Stockholm – Alexandra Andersson

Alexandra Anderssons debut Stockholm ironiserar stereotypen Stockholmskille utifrån en 27-årig man vid namn Stockholm. Jag läser med viss skepsis. Ironiserandet av både huvudstad och den likgiltiga tindraren, PR-arbetaren och (övre) medelklassmänniskan känns redan väl behandlat. Färdigtuggat. Ofta med en förutsägbar och känslomässigt frånvarande karaktär och ett tredjeperspektiv som ser ner på henne. Bokens poäng: Ha ha samtiden.

Stockholm började som virala tweets, och håller en liknande ton i romanform. Huvudpersonen Stockholm är en kille som aldrig vetat vad han vill eller vem han är. Ibland, medan han tar tunnelbanan hem till Hornstull, får han känslan av att ha missat något livsavgörande. Han tänker på kollektiva kriser som krig (här förutspår Andersson hela Romarriket-diskursen) och sitt ex. Han köper Houellebecq på Söderbokhandeln, hänger med vänner från Berghs och är noga med att inte metoo:a, men lyssnar på frigörande provocerande poddare.

Romanen är en av de korta, väldigt samtida och inte främst intrigdrivna berättelserna, inte olik från Alice Dadgostars Roxy och Saga Cavallins Glasrutan – även de skrivna av en kvinnlig journalist född på 90-talet. Bildsättning av Fanny Jansson ger Stockholm ett utstickande magasinformat, men sporadiska foton på män i inomhusmiljö och ansiktena bortvända från kameran adderar inte till läsupplevelsen.

Trots att ämnet är väl omskrivet ligger romanens styrka i Anderssons observationer. De är vassa. Visst har man mött killar på glid som står i fönster runt om i huvudstaden och känner att de upplever en vemodig sublimitet, när det egentligen är avtändning och ett uns alienation. Detsamma gäller Malmöiten som äger en poster som hyllar vaginan, en bild på unga Stalin, skinnjacka och näspiercing. Hon är med i Växtgäris på Facebook. Jag viker ner sidor där jag känner igen mig: repliker jag hört, meningar jag sagt, tankar jag tänkt. En gång blir det sex sidor på rad. Det är komiskt träffade när en karaktär citerar en rad ur en bok jag både läst och citerat samma mening ur, i samma kontext. När en annan karaktär, med samma namn som jag, tar sig till det exakta område jag bor i blir det obehagligt. Och imponerande.

Influencern med 489 275 följare pratar med kulturchefen som nyligen värvat henne till tidningen. Den första krönikan handlade om botox och Bourdieu och fick stor spridning på Twitter. Några meter bort står en politisk journalist vars podd Stockholm lyssnar på när han får dåligt samvete över att inte hänga med.

I Greta Gerwigs Lady Bird har huvudpersonen Lady Bird skrivit en uppsats om sin stad. Hennes lärare läser den och säger: “Det är tydligt att du älskar Sacramento”. Lady Bird blir förvånad, hon svarar att hon bara beskrivit staden, men när läraren påpekar att det läses som kärlek säger hon: “Jag antar att jag är uppmärksam.” Läraren säger: “Tror du inte att det är samma sak – kärlek och uppmärksamhet?”.

Är inte ett tweetande om huvudstaden omvandlat till debutroman en akt av kärlek? Är inte den återigen omskrivna tematiken? Hur mycket staden än provocerar – och hånfullt karaktäriseras med voi-cyklar, ironiska t-shirts, uttänkta smycken och personer med HSP – blir den ständigt vördnadsfullt beskriven. Detsamma gäller Stockholmskillen – som i romanen går på dejt med en person med samma namn och yrke som författaren. Hatkärleken syns.

När Rebecka Kärde recenserar den tyska samtidsromanen Allegro Pastell, som hon upplevt som icke-satirisk trots romanens välbärgade kulturarbetare i storstäder, skriver hon: “Trots att det vore så lätt att raljera över Tanja och Jerome förhåller sig texten hela tiden omsorgsfullt till deras våndor och iakttagelser. Kanske, tänker jag när jag läser, finns här en nyckel till varför satir över ‘hipstern’ jämt blir så bedrövlig”. Möjligen hade Stockholm känts mer nyskapande om omsorgsfullheten hade fått träda fram tydligare – eller om den kontinuerligt pikande tonen ibland fått en paus.

Stockholm är på inga sätt banbrytande, men det är en underhållande läsning pepprad av bitska iakttagelser. Både Stockholmsfödda och inflyttade, Stockholmsföraktande och stadsnationalister kommer kunna skratta och fnysa åt skickligt fångade detaljer, beteenden och jargong. Boken säger: Ha ha stereotyperna. Visst stämmer de?

Ja.