fbpx
Bild: Moonlight

Helt ärligt, kan man ens säga att en film är ”orealistisk”? Nja

En vanlig kritik inom all sorts media har, i all tid, varit ordet ”orealistisk” — trots att fiktionen i fråga förmodligen inte ens var menat att vara samhällsenligt. Böcker såsom Lord of the Rings och Frankenstein, som nu anses som de främsta föregångarna inom fantasy och sci-fi genrerna, kritiserades starkt av just denna anledning när de först publicerades. Kvinnliga författare som gestaltade mångfacetterade kvinnliga karaktärer ansågs alldeles för spaceade, och dystopier om framtida kontrollsamhällen där människor styrdes av saker de egentliga inte gillade ansågs vara kommunistisk propaganda. Det uppstår en klar problematik när man försöker stämpla konst som ”realistiskt” eller ”orealistiskt” — man kan ju enbart utgå ifrån sin egen verklighet och sitt eget liv, och våra definitioner av dessa ord kan ju vara helt olika. Så, går det att någonsin kalla någon gren av fiktion för “orealistisk”? 

Vanliga troper inom film som kallas orealistiska är exempelvis koreograferade dansnummer från ingenstans, kärlek vid första ögonkastet, personer som dör men återupplivas, et cetera. Är det inte lite poänglöst att kalla dessa klyschor för orealistiska? I slutändan är musikaler och rom-coms (där dessa klyschor främst förekommer) alltid orealistiska i sig. I Mindy Kalings ord: “I simply regard romantic comedies as a subgenre of sci-fi, in which the world created therein has different rules than my regular human world.” Likadant som att säga att en fantasybok är dum för att ”det finns féer, och det finns ju inte på riktigt!”, känns det lite konstigt att säga att en romantisk bok är dum ”för att folk blir kära och alltid lyckas lösa sina problem”.

Nej, det är inte dessa troper jag menar inte går att kalla för orealistiska, trots att de definitivt kan ge folk som inte kan skilja på fiktion  och verklighet en vrickad bild av romans. Jag menar istället att det kan bli problematiskt när folk stämplar filmer som inte speglar sina egna verkligheter för orealistiska. Moonlight var en sådan film som många ansåg vara orealistisk, och jag har svårt att förstå mig på det. Här tror jag nämligen att många sa att filmen inte var verklighetstrogen då huvudkaraktären Chiron var både svart och gay — någonting de tyvärr kanske aldrig tidigare hade stött på i en film. Kritiker menade att enbart Chirons existens var orealistisk, och menade att filmen bara skrevs för att vinna en Oscar. Inte bara att det är någorlunda konstigt att alltid anse att filmer med representation av förtryckta grupper skrivs för att tjäna pengar eller för att få en Oscar, är det också oklart vad begreppet orealistiskt i denna kontext egentligen innebär: att man själv… inte kan relatera till huvudkaraktärens liv? Bara för att man som vit och heterosexuell inte förstår sig på Chiron betyder det ju inte att det per automatik inte finns någon annan på jorden som kan relatera till Moonlight. Subjektiva ord såsom ”orealistiskt” används som objektiva bemärkelser — och det är här det börjar blir lite knasigt.

Bild: ”Euphoria”, HBO

Euphoria tycker jag är, på senare tid, en av de mest intressanta serierna att analysera när det gäller detta fenomen. Tack vare dess enorma hyllning men även dess starka kritik, är Euphoria ett väldigt bra exempel på att man inte alltid kan se ”realism inom film” som så svart på vitt. 2019-serien från HBO har både hyllats och kritiserats från flera olika håll (inte bara från en viss grupp), och av hundratals olika anledningar (inte bara en viss, grundläggande anledning). Euphoria kritiseras främst av såväl fans som icke-fans för dess grova natur. Kritikerna menar att de våldsamma och erotiska scener som utgör en majoritet av serien uppmanar tonåringar att sälja sina kroppar och knarka sönder, medan fansen menar att ungdomar kommer att ha sex och knarka oavsett, och att Euphoria är en av de enda serierna som faktiskt realistiskt visar hur dessa faktorer kan påverka ens tonårsliv på den negativa fronten. Vissa menar att Euphoria romantiserar droganvändning, vissa menar att Euphoria visar tydligt på att drogmissbruk är hemskt, vissa menar att Euphoria hyllar kvinnor som tar tillbaka sin rätt till sexualitet, vissa menar att Euphoria romantiserar barnpornografi, vissa menar att Euphoria är en superrealistisk gestaltning av mental ohälsa, vissa menar att Euphoria uppmanar till självskadande beteenden.

Och det är det där här som gör filmanalys så intressant. För vilka har egentligen rätt i det här fallet? Det går inte att säga, i och med att benämnelserna såsom orealistisk eller realistisk enbart är upp till den enskilda tittarens mening. Personligen älskar jag Euphoria av en hel del anledningar, men kan förstå varför vissa aspekter av den kritiseras. Dock tycker jag att om man säger att serien uppmanar till narkotikabruk har budskapet antagligen gått rakt över ens huvud, men å andra sidan har jag hört folk säga att scenen då Cassie och Maddy tar MDMA fick dem att vilja testa drogen. Att kalla Euphoria orealistisk är till viss del förståeligt (enligt mig), men samtidigt finns det garanterat ungdomar därute som kan relatera till huvudkaraktären Rues svårigheter med drogmissbruk. Ska inte Rues berättelse då också få finnas — utan att livet hon lever baserat på hennes omständigheter kallas orealistiska av personer med helt andra omständigheter och erfarenheter?

En annan fråga man kan ställa sig själv är om all fiktion — specifikt fiktion riktad till ungdomar — alltid har en plikt att vara realistisk? Euphoria är trots allt bara en serie och en överdramatiserad version av verkligheten; till en viss grad är all fiktion en överdrift av den riktiga världen. Filmer och serier används ju främst som eskapism, och vem skulle egentligen vilja se en ny tappning av The Breakfast Club då karaktärerna bara sitter bara tysta och skriver på sin kvarsittningsläxa i 90 minuter? Visst kan det absolut finnas objektivt ”orealistiska” stunder i film: vi vet ju att det finns ett par hundratal kända filmer om historiska event och personer som inte alls realistisk gestaltar dessa historiska event eller personers liv. Men även där kan man, kontroversiellt nog, argumentera för rätten att kunna vricka på historiska event för att kunna producera en bättre, mer dramatisk film. För om man verkligen ville se en 100% realistiskt berättelse hade man väl bara kollat på en dokumentär, inte på en spelfilm där det främsta motivet är att berätta några påhittade karaktärers sidor av den riktiga historien. För att inte glömma att även dokumentärer kan vara vrickade och otrovärdiga för att kunna framställa en någorlunda intressantare berättelse.

Bild: ”Eight grade”, A2

Okej, nu spårar det ur. Jag vet. Jag står inte egentligen för att filmer baserade på historiska event vrickar på sanna händelser för att kunna producera en mer lättillgänglig version av verkligheten. Men jag tycker att det stödjer min tes om att det inte går att kalla någon form av fiktion för objektivt orealistisk eller realistisk. Exempelvis anser jag själv att Eighth Grade är den mest realistiska filmen som någonsin gjorts, men det är ju främst tack vare att jag relaterar något så in i helvetes mycket till huvudkaraktären Kayla. Samtidigt som att det inte finns någon som kan ta bort den åsikten från mig, kan jag heller inte säga att Eighth Grade är realistisk för alla. Vi alla tar åt oss av olika delar av kultur olika mycket beroende på hur mycket vi kan se oss själva och dem vi älskar i berättelserna, men bara för att någonting är långt ifrån ens egen verklighet betyder det inte att man inte kan ta åt sig. Det viktigaste är väl bara att komma ihåg att inga filmer eller serier är objektivt realistiska i och med att allt hittepå i slutändan är tolkningsbar. Så, ja, även den här texten om objektivitet är helt och hållet subjektiv. Ahhh, konstens ljuvliga paradox.

//

Helt ärligt, kan man ens säga att en film är ”orealistisk”? Nja