fbpx
Illustration: Hugo Hernqvist

Öppet kärleksbrev till alla indiekillar

Hej alla indiekillar där ute. Jag vill bara säga att jag älskar er. Ni går säkert igenom en jobbig tid just nu där allt känns segt med bandet/skolan/skrivandet/familjen (Fan! Kämpa!) men jag älskar er iallafall. Kom ihåg det.

Jag älskar hur era tinderprofiler alltid ska se så avslappnade ut. Få men estetiskt tilltalande bilder. Alltid någon som är lite rolig. Ibland en eller annan bild som är tagen analogt. En fyndig bio. En väldigt specifik låt som ert anthem. Ibland en obskyr indielåt, ibland något ironiskt. Jag faller alltid för det! Ni är så himla gulliga! Man swipear höger på direkten och skriver som en galning. Ni svarar och man tänker he’s the one.

Jag älskar eran stil. Mittbenan eller pottfrillan eller kepsen. Skejtjeans fast ingen av er skejtar (men om man frågar så gjorde ni det i högstadiet). Trasiga slitna skor. Vet inte varför de aldrig är hela men så är det iallafall. T-shirts med ironiska tryck eller en jättestor skjorta. Kanske en liten trevande mustasch. Jag älskar att ni alltid har lite längre hår. Det är så mysigt att dra fingrarna genom det. Kanske tycker folk att ni ska klippa er och skaffa ett jobb men jag tycker inte det. Tänk på mig!

Jag älskar hur ni alltid är så roliga. Jag brukar skratta mycket på våra första dejter. Jag är en tjej med bra musiksmak och det uppskattar ni. Tame Impala Frank Ocean Mac DeMarco. Ni är woke och det skämtas om hur mycket kapitalismen suger. Alltid över öl för indiekillar är sådana som verkligen kan uppskatta en god öl och jag beställer alltid det billigaste. Jag säger att jag tycker allt smakar samma och ni skämtar om att fan vilken typisk snubbe man är som har öl som intresse men det är faktiskt skillnad jag skulle kunna visa dig nån gång! och det är klart att man vill det.

Jag älskar den första tiden vi brukar ha ihop. Vi ses mycket och ofta. Det smsas i oändlighet och jag blir töntigt pirrig. Äta frukost i sängen och lyssna på indieband som vi båda gillar. Skratta åt dåliga realityserier. Promenera omkring i oändlig nöjdhet. Ni vill alltid introducera mig för era vänner tidigt. Kom på den här festen! Jag älskar det så mycket. Det får mig att känna att saker är på riktigt! Det är det sällan men jag älskar stadiet där jag är så dum i huvudet att jag inte fattar det. Vår tids mindfulness.

Jag älskar hur det alltid slutar med att ni ghostar mig. Hur ni alltid försvinner in i ingenting fast jag tyckte att allt gick så bra. Helt plötsligt får man inga sms längre. Frågar man så är ni alltid “emotionellt utbrända efter tidigare relationer” och “inte redo för ett commitment”. Era ex var alltid för krävande. Ville ha massa saker av er som ni inte kunde ge. (Ganska ofta upptäcker jag senare att det hon krävde var kommunikation och uppskattning. Ganska ofta upptäcker jag att jag är det krävande exet). 

Jag älskar att ni aldrig riktigt försvinner ur mitt liv. Det kommer alltid ett trevande sms förr eller senare. Oftast precis efter att man äntligen börjat gå vidare och stegen bortåt precis är påbörjade. Jag älskar erat luktsinne. Det är som att ni kan känna doften av att jag släpper taget. Och med det där meddelandet så dras man tillbaka igen! Ner i besattheten! Jag älskar det!

Så tack för att ni finns, fina indiekillar. Tack för att ni alltid är densamma oavsett stad eller ålder. Tack för att jag alltid kan vara säker på hur ni kommer att vara. Ni är säkert så himla frånvända utbrända avtända på mig men jag älskar er! Och så är det med den saken.

/

Öppet kärleksbrev till alla indiekillar