fbpx
Illustration: Shutterstock.com/GoodStudio

Är självhjälpsindustrin till någon hjälp?

De flesta i Sverige kan tillfredsställa sina basala behov. Man har mat på bordet, kan sova åtminstone sju timmar och får regelbunden fysisk aktivitet. Många ingår dessutom i något socialt sammanhang där de kan känna gemenskap med andra. Kanske är man med i ett korplag, en bokcirkel eller en ideell organisation. Därefter vill man känna uppskattning. Man vill höra att man är värdefull antingen från vänner, familjemedlemmar eller studiekamrater. När man väl är mätt, har några nära vänner och har bra självkänsla ägnar man sig åt självförverkligande. Psykologen Abraham Maslow beskrev självförverkligande som ett slags slutmål, det sista behovet man vill tillgodose. Man gör allt man satt på sin bucket list och som blivit bortprioriterat, såsom att lära sig spela piano eller skriva deckare. I och med att levnadsstandarden ökat världen över kan fler hålla på med självförverkligande.

Detta har i sin tur inneburit ett uppsving för självhjälpsindustrin, vars värde uppskattades till drygt 11 miljarder dollar i USA. Även i övriga världen har självhjälpsindustrin vuxit sig större. I grund och botten betyder självhjälp att man försöker uppnå ett eller flera mål på egen hand, vilket kan kontrasteras med professionell hjälp, där man tar stöd av någon annan. Självhjälpsindustrin kan därmed förstås som den samlade mängden varor och tjänster som ska ”hjälpa konsumenten hjälpa sig själv”. Detta är en aning paradoxalt, för bara man läser två sidor av en självhjälpsbok har man tagit hjälp av någon annan, författaren. Men frågan är om självhjälpsindustrin är till någon hjälp överhuvudtaget.

Framförallt brukar de flesta råd antingen sakna vetenskaplig grund eller också vara intetsägande. Lyckoforskningen, som studerar vilka faktorer som påverkar vårt välbefinnande, har knappast kommit fram till några banbrytande resultat. En studie som pågick i 80 års tid slog exempelvis fast att relationer med familj och vänner var viktiga för ens välmående. Just det, sömn och fysisk aktivitet verkade också spela roll. Dessa slutsatser är uppenbara – och därmed är de inte heller kommersiellt gångbara. För att utmärka sig från konkurrenter har självhjälpsgurun därmed två utvägar. Antingen kan hen utgå från ett vetenskapligt råd och ge det sin egna prägel. Målet är att rådet ska verka rimligt, samtidigt som hen ska vara unik. Men det är en svår balansgång. Råden brukar sakna vetenskapligt stöd eller, som så ofta är fallet, gå stick i stäv mot vetenskapen. Den andra utvägen är att omformulera vetenskapliga råd som visdomsord. I regel brukar detta resultera i något i stil med: ”Kropp och knopp hänger ihop” eller ”Ta vara på det du har”. Men då kan man lika gärna läsa en bra bok som berör samma teman och vars litterära kvalité är vida överlägsen.

Dessutom brukar självhjälpsindustrin utlova orealistiska resultat som ytterligare ett led i marknadsföringen. Alla dras till framgångssagor om människor som gått från uteliggare till mångmiljardärer eller om en Svensson som genomförde en Ironman efter två månaders hårdträning. En bok som sägs ge snabba resultat kommer alltså vara mer uppseendeväckande. Detta gäller även om man begriper att löftena om omedelbara framsteg är verklighetsfrånvända. Man kanske skummar igenom baksidan för att intala sig att man inte missar något eller för att göra narr av författaren. Vissa kommer rentav köpa hem boken, varmed författaren har lyckats.

Visst kommer det finnas några läsare som får ut mycket av boken. På bokens framsida kommer de intyga att boken är livsavgörande och förklara varför du måste köpa den. Men det är tvivelaktigt om det var på grund av boken eller slumpen. Låt säga att en självhjälpsbok handlar om hur man blir rik. Om boken har flera tusen läsare kommer en eller två läsare bli miljonärer strax efter att de läst boken. Men bland tusen vanliga medborgare kommer en eller två bli miljonärer inom samma tidsperiod. Andelen nyrika kommer antagligen inte skilja sig mellan de två grupperna. Det ska också tilläggas att den stora massan som läser boken och tar till sig av alla tips men ändå ”misslyckas” aldrig får komma till tals. Således får konsumenterna intrycket av att boken är mer betydelsefull än den är.

Slutligen får självhjälpsindustrin de som misslyckas att känna sig mindervärdiga. Säljarna av självhjälp låter påskina att alla kan nå framgång, givet att man köper deras produkter eller tjänster. Detta är själva affärsidén. Dessvärre är konsumenterna av självhjälp ofta dömda att misslyckas. En bok som innehåller ogrundade eller alltför generella råd kommer knappast att komma till hands. Målen brukar också vara ouppnåeliga, även om man använder knep som faktiskt funkar. Utfästelserna på bokens framsida är mest till för marknadsföring. Detta, tillsammans med budskapet om att alla kan och samhällets prestationshets, leder till en känsla av misslyckande. Det finns då en överhängande risk att man köper hem mer självhjälp och att det uppstår en ond cirkel. Den onda cirkeln förstärks av faktumet att det tar tid att göra livsförändringar. Om man köper för mycket självhjälpsprodukter på en gång kommer man inte kunna ta till sig alla råd. Med tid kommer den traditionella självhjälpen bli enformig och man kommer söka allt underligare medel för att må bättre. Faktumet att psykisk ohälsa ökat lavinartat samtidigt som självhjälpsindustrin har vuxit skulle också kunna antyda att självhjälp är av begränsat värde.

Självhjälpsindustrins idé att människan kan förbättras är god. Många beklagar sig över klimatförändringarna, kriget i Syrien och högerpopulismens frammarsch i Europa. Det är lätt att glömma våra framsteg, i och med en övervägande negativ medierapportering. Kanske skulle vi behöva lite av självhjälpsindustrins ohejdade ”DU KAN, VI KAN!”. Men självhjälpsindustrin kommer dessvärre inte göra oss bättre människor. Jag ser ingen omedelbar lösning, men många kloka människor har ju grubblat över hur man blir lycklig i tusentals år. Även om de landat i olika livsåskådningar tycks de vara överens om en sak, att man inte kan köpa lycka. Därför blir det inte bra när självhjälpsindustrin kapitaliserar på människans behov av själslig uppfyllelse.

Är självhjälpsindustrin till någon hjälp?