I år måste en kvinna vinna
Sex år sedan. Sex år sedan det rödgröna blocket återtog makten i Sveriges riksdag, Krimhalvön annekterades av Ryssland och Ebolaepidemin startade i Västafrika. Men det är framför allt sex år sedan en kvinna vann en av de två största musiktävlingarna i Sverige – Idol och Melodifestivalen.
Har ingen kvinna ens varit nära mello-vinsten under alla dessa kill-år? Förbered er på en besvikelse: det närmaste vi har kommit är Ace Wilders tredjeplats år 2016. Och trots det relativt lilla poängavståndet på 38 poäng kändes det aldrig riktigt nära, Ace Wilders karisma gör inte underverk i kameran om vi säger så. 2017 fanns förhoppningarna, med Wiktorias As I Lay Me Down, som var något av en favorit inför finalen. Men den internationella juryn svek henne, och gav låga poäng. I och med att tittarna fortfarande kunde rösta under utdelningen av jurygruppernas poäng kändes det som att svenska folket blev influerade av juryns (något tvivelaktiga) omdöme. Tittarna valde istället att lägga rösterna på Nano, som låg tvåa efter juryfavoriten Robin Bengtsson, och snipp snapp snut så var Wiktorias möjlighet till wiktory slut. Om röstningen hade stängt innan jurypoängen delades ut är det mycket möjligt att hon hade slutat som tittarnas favorit, men vad hjälper det när 11 europeiska jurydelegationer tycker att lite throwback-countrypop är alldeles för risktagande för Eurovision.
En bidragande faktor är såklart appröstningen. Den implementerades 2015, alltså första året av denna oändligt långa kill-streak. Vad det säger om dagens musikkonsumtion går det inte att dra några slutsatser kring, men det faktum att det inte funnits någon tjej som tillräckligt många velat sluta sig bakom och rösta fram till en vinnare är faktiskt skrämmande märkligt. En annan anledning till varför vi inte sett någon kvinnlig vinnare de senaste åren kan vara ett kärt återseende av det gamla goda patriarkatet. Oavsett feminismens genomslag så är mallarna för kvinnlig framgång fortfarande oroväckande smala, framför allt i musikbranschen. Det verkar som att det bara kan finnas en framgångsrik kvinna åt gången, och just nu är platsen som Sveriges Framgångsrika Popprinsessa upptagen av Zara Larsson. Och vi älskar Zara! Tro oss! Men ironiskt nog har patriarkatet sett till att hennes storhet inte lämnar plats åt någon annan.
På pappret är årets startfält varken chockerande eller spännande. Det består av samma komponenter som varje år: idoldeltagaren som ska “slå igenom som etablerad artist” (ping Hanna Ferm), memen (ping Drängarna), veteranen (ping Linda Bengtzing), hipstern (ping Dotter), kidsens favorit (ping Malou Prytz) och slutligen den tippade vinnaren. Varje år innehas den rollen av en snygg kille med “skönt proddad poplåt” som ändå innehåller “något nytt, spännande element”. Han är alltid klädd i svart och ögonknullar kameran. Hashtag jawline goals! Och det är väl här problemet ligger. Hur snygg han än är så orkar man inte titta på honom längre. Man drar ner rullgardinen och loggar ut.
Popkillens charm blir här hans förfall. Denna standardiserade snygghet tröttar ut oss och väcker en längtan till någonting annat, någonting nytt. Vi börjar inse att det kanske finns fler artister här i världen än Robin Bengtsson och diverse andra svärmorsdrömmar. Känner vi doften av ett trendbrott? För varje år profetian säger att en kille ska vinna, blir risken mindre att mönstret håller ett år till. Till slut kommer folket hellre vilja ha något helt annat, förslagsvis — hör och häpna — en poptjej. Inte minst kan det vara avgörande för den framtida generationens flickor som borde få en stark kvinnlig förebild att efterlikna och se upp till.
När den seniora producenten Christer Björkman och tävlingsproducenten Karin Gunnarsson ställdes frågan om det finns någon Eurovisionvinnare i startfältet i år, var svaret ett inrepeterat, men något mer kaxigt “Ja!” än tidigare år. Av någon anledning säger magkänslan ändå att de syftade på Felix Sandman. Självklart så vill vi att den bästa låten ska vinna, men vi hoppas verkligen att det är en tjej som äger den. Om det är Felix Sandmans låt, then so be it. Men ack vad kvinna-vinna-nerven i oss kommer göra ont, så ont.
Text: Ellen Algren & Theo Hafström
