Mr. Morale & The Big Steppers

Kendrick Lamar

“I hope you find / some peace of mind / in this lifetime”.
”Tell them / Tell them the truth”.

Så inleds Kendrick Lamars nya dubbelskiva Mr. Morale & The Big Steppers. Rapparens första album på fem år och uppföljaren till den mycket populära DAMN. Inte långt efter detta intro börjar barsen flöda på öppningslåten United in Grief vars produktion han själv medverkat i. Minimalistiskt piano följs av ett breakbeat som snart blandas till en klimaktiskt ouvertyr där Kendrick ifrågasätter sin framgång och hiphopindustrins fixering vid materialism. Han ringar in allting med hookens simpla budskap: “I grieve different”.

Lamars sista fyra skivor har alla karaktäriserats av en tight ihopknuten historia. Varje albumsläpp har lett till större och större applåder från kritiker och finsmakare. Detta kombinerat med musikens kommersiella framgång har gjort att Compton-rapparen blivit en av vår tids största, mest omtyckta och beundrade rappare. Hans musik är genomtänkt och låter som ingen annans. Hans album är ambitiösa kortfilmer med scener, skits och dikter byggda på tunga koncept. Man skulle till och med kunna gå så långt som att säga att hans musik är ett av skälen till att hiphopen blivit allt mer ambitiös och tagits mer seriöst som konstform de senaste åren. 

Så när Kendrick droppar en ny skiva, till råga på allt hans sista med skivbolaget Top Dawg Entertainment, tar musikindustrin och världens hiphopfans ett kollektivt djupt andetag, trycker exalterat på play och förväntar sig något välgjort, genomtänkt, ambitiöst och stort.

Kendricks liv har förändrats mycket sedan DAMN. Han har gått, för att citera honom själv, months without a phone. Han har, som han väldigt snyggt uttryckte det i den albumteasande singeln The Heart Part 5, utvecklat perspektiv på saker. På sin karriär. På vad framgång är. På sig själv som artist och person. Dessa perspektiv försöker Lamar, nästan lite förvirrande, dissekera på Mr Morale and the Big Steppers. Han pekar på musikbranschen och sina förväntansfulla fans och försöker förklara för dem att han inte är deras räddare. När han istället börjar söka inom sig själv blossar en osäkerhet upp till ytan. Förväntningarna på Kendrick från alla håll är orealistiska. Och Kendrick gör det tydligt att han inte kan – eller borde – leva upp till dem.

Dubbelskivan består alltså av två delar; första delen, Big Steppers, vars centrala tema är förväntningarna Kendrick upplever från olika håll, och Morale, vars centrala tema är hur Kendrick ska tampas med dem och samtidigt hantera de förväntningar han har på sig själv. Kendrick öppnar andra spåret, playlist- och videopushade N95, med de ironiskt betonade raderna “I got some true stories to tell / You’re back outside, but they still lied” innan den Baby Keem– och Sounwave-producerade bangern drar igång. Kendrick dissar här materialismen i rapvärlden. På spår tre, Worldwide Steppers, namedroppas tyska filosofen Eckhart Tolle, som samplas och refereras till flera gånger på skivan, av Kodak Black. Tolles självhjälpsböcker The Power of Now och A New Earth visar sig ha haft stort inflytande på Kendrick under skivans produktion. Kendrick rappar sedan över ett tankspritt beat om cancel culture, hur dagens media kontrollerar folk lika mycket som religion en gång i tiden gjorde, och vår kulturs jakt på kortsiktig tillfredsställelse.

”Allt insinuerar en större berättelse och om det är något Kendrick kan så är det att skapa stämning och ge intrycket av att allt är del av något större.”

Redan tre spår in hörs det att musiken och rappandet är i samma klass som på tidigare projekt. Allt insinuerar en större berättelse och om det är något Kendrick kan så är det att skapa stämning och ge intrycket av att allt är del av något större. Filosofer, bangers, små skits i början på spåren. Det låter maxat. Kendrick låter både ledsen och hungrig på United in Grief, redo att ta tillbaka rapkronan på N95, och direkt efter djupt betänksam på Worldwide Steppers, som beatswitchar till en riktigt snygg boom bap-sekvens. Kendrick är både känslomässigt och rapmässigt mångfacetterad, komplex, och tvekar inte att ta risker för att kunna ge de historier han vill berätta den musikaliska canvasen de förtjänar. 

På resten av Big Steppers-halvan försöker Kendrick distansera sig från de rapklichéer som målats upp i de första tre låtarna med en melankolisk ton. Samplingar av steppdans hörs på flera låtar, symboliskt för skivans titel. Die Hard och Purple Hearts är snygga R&B-färgade spår, Kodak Black används vidare som språkrör på Rich – Interlude för att kritisera hur rapindustrin behandlar olika typer av rappare, och Kendrick djupdyker i sig själv på Father Time (som öppnar med raden “Reach out to Eckhart”). Igen dyker förväntningar på Kendrick upp på skivans kanske bästa spår, Eminem-ekande interluden We Cry Together. Taylor Paige (känd för att ha spelat huvudrollen i Zola) spelar en partner som beskyller Kendrick för att han alltid är upptagen och inte tar ansvar. Ett så toxic bråk bryter sedan ut mellan dem att man inte kan hjälpa att få kalla kårar. Kendrick klarar inte av anklagelserna och kan endast vända sig till sina demoner för att hantera det. 

På andra hälften av skivan börjar Kendrick långsamt inse att han kanske bör tänka på sig själv istället för fans, branschen och människorna runt honom med hooken på Crown: “I can’t please everybody / Love gon’ get you killed”. Klimaxet där hooken upprepas om och om igen med flera röster är ångestladdat. Kendrick är osäker: ska han prioritera sig själv eller allas förväntningar? Detta följs av Kendrick och Kodaks första “officiella” samarbete på Silent Hill där Kendrick för första gången på skivan låter självsäker och påstår att han kan skaka av sig förväntningarna. Tyvärr inte självsäker nog, när han under sista delen av refrängen upprepar att han är stressad – vilket märks på skivans sista spår. Under resten av Morale börjar det siktas hejvilt höger och vänster utan fokus, till den grad att Kendrick misslyckas med att väva ihop sin ambitiösa 73 minuter långa skiva.

På Saviour säger han att varken J. Cole, Future eller Kendrick är någons räddare. Han kritiserar samhället, politisk korrekthet och rasism, samtidigt som han pekar på sin religion och tro på Jesus som sin egen saviour. Kort därefter blir religion istället en måltavla på Auntie Diaries, där Kendrick djupdyker i traumat hos sin moster i samband med att växa upp som transperson och skickligt drar en parallell mellan n-ordet och f-ordet. Likaså blir hyckleriet hos homofobiska svarta människor en måltavla, då man enligt Kendrick borde respektera f-ordet lika mycket som man förväntar sig att n-ordet ska respekteras. Stigmat målas upp så snyggt av Kendrick att man hör det på hans tonläge – hur han försöker bemöta ämnet med försiktighet och respekt. Över ett sorgset pianodrivet beat kopplar Kendrick sina familjetrauman till andra svarta människors, och rappares, trauman på Mother I Sober och säger att han valt att ge facklan till kusinen Baby Keem för att hedra sin familj. Det stämningsfulla pianot ger intrycket av att Kendrick är hos en terapeut och hjälplöst försöker packa upp och förstå sitt komplexa jag, en person som velat vara allt, och lyckats, men ändå låter hjälplös och dyster när han tvingas gräva i sina trauman. Låten peakar vackert och känslofyllt, om något kort, under slutet på sista versen där Kendrick utropar att han förändras – även om det inte helt hörs i musiken, som stannar kvar i samma pianoloop, varefter samma röst som introducerade skivan meddelar: “I bare my soul, and now I’m free”. 

Dessa spår är alla väldigt välgjorda produktions-och rapmässigt, men det hela slår lite tunt när låtarna varken individuellt eller tillsammans landar i någon ordentlig slutsats kring sina respektive ämnen. Istället avslutas de i utmattning, och en brist på vilja att hitta svaren. När Mother I Sober avslutas med rader om att han har brutit en generationell förbannelse genom att öppna upp sig och vara ärlig om sina upplevelser och familjetrauman låter det inte övertygande. Detsamma gäller sista spåret Mirror som är menat att väva ihop skivan genom att Kendrick, över dansig och relativt glad produktion, säger: “I chose me, I’m sorry”.

Något som blir tydligt i samband med släppet av denna skiva är hur dissonant Kendricks fanbase är. Vissa älskar honom för hans bangers, som HUMBLE. och DNA. på DAMN. Vissa för de sammanhängande verken good kid, m.A.A.d city och To Pimp a Butterfly. Vissa för hur äkta han är. Vissa för hans lyriska och tekniska förmåga. Alla har ganska olika uppfattningar om vad som gör Kendrick Lamar till Kendrick Lamar. Detta kan givetvis ses som en styrka, men jämfört med de fåtal andra rapparna på hans nivå, som Drake, J. Cole och Kanye West, känns det som att pressen de upplever är betydligt mer hälsosam. Kendricks förväntningar verkar däremot äta upp honom inifrån. 

Därav skivans symboliska omslag. Kendrick avbildad som Jesus med en törnekrona, hållandes sitt barn, i ett slitet rum med en obäddad säng där hans fru och andra barn sitter. Inte ett enda tecken på hans monumentala framgång syns i bild. Kendrick försöker med detta projekt visa att han fortfarande är samma person från Compton, med samma bagage och tuffa uppväxt som många andra svarta i USA, trots att han av många ses som en räddare, en saviour, en messias. 

Men det överhängande temat “hantera pressen” blir tyvärr för spretigt när Kendrick väljer att bita i allt ifrån sin egen plats i rapgamet till familjetrauman, religion, HBTQ-frågor och rasism. Musiken, produktionen och rappandet är i världsklass, men det hela låter för ofokuserat för ett Kendrick Lamar-album. Hela plattan vävs in i Eckhart Tolles filosofi om att leva i nuet – men det framgår inte ordentligt på denna tematiskt spretiga skiva. Vem är egentligen Kendricks räddare? Han själv? Det blir för osäkert på Big Steppers, och ännu mer osäkert på Morale, vilket resulterar i en dubbelskiva utan den starka röda tråd som präglat tidigare album. 

Trots detta slår många spår och koncept rätt individuellt och varje låt genomsyras av ambition, kreativitet och teknisk finess – på en rörig skiva som handlar om imperfektion, ironiskt nog. Stundvis skapas klassiska Kendrick Lamar-stunder: Steppdansen på Big Steppers gestaltar ångesten Kendrick känner på grund av branschen. Kodak Black används som en symbol för den rapparen han förväntas vara, som obrytt faller in i klichén och levererar mixtapes fyllda av bangers och inte ifrågasätter för mycket. N95 levererar i början av skivan den låt som många förväntar sig av honom, och resten av skivan tampas med pressen att ens behöva leverera en sån låt när man egentligen är ugly as fuck. Kendrick säger i början att alla sörjer på olika sätt – just han gör det genom att skapa en skiva som handlar om att inte kunna leva upp till förväntningarna, vilket är precis vad Mr Morale and the Big Steppers gör: inte lever inte upp till förväntningarna.