Släkten är värst – The Mamas triumferade Dotter

Vi fick inte en kvinna som slutsegrare av Melodifestivalen 2020 – vi fick tre. Efter en rysarkamp om vinsten där endast en ynka poäng skiljde favoriterna åt stod det klart att det var The Mamas med bidraget Move som blev årets vinnare. Och hur välkommet det än borde kännas att tre starka kvinnor bryter mansdominansen som varat under de senaste åren, så finns det ingen annan känsla som dominerar våra sinnen än att fel låt vann. Trött replik, vi vet, men det är helt enkelt så det känns.

Det är ingenting personligt mot The Mamas. Låten sätter sig på hjärnan, de är proffsiga på scen och de sjunger fantastiskt. Det känns otroligt uppfriskande att vi för en gångs skull väljer ett bidrag som INTE följer det mönster som vi vanligtvis går efter, det vill säga modern och cool killradiopop. Svenska folket gav vika för sina hjärtan och valde något som sprider glädje, utan en tanke på att det ska tilltala en expertjury som röstar på det bidrag de tror kommer gå bäst i Eurovision. Det är väl härligt? Självklart, vi ÄLSKAR folk som lyssnar till sitt hjärta. Men VÅRA hjärtan dunkar i takt med Dotters Bulletproof, och det är henne som vi helst hade velat se lyfta Sångfågeln som den 60:de Melodifestivalen-segraren. Det skulle ju vara Dotterdam, för tusan.

Svenska folket var enade om att det var Dotter och The Mamas som var bäst i finalen, men även om de internationella jurygrupperna sammanlagt delade ut exakt lika många poäng till båda så skiljde det mycket grupperna emellan. Hur kommer det sig? Enligt Christer Björkman själv får dessa jurygrupper endast ett kriterium att förhålla sig till: vilket bidrag kommer placera sig bäst i Eurovision? Och det är här skon klämmer. För inte röstar jurygrupperna i Eurovision efter vilket bidrag de tycker profilerar sig som den bästa vinnaren (indirekt blir det ju så eftersom jurymedlemmarna förmodligen har den åsikten om sin favorit, men ni fattar). De röstar efter specifika kriterier, som är:

• Sångprestation
• Scenframträdande
• Komposition och låtens originalitet
• Helhetsintryck av bidraget

Att inte jurygrupperna i Melodifestivalen röstar utifrån dessa kriterier, utan bara gissar på vad de tror funkar bäst, känns minst sagt märkligt. Inte så oväntat då att jurygruppernas poäng skiljer sig så pass mycket från varandra. Om vi tar de kriterier som vi anser att jurygrupperna BORDE utgått ifrån, så hade kanske resultatet blivit helt annorlunda. Det första kriteriet, sångprestation, rättfärdigar verkligen The Mamas som förstahandsval. Även om Dotter har en unik röst så är The Mamas tre röster en oemotståndlig kombo. Om vi går vidare till scenframträdandet så är The Mamas Dreamgirls-framträdande absolut härligt och passar till låten, men är det inte lite väl likt John Lundviks nummer från förra året? Scenografin och ljuset är praktiskt taget detsamma. Komposition och originalitet då? Båda låtar kan påstås vara ganska basic, så där är det upp till personliga preferenser helt enkelt. Då kommer vi till det sista: Helhetsintrycket. 

Vad bestämmer ett helhetsintryck? Det är en filosofisk diskussion som kan lyftas en annan gång, men om det för den här gången ska definieras som något så kanske det är det där lilla som stannar kvar i en långt efter att strålkastarna släckts. The Mamas står verkligen ut som banbrytande ur ett politiskt perspektiv – att skicka en grupp svarta kvinnor till Eurovision samtidigt som högerextrema vindar blåser kallt i Europa är ett statement om något, men låten eller numret väckte tyvärr inga djupare känslor hos oss två. Budskapet “jag finns här för dig, precis som du finns där för mig” är vackert, men när det sedan följs av “Everybody wanna move like us” så förvandlas vi till två stora frågetecken. Vad har det med solidaritet att göra? Det känns som att texten inte gör annat än att skrapa på ytan till något med potential att beröra på riktigt. Tårarna föll istället för den träffande och personliga texten i Bulletproof, som handlar om att bli sårad av den som står en allra närmast. Sekunden när strålkastarna för första gången lyser på hennes spegelglas-topp är magisk. Pilar av ljus som skjuts iväg, bort, ett pansar som reflekterar motståndaren mer än skyddar mot den. Ett mello-moment, if we may, likt stunden för The Mamas entré i John Lundviks nummer 2019. 

Om det inte hade varit endast en fjuttig liten poäng som skiljde dessa två bidrag åt hade vi nog haft plats att diskutera resultatet i övrigt. Allt annat var extremt väntat – Anna Bergendahl och Hanna Ferm levde upp till favorit-förväntningarna och placerade sig högt. Mohombi kom sist, vad annars? Felix Sandman fick höga poäng av juryn men låga av publiken (förmodligen på grund av åldersgruppsindelningen i publikens röster – det var nog bara unga som röstade på honom). Något nytt under solen? Nej. Ingen var i närheten av både juryns och folkets topp 2, där The Mamas drog det längsta strået.

Hur bittra vi än är så behöver vi ändå fundera kring hur det kommer att gå i Rotterdam i maj. Med tanke på konkurrensen hade vi nog behövt ett bidrag som stod ut lite mer för att lyckas överleva i Europas kollektiva medvetande. Trots detta kommer det nog att gå bra ändå, men kanske inte så orimligt bra som vi gjort oss vana vid. Topp 10? I den bästa av världar. Det går bara inte att undkomma känslan av att chansen till att återigen vara med i vinnarsnacket sumpades av både juryn och folket. De sköt oss rakt i mitten där våra hjärtan skulle suttit, och kören, aka The Mamas, kommer för evigt sjunga: Rest in peace.

Text: Theo Hafström och Ellen Algren