Salman Rushdies Kniv är en förteckning över romankonstens olika teman
Det finns vissa ord som präglar Salman Rushdies liv. Det är ord som fatwa, kniv, död. Och andra ord som litteratur och yttrandefrihet. För en författare hade det räckt med att bli döpt till ett av dessa namn, men Salman Rushdie är ett kärt barn, som återvänt efter mordförsöket han blev utsatt för den 12 augusti 2022. Denna gången skriver han om kärlek och arbete i essäboken Kniv – tankar om ett mordförsök, i en tonsäker översättning av Amanda Svensson.
För 33 år sedan beställde den iranska regeringen mordet på den brittisk-indiska författaren Salman Rushdie inför allmänhetens ögon. Dödsdomen, som inom islamsk lag kallas fatwa, utfärdades mot författaren och alla som varit associerade med boken Satansverserna. Den dåvarande ayatollan Ruholla Khomeini proklamerade Satansverserna som hädisk mot islam på grund av olika tolkningar av koranen och profeten Mohammed som porträtterades i boken.
Uppståndelsen ledde till att Salman Rushdie fick gå under jorden med strikt polisskydd samtidigt som han axlade rollen som kritisk röst mot bland annat religiös fundamentalism. Vid millennieskiftet flyttade Salman Rushdie till New York och började leva öppet och utan polisskydd. Säkerhetsbedömningar gjordes och det visade sig att Rushdies hemmasnickrade knep av att sluta manifestera sin rädsla, bland människor, i offentligheten fungerade. Tills den dag han knivhöggs och återigen trädde in i en ny del av verkligheten.
Titeln på boken refererar till när Salman Rushdie blev knivhuggen på scenen i den stora amfiteatern på Chautauqua-institutionen i västra New York. Rushdie blev inbjuden för att delta i ett samtal om författare vars säkerhet var hotad, när den 24 årige mannen, som i boken heter ”A”, kom springandes från ett hörn och attackerade den sjuttiofemårige författaren under 27 sekunder.
”När jag såg denna mordiska skepnad komma rusande mot mig var min första tanke därför: Så det är du. Har har vi dig.” skriver Salman Rushdie om det möte som beskrivs som intimt, med mord i sinnet och anakronistiskt.
För visst är det ett möte från en förgången tid när Salman Rushdies unga förövare bär på en kniv med så medeltida attribut fördolda i en radikalisering som är så modern, med särdrag man känner igen från olika incelnarrativ. Essäbokens första del heter Dödsängeln och består av noggranna beskrivningar av mordförsöket. Rushdie skildrar bland annat knivens koreografi och förklarar hur den rörde sig mellan hans kroppsdelar. Kniven raderade hans högra öga och rörligheten i hans vänstra hand, den tillförde också en oviss framtid bunden till en sjukhussäng, snärjd av sjukvårdsutrustning med en återhämtning som är separerad från fiktionen.
”Salman Rushdie är en historiker i grunden, med fantasier om det förflutna, men likväl hemsökt av en mycket samtida fanatism”
Det låter som en klyscha, men det nedtecknade våldet bär på en skönhet. Det är Rushdies språk som gör att våldet går att begripa sig på, på ett sätt som skiljer sig från den brutala händelsen. Det pågår ingen stridslysten bearbetning mellan raderna, den är ytterst vaksam och läkande, som när Rushdie vänder sig till de olika förebuden som förekommer i litteraturen. Han upplever själv ett förebud natten till mordförsöket och vaknar upp med känslan av att han inte vill delta i samtalet på Chautauqua. Förutom detta är han i ständig korrespondens med andra litteratörer, till och med sådana som upplevt kniven på nära håll, som Samuel Beckett och Naguib Mahfouz.
Därför är det passande att boken talar till mitt eget bibliotek. Stundtals är läsningen lika chockerande och akut som Joan Didions beskrivningar i Ett år av magiskt tänkande. Det finns också ett tydligt tema under bokens yta som resonerar väl med Hannah Arendts rapportering av Adolf Eichmann i Den banala ondskan. Förövaren ”A”, stöps om till fiktion i ett kapitel av boken och Salman Rushdie dikterar ett möte baserat på det faktum att ”A” aldrig har uttryckt någon ånger. I stället har han enbart hävdat att Rushdie är falsk trots att han aldrig har läst mer än två sidor av det författaren har skrivit. Banaliteten återfinns i enkelheten att begå ett brott mot en främling helt oprovocerat, motiverat av en stark ideologisk övertygelse med rätt att döda. Salman Rushdie är en historiker i grunden, med fantasier om det förflutna, men likväl hemsökt av en mycket samtida fanatism.
Större delar av boken läser jag som beskrivningar av slumpen. I slumpen vilar ett kärleksbegrepp och det ledde Rushdie till hans stora kärlek, poeten Rachel Eliza Griffiths. Boken bearbetar den sorg och förlust över vänner och kollegor som uppstått när cancern och döden agerat som en tillfällighet. Man förvånas över bokens närhet till vår samtid. Nyss nåddes världen av beskedet att den litterära giganten Paul Auster gått bort, men i Kniv har Auster precis fått besked om sin lungcancer och ringer till Rushdie för att berätta att han vill övervinna sjukdomen. Rushdie sörjer Austers vackra hår. Och hela tiden utsöndras livet för att nå en beskrivning av just livet.
Jag kan förstå att Salman Rushdie vill bli bedömd utifrån de böcker han skrivit och mindre utifrån vem han är. Därför glädjer det mig att han använder sin fantasi för att få grepp om verkligheten, det är fortfarande hallucinatoriskt att läsa författaren till Midnattsbarnen. Man är på en åktur när man läser hans böcker, till och med i Kniv. Humorn är i sin ordning när han möter livets olika allvar liksom de fria vilda associationerna. Det hela påminner mig om en tuk-tuk resa på Indiens gator. Tuk-tuken ger inga förvarningar, den är snabb och navigerar sig målmedvetet framåt i en kaotisk miljö. Den har magiska inslag i en realistisk värld, liksom Salman Rushdie själv.
