Om uträkning av omfång 1 – Solvej Balle

“Brödet var en skiva ljust bröd i samma storlek som den han hade tappat dagen innan, och fallet skedde med samma hastighet, ett något svävande fall, tillräckligt långsamt för att visa att det rörde sig om en ganska lätt brödskiva.”

Ingen som sneglar på kultursidorna kan ha undgått att den danska författaren Solvej Balles roman Om uträkning av omfång 1 är en litterär Groundhog Day (1993). Varje morgon vaknar Tara Selter upp till den artonde november. Medan resten av världen har förlorat sina minnen från gårdagen, den artonde, lever Tara vidare med bibehållna minnen.

En aspekt som kritikerna har missat i sin unisona hyllningskör är att Uträkning är ett av de större projekten i nordisk litteratur just nu. Man slås av av projektets ambition och magnitud. Men också av dess enkelhet. Trots de uppenbara skillnaderna går tankarna går till våra norska grannar – Jon Fosses septologi och Karl Ove Knausgårds grafomana sviter. Självupptagenheten som svenska författare på sistone har anklagats för – ibland rättmätigt – finns inte. Uträkning är idéfiktion, förmänskligad.

Vad är spatial frihet i temporal klaustrofobi?

“Jag sitter i det innersta rummet, som vetter mot trädgården och vedstapeln. Det är den artonde november. Varje kväll när jag går och lägger mig i gästsängen här inne är det den artonde november och varje morgon är det den artonde november.”

Solvej Balle reser dock inga monument åt sin egen storhet. Hennes blick är fäst på Tara Selters inre liv och hennes omedelbara omgivning, och den stannar sällan längre än påkallat. Språket är direkt och trots temats känslomässiga tyngd brister det aldrig ut i sentimentalitet. Repetitionerna är meditativa, inte pedantiska.

Hos en mindre återhållsam författare hade tidsslingan blivit en gimmick som efter en tid utvecklats till ett rent störningsmoment. Tack och lov är Balle ett slags spekulativ fenomenolog; efter att reglerna för tidsslingan är snyggt etablerade – Tara försöker förgäves att förklara sin situation för sin man, som trots hennes ansträngningar kommer att glömma allt följande morgon – utforskar hon den brutna tidens effekter vid mötet med människan. Växer älskare ifrån varandra när de inte kan utvecklas sida vid sida? Vad är spatial frihet i temporal klaustrofobi?

en evighet i ensamhet låter inte mycket värre än en fem dagars arbetsvecka

Romanens starkaste sida är inte idéerna som författaren utforskar, utan hur hon levandegör en värld där de gäller. Till detta finns våra fem sinnen till hjälp. Särskilt ljudet är viktigt för Balles synestetiska vision. I romanens inledning skildras tidens gång genom ljud:

“Det finns en människa i huset. Det hörs när han rör sig i rummet ovanför. När han stiger ur sängen eller när han går nerför trappan och ut i köket. Det brusar i vattenledningarna när han fyller en kastrull med vatten.”

Frågorna som väcks har vid romanens slut har inga definitiva svar. Snarare verkar dess fiktiva värld mer öppen, mer mystisk, än tidigare. Ofta framstår livet i Clairon-sous-Bois som opåkallat gemytligt; en evighet i ensamhet låter inte mycket värre än en fem dagars arbetsvecka. Man vill stanna kvar på den nordfranska landsbygden i Taras bibliotek och lyssna på regnet, vattenkokaren, vinylspelaren, se solen tränga igenom molnen mot eftermiddagen när regnskuren lättar. Repetition kan vara ett limbo, men också en trygghet.