fbpx
Foto: Netflix, 2011

Öppet brev till Hedvigs kommunikationsavdelning

I avsnittet 15 Million Merits från Netflix-serien Black Mirrors första säsong, bor huvudpersonen Bing, och hans medmänniskor, i små, helt tomma kvadratiska rum, placerade i vad som åtminstone upplevs vara något slags underjordiskt tunnelsystem. I dessa rum finns enbart gigantiska teveskärmar, och en säng, men inga möbler i övrigt. Det är som att bo inuti en kubformad teve. På skärmarna syns varje morgon en animerad soluppgång; en tupp sjunger godmorgon. På skärmarna visas även olika program, och Bing kan spela tevespel. Men då och då, plötsligt, kastas det upp våldsam reklam på dessa skärmar, som alltså upptar hela hans hem. Om han blundar, eller på annat vis försöker försöker ducka informationen märker skärmarna det. Det startas ett fruktansvärt tinnitustjut, och en kvinnoröst uppmanar honom att “resume viewing”.  

Jag tänker på detta avsnitt en hel del nu. Dess budskap är visserligen rätt övertydligt, men talande. Vi bor i våra skärmar, och lägger våra timmar på halvdum underhållning och reklam. Sen all undervisning började ske på distans har detta blivit ännu värre. Alla reklaminslag i podcasts jag behöver stå ut med, bara för att över huvud taget få höra en mänsklig röst en iskall måndag. Alla pop-up-reklamer i de usla mobilspel jag fingrar med för att bli av med den enorma rastlöshet jag känner efter flera timmars arbete med att förbereda något seminarium. 

Gissa om jag blev ännu mer upprörd, när jag fick höra att vi studenter nu även ska behöva utstå reklam under pågående föreläsningar och seminarier på Zoom. 

Detta på grund av det lite ungdomligt hippa försäkringsbolaget Hedvigs nya reklamkampanj. En kampanj som är som gjuten för soffliggarnas tidevarv. Det är inte attraktivt att göra reklam utomhus längre, påstår de. Där rör sig ju ingen just nu. Istället har de alltså skickat hem reklamskyltar, av den lysande sort som vanligtvis syns utomhus, till studenter, som hängt upp dem på sina väggar. I sina hem. Studenterna får givetvis betalt för att göra detta. Hedvigs förhoppning är att dessa reklamskyltar dels ska synas från förbipasserande flanörer genom fönstret, och dels, och kanske framför allt, genom just tjänster som Zoom och FaceTime. 

Hade reklamkampanjen varit något slags metakonstverk, som får ungdomar att göra reklam för hemförsäkringar, genom att hänga upp ett fotografi på en Macbook, och sedan visa upp det i Zoom och FaceTime för sina medievetarkompisar, hade det varit briljant samhällskritik. Men det är ingen satir. Det är inte heller en ny våg av popkonst. 

Men är det någon skillnad på detta och exempelvis Warhols soppburkar eller bilder på Coca Cola-flaskor, undrar ni? Utan att gå in i detalj på popkonstens verkningar och poänger, kan man åtminstone argumentera för att Warhols arbeten hade någon estetisk kvalitet. Det studenterna nu får hem är ett fotografi på en inte särskilt blygsamt produktplacerad Macbook, i en hand med tjusiga ringar på fingrarna. Ovanpå detta står det “Hedvig – hemförsäkring”. Är verkligen ett fotografi på en Macbook det första man vill vila blicken på när man äntligen smäller ned sin dator efter ett sju timmar långt digitalt grupparbete? Vill man att ens väggar, när man till slut lyckats fly internets dränering, ropar: “Resume viewing. Resume viewing.”? Får man aldrig slippa undan?

Anledningen till det tråkiga motivet är förstås att det knappt finns en tråkigare, gråare och mer osexig bransch än försäkringar. Varför unga studenter glatt och stolt poserar på foton framför affischerna, som om de alla vore Marlboromannen, var för mig till en början omöjligt att förstå. Visst, det är en bra slant för en student. Inga problem än så länge. Men varför är de så lyckliga? Plötsligt begrep jag det dock. Tänkte till exempel på Björn Kjellman, som bara häromdagen fick sitta och begagna sig av ord som “rolltolkning” och “manusarbete”, som om hans ICA-reklamer var riktig filmkonst. Det är helt enkelt inte längre pinsamt att hålla på med reklam. Det är inte längre patetiskt att strö marknadsföringsbudskap omkring sig. Det är inte skamfyllt längre, inte bara något som popartister gör när de blivit för gamla för att sjunga, eller något skådespelare gör när de inte längre är önskade i ordentliga filmer. För reklamfilmer betraktas nu som ordentliga filmer. Med skådespelarinsatser, rolltolkningar och manusarbeten. Och reklambilder konstverk. Och att göra reklam visar att man är en hipp person med influencerambitioner och entreprenöriell läggning. 

Eftersom detta är en oerhört sorglig utveckling vill jag göra det lilla jag kan för att stoppa den. Till er som tagit emot dessa reklamaffischer måste jag ta på mig ansvaret att berätta detta: Det är inte coolt att förknippas med – och jag måste verkligen betona detta  – FÖRSÄKRINGAR! Absolut, att ha en hemförsäkring har sina fördelar. Det ser till att era iPhones blir ersatta vid en stöld, eller att vattenskador repareras, etcetera. Men att på detta sätt göra ett försäkringsbolag till något slags identitetsmarkör är ju helt obegripligt. Vilka elleverantörer gillar ni? Vad har ni för favoriter i bredbandsbranschen? Vilket energibolag är du? Tagga dig själv! För egen del är den enda jag ser framför mig när jag tänker på försäkringar Lester Nygaard, som är försäkringssäljare i Fargos första säsong. En riktigt stel toffel till person, som dessutom mördar sin fru av ren tristess.

Men framför allt bäddar det för personliga svek. Att man numera ska få reklamen från sina medstudenter, alltså. Ser framför mig hur någon på sociologi C precis gjort en kritisk diskursanalys av något företags språkbruk, eller hur någon på idéhistoria B skriver om Foucaults teorier om makt, för att sedan på direkten få Hedvig-reklam rätt upp i ansiktet under sin opponering. Detta gör mig ledsen. “You were supposed to destroy the sith”, och så vidare. 

Till slut får Bing nog. Han slår sönder alla skärmar omkring honom i ett försök att fly, att komma undan denna mardrömslika informationsmängd, komma undan sitt liv vars förutbestämda mening tycks vara att dra in intäkter åt stora företag. Han kastar sig runt i rummet, sparkar hejvilt, tills de allihopa är trasiga. Utan att spoila hur det går för honom (spoiler alert: inte så bra) lyckas han ändå tillfälligt slippa undan. Jag börjar bli sugen på att göra detsamma. Det kanske är lösningen, Hedvig? Det enda sättet att bli kvitt reklamen? Det får ju tydligen inte finnas en enda reklamfri plats i hela världen. Inte ens våra egna hem ska vara fria från säljiga budskap. Och visst, det är “frivilligt” för studenterna att delta. Men ni utnyttjar studenters taskiga ekonomi i detta fall. Är det enda sättet för mig att komma undan att som Bing sparka sönder datorn, teven, riva sönder alla mina tidningar, och sen krossa varenda inramad reklamaffisch jag ser hos vänner och bekanta?  

I så fall vill jag ställa en sista fråga till er, Hedvig: Ersätter den hemförsäkring jag tecknade hos er för något år sedan kostnaderna för alla mina sönderslagna saker?

/

Öppet brev till Hedvigs kommunikationsavdelning