En berättelse om djävulen som väntar i mörkret, och om att sluta fly 

Skjut den jag är fan rädd för den där hunden jag har börjat se den överallt, sa jag. 

Jag vågar inte. Hans röst långt nere i soffan hans kallsvettiga kropp.

Nadja återvänder till barndomsbyn och föräldrarnas hus ute på landet. Nu ska huset säljas och hon ska köpa ut sin syster. Nadja har bott i stan i många år, och i byn där hon växte upp tycks allt ha stått still.

Kvar finns Sauli “har fan inte sett dig sen du var sjutton”, som numera sitter i rullstol efter en mc-olycka. Får-Anna säljer surdegsbröd och sågverksdrottningen härskar över skogen. Sågverksdrottningen ringer och pekar ut landsgränserna för Nadja, precis som hon alltid gjort för Nadjas pappa som inte är född i bygden. Det blir så, när man flyttar ifrån och kommer tillbaka. Så blir det när man flyttar ifrån och kommer tillbaka, då tillhör man inte längre gemenskapen. 

Nadja börjar arbeta på ett boende för ungdomar. Hon hugger ved och huserar i föräldrahemmet, försöker få upp värmen på det iskalla golvet. Hon börjar till och med träffa en man från grannbyn. Sakta letar sig rötterna ner i jorden på nytt, på Nadjas sätt. 

Men samtidigt hägrar minnena från det förflutna över Nadjas sinne. Minnen som dyker upp och byter skepnad. Kanske i form av hunden som stryker längs med husknuten, eller vargen som ylar i den djupa skogen. 

Mirja Unges Hundnätter är en bok om rotlöshet och sökande. Vi följer Nadja när hon återvänder till den plats som hon högst medvetet lämnat. Hon är nu vuxen, liksom de personer från hennes barndom som blev kvar i byn. Ändå är mycket precis sig likt. Skogen finns kvar med sina starka stammar, rötterna och de raka granarna. Skogen består. Det utgör navet som ger ved och värme, men är också en affärsmässig verksamhet. Skogen är högst levande, men kan inte ingripa i människors göranden. Skriken ekar mellan stammarna, som om skogen svarar på rädslan. 

Boken är formulerad ur Nadjas blick, hon är berättelsens jag. Det behövs inga replikmarkörer, jaget pratar rätt ut till läsaren. Detta märks även i språkets utformande. Det är sparsamt med skiljetecken, som om orden bara trillar ur Nadjas mun, och ibland börjar meningen med en syftning, som: “Stod ett gäng bilar på uppfarten”. Det gör något med rytmen och känslan, och det gör också något med läsningen. Den blir subjektiv redan från början, där Nadjas sätt att framföra sin berättelse också blir sanningen för vad som är verkligt. 

Ändå får vi väldigt begränsad tillgång till Nadjas inre känsloliv. Hon responderar och reagerar på det som sker, men minnena är starkare än känslan i nuet. Hon dras tillbaka till minnena som definierar hennes känslor, vilket gör att man har bitvis svårt att förstå hur hon agerar. Som att rotlösheten är själva kärnan till hennes blotta existens. 

Boken behandlar även ämnen som trauma och övergrepp, hur rädsla och skuld kan gå i arv från pappa till son, eller från en trygg vuxenperson till skyddsling. Nadja relaterar mycket till Yasmin som bor på hemmet där hon jobbar, och när hon hittas död tar Nadja med sig hennes spetsbody hem. Den påminner henne om en liknande body från en annan tid när hon själv var i Yasmins ålder. Nadjas gudmor menar att det finns mörk magi i skogen, och att djävulen närmar sig. Nadja ser den i hunden som skickas mellan två mäns hus – de som en gång var pojkar delar nu på hunden, men ingen vill ha vårdnaden. Som att de skickar en skuld mellan sig, som ingen vill ta ansvar för. På så vis talar Hundnätter om hur det är att vara bunden till en plats, men att ingen håller fast i en – hunden går dit den får mat, men om den vill kan den fly långt, långt bort. Det eviga sökandet binder en till att också leta i det som har varit, och att kanske – om man har tur – konfrontera djävulen som väntar i mörkret.