetlana ber henne att uppsöka en psykolog. Ibland är upprepningarna så upprepande att man ser på Selin som en tjejkompis som dejtar en riktigt usel kille där man vill brista ut i ett kompakt “släpp-taget-om honom”.

“Det hela känns som en galet vacker och paradoxal skildring av femininiteten. Antingen är bröstcancer det mest kvinnliga som finns eller så behöver man gå på psykofarmaka för att bli kvinna. “

Efter relationen med Ivan befinner sig Selin i ett svart hål av att inte veta vad hon ska göra med sitt känsloliv. Hon är fast i en tankevärld som går ut på att försöka vara lojal mot litteraturen och applicera dess begreppstrådar i en verklighet där hon festar, studerar och reser som en dotter, väninna och kärleksintresse. Det är ett etiskt och dogmatiskt förhållningssätt där hon lär sig litteraturen och försöker se världen genom den.

Därför skiftar romanen ton när Selin efter en period av ändlöst gråtande får utskrivet antidepressiva och blir kallad för glad igen. Det är i denna veva som Selin utvecklar en sexualitet och hennes mamma får bröstcancer. Det hela känns som en galet vacker och paradoxal skildring av femininiteten. Antingen är bröstcancer det mest kvinnliga som finns eller så behöver man gå på psykofarmaka för att bli kvinna. 

När boken träder in i sin estetiska fas upplever jag som starkast en färgmättnad. Selin reser till Turkiet för att skriva en reseguide. Det är inte nödvändigtvis något som uppdagas när hon är på resan, men frågorna hon ställer blir färre och kvintessensen av ungdomen börjar ta form. I Turkiet blir Selin kär, våldtagen och hon kysser en fattig man utan tänder för att hon sympatiserar med hans situation. Händelserna dryper en med humor eller bottenlöst mörker. Det är trots allt en metafor för hur man som ung försätter sig i meningsfulla situationer man tror är nödvändiga för att växa upp och bli myndig.

Men så lätt är det inte heller. Det finns en sensmoral som döljer sig bakom Batumans rader. Om livet. Och den sensmoralen täcks av ändlösa öppna frågeställningar som är förankrade i ett tema. Romanen blir en essä och för tankarna tillbaka till Sören Kierkegaards essäistiska profil. Essän, liksom Kierkegaard och Batuman, söker efter svar om livet på ett komplicerat sätt. Det liknar mer ett kärnfullt detektivarbete när de omvandlar essäformen till ett stycke ogräs i ständiga förgreningar med andra kontaktytor. Boken försöker hitta sin plats i världen under ett 90-tal som är i dialog med vår nostalgiskt populärkulturella samtid, men också en samtid där kontakten med den ryska litteraturen har avtagits. På så sätt är inte Elif Batumans uppföljare en enda bok, utan en hel beskrivning av livet som pågående diktning.