fbpx
Tyler, The Creator på Rosendal Garden Party. Foton: Daria Spitza

Tyler, The Creator, tar inga risker på sin Rosendal-spelning

När Tyler, The Creator avslutade premiärupplagan av Rosendal Garden Party var det inför en stor skara fans, i olika generationer och med olika relationer till hans musik. Unga 00-talister som blev kära i Tyler via de massiva skivorna Flower Boy och IGOR. Äldre fans som lärde känna honom via det sadistiska, kontroversiella alter egot Wolf Haley och gruppen Odd Future. Folk som älskar klädmärket Golf Le Fleur och dess inflytandet på “kulturen” en masse likt Frank Ocean, folk som älskar artisten för hans banbrytande ärlighet, och så vidare. Alla kanske kunde enas runt att senaste albumet CALL ME IF YOU GET LOST är en otrolig skiva som uppvisar rapparens alla styrkor – från rap och produktion till historieberättande.

Lördagen på Rosendal kantades därför av en gigantisk merch-kö, festivalens yngsta medelålder, och mest drag hittills, med en maxad turn-up till hiphop- och dancehall-setet som dunkades på hög volym innan Tylers spelning. Han går på scen inte långt efter 22.00 och öppnar med en samling adrenalin-osande bangers från CALL ME IF YOU GET LOST. På en pyramidliknande gräskulle med en bakgrundsvisual som påminner om Alperna, drar han igång konserten i rollen som sin senaste karaktär Tyler Baudelaire

CORSO, WUSYANAME och LUMBERJACK värmer upp publiken. DJ Drama skriker och hypear på backtracken. Låtarna är rap-drivna, men Tylers vokalframträdande hörs väldigt lågt; eventuellt ett medvetet artistiskt val, med tanke på att sångens låga volym på skivor som CHERRY BOMB och IGOR definierar skivornas sound. Oavsett känns det för lågt, speciellt för en så rap-driven repertoir som CALL ME IF YOU GET LOST tillhandahåller. Kanske är det Rosendals begränsningar som en mindre festival – vilket Tyler påpekar när han säger att detta är turnéns minsta publik – men scenshowen når inte heller helt fram. Det är svårt att se Tyler när han rör sig runt på scenens olika nivåer och sidor. När han står längt upp på pyramiden drunknar hans profil i skuggor, till den grad att han stundtals helt skyms. På grund av detta kommer inte Tylers sprakande personlighet helt fram under spelningen, varken ljudmässigt eller visuellt. 

Tyler säger sedan att han ska spela några äldre låtar, men först bara köra en låt från 2017 – varpå han kör tre låtar från Flower Boy. See You Again och Boredom dras ut, låtarnas instrumentaler förlängs, delar sjungs acapella för att kunna interagera med publiken. Visst, detta är populära, monumentala Tyler-låtar som hjälpt honom nå den massiva popularitet han har idag, men det känns inte som att hans fans, som tillsammans sålde slut hans merch under festivalen (alla andra headliners merch fanns kvar på lördagskvällen), nödvändigtvis behövde höra de allra största hitsen för att tillfredsställas. En tredjedel av Yonkers framförs sedan som om det vore en möda, innan Tamale och IFHY startar spelningens starkaste stunder med peaken under NEW MAGIC WAND

Den låga sångvolymen, den alldeles för breda setlisten och det stundtals bristande ljuset på scen gör det svårt att känna att Tyler har kemi med publiken, eller ens har byggt en show som är menad att ha det. För en artist som kommit upp ur punkiga Odd Futures högintensiva liveshower, lever inte den här produktionen upp till samma standard som kan förväntas från artistens andra kreativa projekt inom mode, film och musik. Tamale och IFHY har liksom varit en stapel i Tylers liveset ända sedan WOLF 2013. Givetvis ska han bara inte spela en massa annan WOLF 2022, men både Flower Boy och IGOR sitter på många favoriter bland fansen som Tyler givetvis vet om, men av någon anledning väljer att inte skina ett ljus på. CHERRY BOMB, skivan som kanske har mest gemensamt med CALL ME IF YOU GET LOST, exkluderas märkligt nog helt från setet. 

Med det sagt finns det också höjdpunkter. Spelningen har några intressanta svängar och maxade produktionsmoment: naturen på skärmen byter årstider och interagerar då och då med Tyler, bland annat i form av en grupp soldater som dyker upp bredvid honom och går givakt. En måne dyker upp och hela setet blir lila under Flower Boy-delen av setet. Han nämner givetvis att A$AP Rocky har gett sitt godkännande för att Tyler ska kunna återvända till Sverige, men utöver det klagar han på att de “tolvåriga” fansen längst fram bara vill höra IGOR, att de ska vara tysta när han pratar, och att alla ska lägga undan sina telefoner och favorithattar inför NEW MAGIC WAND. Här når spelningen sin visuella peak: bland moshpittande fans skjuts sprakande pyroteknik upp i kombination med att all natur på skärmen bränns ner. I THOUGHT YOU WANTED TO DANCE och RUNITUP rundar av hela setet väldigt snyggt och gör sista fjärdedelen till spelningens starkaste parti. 

Tylers besök på Rosendal lyckas varken slå helt rätt på den ambitiösa visuella fronten eller på den punkiga rap-fronten, särskilt med tanke på att detta är en del av turnén för en extremt visuellt ambitiös och rapdriven skiva. Trots att scenshowen i mångt och mycket är dynamisk och imponerande så skapar den också en distans mellan honom och fansen. Vem exakt Tyler försöker kompromissa med är oklart: kanske var Rosendals scen begränsad, kanske är artisten rädd att skrämma bort alla fans som bara vill höra EARFQUAKE. Detta blir tyvärr intrycket, och det är synd när Tylers risktagande och förståelse för sin kultaktiga fanbase varit det största skälet till hans ikonstatus i post-Frank Ocean-generationen. När Tyler sätter på sig en behå som någon kastat upp på scen känns det bara som ännu en dag på jobbet för artisten – inte direkt något statement. 

Showen landar någonstans mittemellan. Med så många fans som dyrkar honom ger det ett lite slarvigt intryck när artisten inte orkar gräva lite djupare – threw the odd future catalog – när han ska bygga en show för fans från alla generationer. Resultatet blir att konserten varken ger oss en klassisk Tyler-upplevelse eller tar med oss på resan som är CALL ME IF YOU GET LOST

/

Liverecension: Tyler, The Creator, Rosendal garden Party, 11/6