fbpx

CALL ME IF YOU GET LOST

Tyler, The Creator

7.5

Har du tvivlat på att Tyler, The Creator tappat sin punkanda efter de senaste poppiga skivorna Flower Boy och IGOR? Om svaret är ja, har Tyler märkt det. CALL ME IF YOU GET LOST visar att rapparen, regissören, skådespelaren, designern, producenten – listan som beskriver de roller Tyler, The Creator fyller i sina artistiska projekt är lång – kan motbevisa dessa sentiment.

Tyler har konstant utvecklats under sin karriär. Från hård punkrap med Odd Future, till ultrapersonliga teman på soloskivorna Bastard, Goblin och Wolf, till mer soulfullt låtskriveri på Cherry Bomb och Flower Boy. IGOR från 2019 var Tylers kommersiellt största och kanske bästa skiva hittills där allt föll på plats: den visuella estetiken tillsammans med radiovänliga låtar flöt friktionslöst ihop med skivans hårdare rapspår. EARFQUAKE exempelvis var en massiv singel vars räckvidd snuddade vid mainstreamens mainstream. Samtidigt lät den originell, hemmagjord, annorlunda och något som den alternativa publiken kunde ställa sig bakom i sina GOLF le FLEUR-Converse. Få artister lyckas hitta den balansen.

Tyler väljer att följa upp IGOR med CALL ME IF YOU GET LOST. Vid en första lyssning får de legendariska DJ-Drama-adlibsen skivan att låta som ett hommage, där Tyler kommer hoppa på andra artisters beats och göra ett sant “hiphopalbum” igen. Men efter flera lyssningar börjar det låta mer och mer som Tylers egna konceptuella spin på en klassisk rap-mixtape med interludes, old school boom bap, rap-bars och längre spår som sträcker sig upp mot tio minuter. I symbios med detta sätter artisten sin egen signaturstämpel på projektet: han har trätt in i den stiliga karaktären Tyler Baudelaires skor.

Genom Tyler Baudelaire reflekterar Tyler över sin framgång och hur han lyckats så väl med att vara sann till sig själv under sin karriär. Därför kan han bekvämt släppa ett råare projekt som inte alltid håller en röd tråd. Detta tar slående form på WILSHIRE, skivans näst längsta spår på åtta och en halv minut, där Tyler endast rappar från start till slut om hans känslor för en tjej som redan har en pojkvän. Det är rått, kemin mellan honom och tjejen är tydlig och det slutar dåligt – man känner verkligen för honom. Kreativt sett har Tyler aldrig gjort en sådan här låt förut och det är väldigt uppfriskande att höra. ”I feel guilty, but not as much as I should / I tried to have that self-control, but not as much as I could / I been down for days, you in my city and I can’t see your face / I can’t eat knowin’ you with him and not at my place /”. (Insert hjärtekross-emoji.) Låten är kanske lite lång, men definitivt intressant och imponerande, speciellt med tanke på att Tyler framför hela låten i en take. 

Låtarna innehåller sällan hooks och vi hör i princip aldrig någon sång från Tyler. Men det är inte på bekostnad av låtarnas kvalitet. Artistens starkaste texter genom hela karriären hörs på flera spår. Likaså hans bästa rapframträdanden. På singeln LUMBERJACK hör vi Tylers sjukaste wordplay på länge. Han låter arg samtidigt som han rappar om black boys som hoppar ut ur Rolls Royce-bilar, följt av att hans föräldrar aldrig ”pulled out” – vilket efter Rolls Royce-raden nästan låter som ”pull up” – tolkningen här skulle kunna vara att hans pappa aldrig fanns där för honom – och till sist att hans kreditkort inte kan maxas eftersom han är stor nog att sälja ut Madison Square Garden. Kanske en exakt timeline av Tylers karriär, om man tolkar första raden som att han växte upp i blingrap-eran där Kanye och Jay-Z gjorde dekadent rikedom kreddig och kompatibel med hiphop. Dessa oneliners och djupgående metaforer finns på flera albumspår som drivs av artistens rappande.

Spår med spontana ämnen över olika produktionsstilar rubbar inte skivans eklektiska flow. På RUNITUP ger Tyler oss den simpla men mycket effektiva upprepningen av raden: ”I might just spend it all” över ett wavy, trappigt beat både innan och efter det droppar. Beatet på WUSYANAME har en riktigt 90-talsosande R&B-vibb och låter så himla feelgood. JUGGERNAUT är tveklöst skivans hårdaste spår med en fantastisk vers från Lil Uzi Vert och en sista vers av Pharrell, där Tyler levererar en snygg, hoppig hook över ett bombastiskt beat som skiftar supersnyggt till redan nämnda opuset WILSHIRE

På den första delen av SWEET / I THOUGHT YOU WANTED TO DANCE landar Tyler i den somriga, moderna R&B han hjälpt popularisera, men man förstår varför han smäller ihop denna innehållsfattiga låt med I THOUGHT YOU WANTED TO DANCE. Andra hälften flyter vidare till skivans absolut bästa feature från Fana Hues innan Tyler uppgivet börjar rappa om den förlorade kärleken som WILSHIRE också handlar om och sluter cirkeln på denna långa, typiska, Tyler-låt vars andra hälft kanske till och med hade kunnat vara en framgångsrik sommarsingel med lite justeringar om viljan fanns där från artisten. Tyler verkar fullt medveten om vilka spår som är innehållsfattiga och kryddar dem med experimentella moment så att skivan får en överhängande balans. Trots detta hade MASSA och RISE! nog kunnat utelämnas till skivans fördel.

Eftersom majoriteten av skivans låtstrukturer är rap-drivna och helt fria från något spänt ihopvävt albumkoncept (utöver Drama-adlibsen och albumets jingel som frekvent återvänder i slutet på flera låtar) hör vi för första gången också låtar som påminner om äldre skivor som Wolf. Spåren CORSO (som fick sig skivans första ordentliga video, filmad i endast en tagning), redan nämnda MASSA och LEMONHEAD har den typiska produktionen vi hört tidigare i artistens karriär, särskilt den sistnämnda som påminner starkt om bangern Domo23: ”Got too many cars, shit a go-kart / They’re catchin’ dust, won’t even start / Earlobe with lemonheads, lookin’ like Bart / Keep your Patek, I spent that on art”. Samtidigt som Tyler skriker om sitt inflytande, other-other-other cribs och dyra bilar hör man att han fortfarande är irriterad på alla som ser upp till honom på ytliga grunder och inte bara är sig själva – precis som i början av sin karriär. Detta är varför han i videon till CORSO ombes av sin vän att framträda på ett barnkalas och applåderas efteråt, utan att hans vän eller någon av egentligen har lyssnat på vad låten handlar om. Han är bara sig själv – och han förstår inte varför andra inte bara kan vara det också. 

Även om skivans kaxigaste stunder precis som för tio år sedan vill lyfta att Tyler är frustrerad och försöker adressera kritiker är de dock inte lika hårt slående som de en gång var. På MANIFESTO öppnar Tyler med det ögonbrynshöjande uttalandet ”Lil’ white bitch gon’ say / You need to say something about that / You need to say somethin’ ’bout black – / Bitch, suck my–” innan beatet droppar och Domo Genesis turas om med Tyler att rappa om just detta ämne. Tyler försöker vara edgy igen när han i sista versen över den korta låtens tredje (!) beat rappar att han redan blivit cancelled innan att bli cancelled var en grej. Han avslutar med att lite uppgivet säga att det blir fel oavsett vad han än säger och landar i någon sorts lätt libertarianism: ”So I just tell these black babies, they should do what they want / Freedom”. 

Men hans personliga intresse i dessa tvister, som en gång fanns, finns inte där längre. Det hörs. De som följt artisten i tio år drogs ursprungligen till Tylers rebelliska, anti-etablissemangsrap, och chockerande, icke-politiskt korrekta teman. Med IGOR blev Tyler en del av etablissemanget. Hans street cred och musikaliska ambition behölls intakt – men hur kan de som relaterade till hans texter om att bli övergiven av sin far och att vara en outsider nu relatera till att han är en av vår tids mest hyllade tastemakers som endast blir ledsen av att någon tjej han är kär i inte känner likadant för honom? På MANIFESTO, och stundvis på skivan, tillfredsställer Tyler sin ursprungsfanbase genom att fortfarande låta lite irriterad på alla som inte vågar vara sig själva. Innan var det från hans pojkrum – denna gång är det från hans tron. Hur mycket har Tyler egentligen förändrats? Denna fråga gör CALL ME IF YOU GET LOST, trots sin spontana, råa karaktär, ett intressant verk att utforska på ett djupare plan.

Med det sagt levererar Tyler extremt snygga texter både om sin bombastiska status, men också om teman som kärlek, otrohet och att han inte tappat bort sig i framgången. En Tyler, The Creator-recension är inte heller i sin ordning utan en eloge till monsterproducentens produktionsförmågor. Det behövs inget albumkoncept för att Tyler framgångsrikt ska lyckas underhålla oss i över femtio minuter. Hans råa förmåga, både produktions- och rapmässigt, räcker för att göra CALL ME IF YOU GET LOST till ett riktigt bra album. Tyler träder inte in i alltför outforskat territorium, och det är inte slipat till perfektion, men Tylers spontanitet och produktion behöver inte slipas till perfektion för att låta bra. Den hårda rappen utför han mästerfullt, den alternativa R&Bn låter lika söt som alltid och publiken kommer återigen wow-as av hans enorma kreativitet. 

Den rimligaste die-hard analysen är att denna skiva lite likt CHERRY BOMB är en övergångsskiva, ett råare bufferprojekt där Tyler får bli av med kvarblivna låtar och sänka förväntningarna efter monstersuccéen IGOR, som sköt alternativ rap till nya höjder och bekvämt placerade Tyler i popsfären. Detta innan han hittar ett nytt estetiskt, musikaliskt och visuellt spår att trailblaze:a efter den troligtvis kortlivade Baudelaire-karaktären. Förhoppningsvis vinner han rapalbum-Grammyn överlägset genom att för första gången bli nominerad för ett album som faktiskt passar in i den kategorin. Uppmaningen Call Me If You Get Lost är till en musik-, mode- och nöjesbransch som Tyler delvis varit ledstjärna för i snart ett halvt decennium – tills han återuppfinner sin approach. Vi får hoppas att vi inte tappar bort oss innan Tyler, The Creator kommer tillbaka med ett nytt inflytelserikt projekt.

/

Recension: CALL ME IF YOU GET LOST – Tyler, The Creator