Solen går upp – över vårt nya liv
Året är 2017. Jag går ur bilen tillsammans med mina bästa kompis i den lilla Smålandshålan Eksjö. Min pappa har tagit med oss ner, det är stadsfest. Jag är sexton år, på mitt sjuttonde och börjar gymnasiets andra år om en vecka. Nyfrälst av svensk indiemusik. Band efter band letar sig fram genom Spotifys algoritmer till mina spellistor och allt omkring mig är distade gitarrer och ledsna pojkröster. Egentligen är jag för liten för att gå på de konserter jag vill gå på. Nackdelen med att lyssna på små band är att de spelar på små ställen, och små ställen är oftare än inte 18+. Men som av en magisk tillfällighet spelar inte en, utan tre av mina bästa akter på en liten liten festival utan åldersgräns inte alls långt från där jag bor. Jag, med min bästa kompis hack i häl, ska få se både Västerbron, Hurula och för oss kanske framförallt: Solen.
Den svårgooglade kvintetten från Gävle debuterade 2012 med EP:n Ossians sånger, och har vid det här laget släppt tre fullängdare. Den senaste, Känslor Säljer / Miljonär, är nominerad till en Grammis för Årets rock. En air av att vara Sveriges mest deprimerat apatiska band omger alltid de fem mittbenepojkarna, ändå gör de allt med humor och självironi. Utom musiken. Musiken är alltid på fullblodigt allvar. När Kent lägger ner utser musiktidningen Gaffa Solen till poplegendernas mest troliga ersättare.
Min pappa hatar Kent. Således också Solen. Men när vakten till den inhägnade scen i Eksjö där Solen går på om 5 minuter vägrar släppa in mig och min kompis, får pappa följa med på Solengig ändå. Jag är högröd i ansiktet och har tårarna i halsen när vi går förbi vakten in. Eftersom de säljer alkohol i inhägnaden vill han inte ha oss där – även om festivalen är utan åldersgräns. Trots det får vi, med pappa vid kanten, höra Erik Hillborg sjunga till slut. Spelningen är inte särskilt bra. Vi står kanske tio personer i det lilla partytältet framför scenen och nonchalansen från bandet är inte bara en akt, de är uppenbart uttråkade. Jag är lika uppspelt efteråt för det. Och tacksam. Flera år efteråt är jag tacksam över att jag åtminstone fick se en dålig spelning med Solen, istället för ingen alls.
Jag åker hem och Gävlebandet åker på höstturné, i november det året släpper dom en sista singel. Ett sista Instagraminlägg; “Tack till alla som förgyllt våra liv i höst. Tack till alla i publiken, tack till alla arrangörer, […] och tack till oss själva som bara blir bättre och bättre.” Sen radioskugga. Allt man möts av på hemsidan solenmusik.se är ett stort vitt FUCK YOU mot en bakgrund av svart. Och för mig som nyfrälst poppare och Solenfanatiker är det precis så det känns. Som ett stort fuck you. Jag är inte ensam i Instagrams kommentarsfält om att skicka lovord och beskriva min saknad. Vi är många. Men efter den 18:e december 2017 hörs ingenting. Tills nu.
Året är 2021. Jag sitter på mitt folkhögskolerum i den lilla Östgötahålan Rimforsa när min gamla bästa kompis skickar ett sms. Solen är tillbaka. I en serie inlägg på Instagram beskriver dom vad som hänt sedan sist. Bandmedlemmar som flyttar runt, en trummis som hoppar av. Tafatta försök till inspelning och rep. Allt beskrivet med lika delar självironi och hopplöshet. Och så, den 26:e februari, kommer den. Efter nästan fyra år av dödstyst-fuckyou-radioskugga kommer en singel.
Precis som jag, nu tjugo år på mitt tjugoförsta, snart färdig med mitt andra folkisår och som inte bara kommer in på konserter nu utan också kan köpa öl när jag väl är där, har Solen vuxit upp. Mittbenan är borta, på den nya pressbilden står de alla i skinnrock och skägg. De distade gitarrerna och den hjärtskärande rundgången är kvar, men det är den akustiska gitarren som driver låten framåt. Texten är fortfarande ledsen och tung, “Sorgligt ibland, saker man ser / Jag ser en pojke som slutat att le”, men det finns någonting hoppfullt i den soulaktiga sexåttondelstakten och den strävande melodin. Det kanske bara är min brinnande nostalgi som blossar upp hoppet, men det känns rätt. Det är som att vi har vuxit upp, på varsitt håll, Solen och jag, och nu funnit varandra igen. Snön har smält och februari blir mars utanför mitt folkisfönster när Solen går upp över vårt nya liv.
Text: Carl Björkenborn
