Höjdpunkter från 2021 – KULTs bästa krönikor
Eftersom vi är ett magasin med kulturfokus måste vi ändå luta oss in i fördomen om kulturmänniskor som pretto och citera Evelyn Beatrice Hall: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det”. Ett rätt uttjatat citat (och ofta felaktigt tillskrivet Voltaire), men kanske inte helt opassande när vi nu ska sammanfatta årets bästa krönikor!
Under året har vi publicerat en hel del krönikor som vi tycker är värda att läsa en gång till. Därför ger vi er nu en liten karamell med tips på samhällskommenterande texter att bara läsa och njuta av. Så gör precis det – njut!
Clubhouse, playtjänster och kampen mot tiden (eller hur nymedia uppfann radion) – Samuel Bokenblom
Kommer ni ihåg Clubhouse? Den där grejen som dog ut snabbare än vad man hinner säga ”Nån som kan fixa invite”?
Samuel Bokenblom dissekerar samtidens vana vid att kultur alltid är lättillgängligt och anpassningsbart efter individens schema. När Clubhouse zeitgeistade sig in i allas liv ställdes den vanan helt plötsligt på ända – missade man en sändning så var den borta forever och inga playtjänster i världen kunde ändra på det. Men betyder inte detta bara att vi gått tillbaka till de gamla medieformerna och deras spelregler?
Nej, du borde inte starta podd – Ella Dillén-Tombs
Den riktiga pandemin i samhället är fan alla människor som hit och dit startar podd med sina kompisar.
Ella Dillén-Tombs skriver om hur podcastkulturen växt sig så stor att nästan alla tror att just hen är så speciell att det KRÄVS en nystartad podd i hens namn. Den hårda sanningen är dock att det oftast varken finns en intresserad målgrupp eller ett originellt budskap i alla dessa lekmannapoddar.
Snälla någon mygga av Lisa Anckarman – Alva Lundin
Alva Lundin har fått nog. Den samtida influencerestetiken är rent ut sagt gräslig och det räcker med massproducerade lackbyxor från NA-KD. I sin krönika ger hon en ordentlig känga (haha fattar ni, för det handlar om mode) till det faktum att de människor som styr Sveriges mainstream-trender inom mode – det vill säga influensers – har så fruktansvärt dålig klädstil.
Öppet kärleksbrev till alla indiekillar – Ellen Algren
Åh, indiekillar. Vi älskar dem. Vem gör inte det? Det bara är något med deras pottfrisyrer, second hand-kläder, kärlek för obskyra band/skateboarding/Wes Anderson-filmer, sättet som de ghostar en på…
I Öppet kärleksbrev till alla indiekillar ger Ellen Algren uttryck för en djupt syrlig kärlek till dessa män. Oavsett stad eller ålder så tar relationen alltid samma stupande väg på kärleksstigen. Can’t live with them, can’t live without them!
Öppet brev till Hedvigs kommunikationsavdelning – Andreas Hörmark
Vi fortsätter på temat öppna brev. När försäkringsbolaget Hedvig för några månader sedan insåg att pandemitider innebar att färre såg deras reklamaffischering utomhus intog de en ny approach till marknadsföring. De skickade istället hem sina annonser till studenter runt om i landet, som fick ha reklamskyltarna på sina väggar i hemmet, för att de skulle kunna synas i bakgrunden på deras Zoom-seminarium. Andreas Hörmark slog bakut och satte, en gång för alla, ner foten – ska man inte få vara fri från reklamkonsumtionen någon jävla gång?
Biopicsen hänger på sin egen sköra filmremsa – Mina Asp Romefors
I sviterna av de surrealistiska pandemiåren kan man konstatera att autofiktionen praktiskt taget blivit norm. Inte minst syns detta inom filmindustrin, där biopicsen distribueras till publiken i en aldrig sinande takt. Mina Asp Romefors känner en tvivel inför filmiska gestaltningar av verkligheten, där det ofta blir ett val mellan en skådespelare som är utseendemässigt lik eller en skådespelare som lyckas gestalta rollens person väl. En situation där det är väldigt svårt att vinna.
Kvotering – Svartskallar är vita män bakom kameran – Samir Bou-malhab
Året är 2021 och filmsverige klämmer ur sig mängder med stora och hypade serier. Den folkgrupp som kan passa in som utrikesfödda utgör 22-25% av Sveriges befolkning, och vid en snabb titt på filmteamet i Störst av allt har kan man se att de utrikesklingande namnen utgör samma procentsats. Filmsverige har blivit mycket bättre på att ackurat representera den riktiga svenska befolkningen, menar vissa. Men är det verkligen så?
Samir Bou-malhab skriver om hur icke-vitas historier fortfarande porträtteras genom en vit lins, och ifrågasätter om synligheten av fler icke-vita karaktärer i film verkligen innebär realistiska skildringar när skaparna och regissörerna fortfarande är vita.
Det saknas en titel för skrivande människor – G. V. Rindborg
G. V. Rindborg krönikerar om saknaden av en bra svensk motsvarighet till benämningen writer. Författare är någon som har ett ut en bok, skribent är någon som jobbar på en tidning. Vad ska man egentligen kalla sig för om man är en person som tycker om att skriva?
Det globaliserade hjärtats kval – Tobias Sundin
Vad får det globaliserade samhället egentligen för effekter på vårt politiska handlande? Tobias Sundin tar i sin krönika ställning till hur vårt breda, världsomspännande synfält gör oss oförmögna att göra faktiska politiska förändringar i vårt närområde. Hur mycket kan man hjälpa människor på andra sidan jorden med en delning av en krönika på Instagram? Och är det verkligen vårt ansvar?
Helt ärligt, kan man ens säga att en film är ”orealistisk”? Nja – Alice Maddock
Alice Maddock tar itu med kritiken mot filmer som grundar sig i huruvida en film är ”realistisk” eller inte. Vem är det egentligen som får bestämma vilken verklighet som tar plats i begreppet ”verklighetstrogen”? Och har all fiktion en plikt att skildra verkligheten?
Hora eller madonna – om läsvanor och kvinnoideal – Ella
Signaturen Ella tar oss i handen och vandrar oss igenom kvinnoidealet om att vara antingen hora eller madonna, och hur en kvinnas läsvanor påverkar mäns syn på henne som det ena eller det andra. I en värld med hora-madonna-dikotomin verkar de kulturella heteromännen inte kunna tänka sig att bli ihop med en tjej som läser Camilla Läckberg, oavsett om hon också läst de stora klassikerna.
Den manliga blicken – och det manliga örat? – Zejneb Rauf
Zejneb Rauf funderar över hur teorin om den manliga blicken kan transformeras och appliceras på musikindustrin. I allt från låttexter till streamingstatistik ser vi hur manliga perspektiv är överrepresenterade och kvinnan blir återigen en rekvisita i ett manligt dominerat rum. Hur ska vi kunna utmana den indoktrinerade sexismen som spiller av sig på allt vi gör?
Är självhjälpsindustrin till någon hjälp? – Isabel Dahlgren
Självhjälp, att på sin egen hand lära sig själv att må bra, har som mycket annat i den här världen kapitaliserats på och gjort till en fullfjädrad industri. Isabel Dahlgren funderar över om det verkligen kan bli bra och givande när man skapar en industri utifrån individens längtan efter att må bra.
