Totalmusik
Solen
8
Det har varit mörkt länge nu. Inte minst på Sveriges indiehimmel, men äntligen har Solen gått upp. Redan i februarimörkrets första vittne om gryning skrev jag en text här på KULT, om indiebandet Solens singel Mitt nya liv, och egentligen talar den texten fortfarande för allting jag känner. Men den nya fullängdaren, Totalmusik, är just så total att den förtjänar en text för sig. Allt annat vore ohederligt.
Totalmusik är bandets fjärde fullängdare sedan debuten 2012, och dessutom den första sedan gruppen gick in i radioskugga 2017. Efter singeln Mitt nya liv har bandet på sin Instagram redogjort, ironiskt och ärligt i en oskiljbar massa, för vad som hänt sedan sist vi hördes av. I en intervju med Nöjesguiden berättas att de aldrig har lagt ner, inte på riktigt. Vad som däremot har hänt är att de fem gävlepojkarna har blivit fyra, när trummisen Olle Darmel valde att lämna 2019. En vän har fått täcka upp, live och på skiva.
Svärta. Och Melankoli. Om man ska beskriva den musikaliska estetik som Solen företrätt är det termer man för evigt kommer återkomma till. Totalmusik är inget undantag. Däremot är skivan en utveckling, ett steg vidare, precis som singeln Mitt nya liv vittnade om i februari. Om de tidigare skivorna Solen, Till dom som bryr sig och Känslor säljer/Miljonär, är ångestgråt i kudden innan man somnar är Totalmusik en tom blick i bussfönstret en regnig oktobermorgon. Soundet är öppet. Hela skivan domineras av akustiska gitarrer, allting är luftigare än förut. Många låtar, inte minst skivans andra singel Fjärran stränder, klingar tydligt i dur. Åtminstone musikaliskt. Och det känns som att få ta ett djupt andetag en kall höstmorgon. Misströsta behöver inget gammalt Solen-fan göra, gråtlåtar finns det gott om. Men gråten förgylls av mjuka röster, öppna rymder och klockspel. Att det är dystert går inte att diskutera, men det är dystert med stjärnglans.
Vad vi däremot måste diskutera är den stora Kent-elefanten i rummet. I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Kent. Så står det (nästan) i bibeln. Ända sedan debuten har Solen blivit jämförda med Sveriges popgiganter. Och jag ska i ärlighetens namn säga att Kent inte är mitt band. I fejden Broder Daniel vs. Kent står jag fullt ut på de förras sida över de senare. Min relation till Solen har alltid stått i konflikt till detta faktum. För mig är Totalmusik ett stort steg ifrån den här efterhängsna komparationen, och jag hatar att behöva spinna vidare på det som nu närmast kan beskrivas som en kliché.
Signifikativt för den nya skivan är att Erik Hillborg inte är ensam sångare. Båda gitarristerna, Gustav Karlsson och Johan Kilström, gör stora vokala inspel på skivan. Något som Totalmusik i det stora hela har som fördel. Ett exempel är dessvärre låten Snabbare Framåt. Ett av albumets få syntbaserade inslag är introt, som alluderar till vad som annars är ett svart får i Solendiskografin; nämligen singeln Därför jag vill inte från hösten 2017. Gustav Karlssons låga register och tonalitet påminner dock om Jocke Berg så till den milda grad att det är i det närmaste parodiskt. Om man är en av de som stod klädd i vitt på stadion 2003 är det självklart en fördel, men för mig är låten just ett svart får. Även Solen har sina fläckar.
Frågan Kent eller inte Kent är ju givet subjektiv i sin karaktär. Vad albumet däremot har emot sig är att dess andra hälft aldrig riktigt lyckas leva upp till extasen i den första. Det faller sig ju naturligt att man i singlarna innan en skiva visar upp sitt allra bästa, och alla tre singlarna återfinns på första sidan. Efter dessa är det lite som att Totalmusik somnar in. Misstolka mig rätt, många av skivans musikaliska höjdpunkter finns på B-sidan. Körerna och den oväntade ackordföljden i Rosa och den otroligt intima och ärliga Lyckligt Slut är bland det bästa Solen producerat. Samtidigt är det som att man efter Gävle väntar på att det ska slå på samma sätt igen, det saknas ett upptempo, ett klimax mot slutet. Låten Länge Leve är det närmaste de kommer. Låten bygger och bygger, med stråkar och pumpande trummor, utan att någonsin riktigt förlösas i den extas som albumets sluttamp behöver.
I det stora hela är dock Totalmusik total musik –- introvert och extatiskta, melankoliskt och hoppfullt. Den öppna ljudbilden, med förutnämnda akustiska gitarrer och välkomna inslag av såväl klockspel som slide-gitarr lämnar plats. Ingen kan förringa Solens tidigare textförfattande, men tack vare den avskalade och välavvägda ljudväg som Solen valt att gå på den här skivan får texterna verkligen den plats de så väl förtjänar. Detta kan man se inte minst på den sista singeln innan albumsläppet, låten Gävle. En låt som mycket väl kan vara 2021 års magnum opus.
Det skälver i ett indiehjärta varje gång ett band man lever med gör någonting stort, för det innebär att de blir allmängods. För mig hände det senast i vintras när Solens gävlebror Uje Brandelius plötsligt, i och med filmen Spring, Uje, Spring, blev hela Sveriges Uje istället för bara min. Det är inte bättre än att samma känsla infinner sig nu, för jag vill verkligen att Totalmusik ska vara för bara mig. Samtidigt som jag hoppas att den ska bli allas skiva. Efter fyra år av ingenting är det vad vi förtjänar. Tack och förlåt.
Text: Carl Björkenborn, @patriarcarl
