fbpx
Bild: Tobias Sundin

Kvotering – Svartskallar är vita män bakom kameran

Vilken tvetydig titel det här var då. Utan någon förklaring låter den nästan bara provocerande. Låt mig förklara; Titeln återanvänder musik gruppen Young Fathers albumtitel White Men Are Black Men Too som släpptes 2015. Samma år rapporterade Kulturnytt om hur endast 7% av alla 800 roller som castades det året var porträtterade av individer med utrikesfödda föräldrar.

Men det är nu år 2021. Pandemier, protester och presidentval har lett till en högst polariserande socio-politisk era. Nu mer än någonsin bär vi ett ansvar att dela med oss av våra plattformar till underrepresenterade folkgrupper. År 2021 utgör den folkgrupp som kan passa in som utrikesfödda 22-25% av Sveriges befolkning.

Allt allvar åt sidan så har mycket bra hänt de senaste åren med. Därav alla blockbusterserier som lilla landet lagom lyckats klämma ur sig. I senaste tiden har vi sett Netflix stora satsning på svensk tv: Störst av allt, Kärlek & anarki, och Young Wallander. Vi har sett en utökning av Sveriges favoritgenre, krim-draman: Kalifat, Advokaten och Partisan. Vi har även sett färska infallsvinklar av svensk komedi: Dilan & Moa, Streams och Måste Gitt. Trots fjolårets många brister så hade det svenska folket mycket att se fram emot, isolerade framför tv-rutan.

Men frågan består: Har dessa serier verkligen lyckats uppnå en mer realistisk representation av landets invånare?

Om vi kollar på de nio tidigare nämnda serierna, och räknar med namnen listade som klingar “utländskt”, så ser vi ganska snabbt att vi generellt sett går mot det mer progressiva hållet. Dessa namn består av nästan precis 25% av filmteamet i serier som Störst av allt träffar. Vissa har ett mycket högre procenttal medan andra har mindre. Hur som haver så ska en guldstjärna ges för det.

Men representation kan inte endast bestå av ansikten, eller hur? Filmerna måste innehålla våra berättelser, våra åsikter och kulturer. Så hur förhåller sig svensk tv till den rasifierade skildringen då? Svaret kräver mer komplexitet och nyans än en procentuell siffra. Jag må vara partisk i att svara på detta, med mitt efternamn och allt, så låt mig diskutera tre serier som ser på denna skildring med varsin unik, vit lens. Vilka olika metoder som brukas för att åstadkomma “representation”, hur effektiv sagda metod är och om det är tillräckligt i slutändan, kommer att analyseras och besvaras.

Om vi börjar med en serie vi redan gett dess vita rosor till, Störst av allt. En serie om Djursholms överklass och en viss giftighet som kommer med kommunens omåttliga levnadssätt. Störst av allt är en serie om den vita överklassen, så seriens moral och skildring av invandrare kommer från hur det vita kollektivet behandlar rasifierade och huruvida det är okej eller inte. Hembiträdet behandlas som ett offer man donerar matrester till, bästa vännen mobbas och utesluts och advokatassistenten anklagas för att vara en kvoteringsanställd. Självinsikt och kritik tillämpas här för att uttrycka en viss etik och moral.

På andra sidan genrespektrumet så har vi komediserien Streams. Från manusförfattarna Pontus Bjernekull Mörner, Tom “Max Peezay”, Iman Talabani och Felipe “Fille” Leiva Wenger får vi en serie av och för rappare, rasifierade och kulturellt nära tittare. Serien är en klassisk “fish out of water” om den vita Robin som traskar genom orten med det falska alter egot “Robbish” och mentorn Lilla Al Fadji. Genom säsongen presenteras vi unika kulturkrockar, rappare och en ny lingvistisk värld för den allsvenska tittaren. Det är tydligt att serien vill ta med den vita konsumenten till den flerspråkiges hem för att visa upp sig själv med humor. I det här fallet väljer serien att införa inkludering och representation i hopp om att emotionellt tilltala tittaren.

Sist men absolut inte minst har vi en av Sveriges största hittar förra året: Kalifat. En internationell serie till störst del porträtterad av muslimer och andra väst-asiater. Kalifat är en nyanserad och balanserad analys av islam som struktur, och skildrar båda sidor av samma mynt. Från terroristen till en svensk-arabisk ungdom och från terroristens fru till den svenska polisen. Det nervkittlande action-dramat presenterar för- och motargument för att förmedla någon slags altruistisk moral om Sveriges förhållande med våra muslimska invånare. Det tredje exemplet utför en analys och dialog för att måla ett narrativ som drivs av logik.

Så där har vi tre ledande serier, som upptar sin egna rymd, med olika målgrupper, och olika strategier för representation utöver ett ansikte framför kameran. Vad är mitt problem då? Mitt problem uppstår när vi kollar bakom kameran.

Bakom kameran har vi i dessa tre fall en vit individ som skriver, driver och styr dem rasifierade rollerna vi ser på. Och i en värld där vi inte alltid kan separera kreatören med kreationen så måste vi analysera dessa serier på nytt.

Nya frågor måste ställas. Varför skuldbeläggs becknaren Dennis (Suheib Saleh) i Störst av allt som en skurk utan någon sorglig bakgrund, när våldtäktsmannen och massmördaren Sebastian (Felix Sandman) tillägnas flera avsnitt som rationaliserar hans brott? Straffas huvudrollen Maja (Hanna Ardéhn) verkligen för hennes rasistiska världssyn? Och vad är den moraliska implikationen av att ha en vit författare mima en blattes ord?

Streams då? Seriens skapare, Pontus, har oräkneliga rasistiska, homo/transfobiska och sexistiska “karaktärer”. Vilken rätt har då serien att satiriskt utspela “cultural appropriation” när seriens skapare inte gör det lika satiriskt i verkliga livet (se; rollen Mehmet)? Vad är läxan om “cultural appropriation” när Robins enda skuld är att han är falsk mot vem han är, inte mot dem han skadar? Och vad är den moraliska implikationen av att ha en vit författare mima en blattes ord?

Och såklart så har vi Kalifat, och huruvida islamisk kritik kan vara både nyanserad och en ärlig representation av sanningen när en icke-muslim skriver den? Kan vi vara säkra på seriens motivering när nästan endast icke-muslimer står som producenter? Och vad är den moraliska implikationen av att ha en vit författare mima en blattes ord!?

Min analys må kräva en djupare dialog, och jag må låta orättvis. Men när jag ber om att rasifierade individer ska få visas i alla ljus utan det “vita filtret” så ber jag bara om att vi får synas och ta plats på samma villkor som ni. Tills dess så kommer alla svartkallar bara vara vita män bakom kameran.

För att undvika att avsluta med pessimism och nihilism så vill jag rekommendera Måste Gitt. Den gjorde allt rätt. 

Kvotering – Svartskallar är vita män bakom kameran