Ett drömspel. Foto: Johan Sundell/Malmö stadsteater

Finns det ett kollektivt undermedvetande?

Sedan i somras har Ett drömspel satts upp på fyra olika teatrar runt om i landet. Med tanke på pjäsens tematik är det nästan konstigt att den inte sätts upp ännu oftare; den adresserar flera av de stora existentiella frågor som aldrig löser sig. Just upprepning är dessutom ett viktigt tema i Ett drömspel; det tristessartade i vardagens repetitiva takt, som guden Indras dotter Agnes får känna på när hon kliver ner på jorden för att se hur det är att vara människa. ”Hela lifvet är bara omtagningar…”, som rollfiguren Advokaten säger. Kanske är omtagningarnas betydelse för berättelsen en av anledningarna till att regissören Olof Molander själv upprepade sig genom att sätta upp pjäsen inte mindre än sju gånger.

Men de senaste åren har bjudit på fler besläktade uppsättningar runt om i landet. Karin Boyes Kallocain, som under alla åttiofyra år som gått sedan romanen skrevs, inte har satts upp en enda gång, sattes plötsligt upp samtidigt på Dalateatern och Folkteatern i Gävleborg. Året innan hade Karin Boye dessutom fått ta plats på stadsteatern i Vällingby, då i en dramatisering av Kris, men lite märkligt är det ändå att hennes andes scendebut visade sig få en explosionsartad karriär, med tre uppsättningar inom loppet av två år. Hösten 2022 kunde man i föreställningen Kristin på Strindbergs intima teater äntligen få höra hushållerskan Kristins synvinkel på händelseförloppet i Fröken Julie. Knappt ett år senare får Kristin, denna biroll som varit tyst i 136 år, återigen ta ton på Borås Stadsteater i Kristinvariationer. 

Hur kommer det sig att regissörer så pass ofta, helt oberoende av varandra, kommer på samma idé samtidigt? 

Kanske är det på grund av att vissa klassiker blivit klassiker av en anledning. De adresserar frågor som människor kämpar lika mycket med idag som när de skrevs. Märkligare är det med de mer ovanliga verken, romanerna som aldrig tidigare dramatiserats, det nyskrivna med tvillinglik tematik. Finns det ett kollektivt undermedvetande, eller har regissörer helt enkelt en otrolig fingertoppskänsla för trender i samtiden? 

“Teorin om det kollektiva undermedvetna tänktes vara en förklaring till varför myter, sagor och folktro ofta innehåller liknande gestalter över hela världen.”

Carl Jung menade att det finns ett kollektivt undermedvetande där det frodas tidlösa arketyper som alla människor alltså bär inom sig. Detta var enligt Jung förklaringen till varför mytologier ofta liknar varandra världen över, även om de uppkommit utan påverkan sinsemellan. Kanske är rollerna i de återkommande pjäserna helt enkelt exempel på dessa tidlösa arketyper? Är till exempel Kristin sprungen ur den omhändertagande arketypen ”urmodern”, när urmodern slutligen gått in i väggen? Är Indras dotter ett exempel på ”utforskaren”, med sin strävan att prova alla aspekter av människolivet?

Teorin om det kollektiva undermedvetna tänktes vara en förklaring till varför myter, sagor och folktro ofta innehåller liknande gestalter över hela världen. En bonde i Edsbyn kunde 1823 vara rädd för nästan samma fantasivarelse som en drottning i Kyoto. Detta kollektiva undermedvetna skulle alltså gå som en osynlig tråd genom hela mänskligheten, och hemsöka oss med liknande gestalter och drömmar.

“Jag tar ännu en kopp yogite, och möts av orden You are a spiritual being having a human experience. Mmm. En av mina bästa påsar. Jag lutar mig mot min spikmatta och känner universum inom mig.” 

Det ska erkännas att jag gärna tar emot råd från yogitepåsar och tarotkort, och att det nästan andliga i denna möjliga förklaringsmodell till uppsättningars likhet slår an något i mig. Det finns något vackert i tanken på att vi, till synes helt oberoende av varandra, tänker i samma rytm, som att en ohörbar symfoni ständigt spelas mellan oss. Jag frågade en vän vad hon trodde om det hela, och hon nämnde storögt orden ”konstnärlig andlighet”. Kanske är alla människor tankeläsare utan att veta om det? Jag tar ännu en kopp yogite, och möts av orden You are a spiritual being having a human experience. Mmm. En av mina bästa påsar. Jag lutar mig mot min spikmatta och känner universum inom mig. 

Jag avbryts i mina drömmerier av det höga ljudet från en avloppsrensare ute på gatan. Samtidigt plingar det till i mikrovågsugnen som meddelar att min nedfrysta nudelrätt är redo att ge min kropp om inte näring så i alla fall mättnadskänslor. Jag är tillbaka i verkligheten. Plötsligt känns de storslagna slutsatserna om ett kollektivt undermedvetet på gränsen till det andliga både mossigt och naivt.

En mer rationell förklaring från det senare 1900-talet ligger kanske i stället i postmodernismens tankar om att alla idéer redan är gjorda och att det vi nu får hålla tillgodo med är kopior. Vi återupprepar klassiker gång på gång, och till och med det nyskrivna har redan skrivits av någon annan. Originalitet är en illusion, vi är inga spiritual beings utan helt enkelt trendkänsliga jordvarelser. Men ibland tänker jag att vi är för snabba med att döma ut oss människor för vår förmåga att just följa trender och ana vad som är i hetluften precis nu. Är det inte en ganska bra evolutionär förmåga att kunna analysera vilka faror som behöver adresseras? Vissa berättelser ligger bättre i vissa tider än andra – och det kanske är där det intressanta ligger. Kanske spelar det ingen roll varför regissörer råkar komma på samma idéer, utan det intressanta är att pjäsvalen kan fungera som en termometer på samtiden. Ökningen av vissa berättelser under en viss period sammanfattar vad som angår mänskligheten just då. 

Nu lever vi i några onekligen turbulenta år här på jorden. Kanske är det därmed inte undra på att Indras dotter har fullt upp med att stiga ner på denna upphettade, sönderkrigade, polariserade, oroliga jord och uttala sin legendariska replik ”det är synd om människorna”. Likaså riktas nu blickar mot det obetalda och osynliga arbete som en majoritet av kvinnor gör dagligen, på arbetsplatser liksom i relationer med män. Hur gärna vi än skulle vilja att detta var osant är alltså Kristins öde verklighet för väldigt många kvinnor. Och Karin Boyes oro över diktaturers framväxt under 1930-talet känns obehagligt nog närvarande även i vår egen tid. 

Det är helt enkelt ingen tvekan om saken – det är verkligen synd om människorna. Just därför är detta också fel tidpunkt att förkasta kulturen, som är allas gemensamma fristad. De simultana idéerna bevisar teaterns viktiga roll i samhällsdebatten. Teaterkonsten, likt andra konstyttringar, är ett evigt diskussionsforum där vi tillåts bearbeta de utmaningar som är specifika för just vår tid. Och eftersom människan verkar ha så svårt att lära av sina misstag, finns det vissa berättelser som passar lika bra 1901 som 2024. Därför gör det inte heller något att vi redan sett en viss tolkning av en specifik pjäs – för varje människa som sätter upp den kan den vrida och vända sig åt något ännu outforskat håll.