Foto: Mats Bäcker

Modern Strindberg-klassiker på Uppsala Stadsteater

Som många andra var jag i gymnasiet tvungen att läsa den legendariska August Strindbergs verk Ett drömspel från år 1902. När jag var 17-år var jag inte överförtjust. Nu spelas Ett Drömspel på Uppsala Stadsteater och kanske har jag mognat eller så har regissören Jens Ohlin förmågan att förvandla det traditionella tråkiga till något spännande. Ohlins version av Ett Drömspel är en pjäs om generationers trauma, självömkan och om tyngden av ens eget bagage. 

Pjäsen Ett Drömspel handlar om hur guden Indra skickar ner sitt barn Agnes till jorden för att hon ska se hur synd det är om människorna. I Ohlins version av Ett Drömspel är Agnes en vanlig människa vars mamma skrev Strindbergs original Ett Drömspel med fokus på människans lidande, och nu har Agnes fått jobbet att förvandla den till en pjäs. Agnes förakt för sin mamma leder henne till att avvisa mammans verk. För henne är det inte synd om människorna, och definitivt inte hennes mamma. I ett försök att avslöja “sanningen” och hitta svaret på livets gåta skapar Agnes en pjäs om sin egen barndom fylld med försummelse och ensamhet. Precis som denna pjäs och hennes mammas pjäs är även Agnes pjäs ett drömspel. Agnes pjäs omformas och omgestaltas ständigt bortom hennes egen kontroll. För att citera Strindberg angående drömmar: “Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke”. 

På bild: Linda Kulle och Yoel Escanilla. Foto: Mats Bäcker

Linda Kulle spelar vår första Agnes som skapar den första uppsättningen av ett drömspel, där hon anlitar Bengt CW Carlsson för att porträttera henne som liten. Sedan skiftar tiden till den äldre Agnes som spelas av Mikaela Ramel, och när Agnes blir ännu äldre spelas hon av Pia Johansson. De vuxna Agnes gör ett otroligt jobb med att gestalta samma karaktär. Även om karaktären Agnes växer som person med tiden har de alla lyckas behålla hennes inre och inget karaktärsdrag tappas mellan de olika skådespelarnas skildringarna av Agnes. Under föreställningens gång har Agnes alltid sin assistent, spelad av Egon Ebbersten, bredvid sig. Assistenten dokumenterar hela hennes process och kommer då och då in med personliga reflektioner för att guida henne på rätt väg.

Ohlin har inte bara väckt denna klassiker till liv utan även lagt in en riktigt skarp komedi. Förutom Carlsson utklädd till lilla Agnes i desperat behov av att få gråta, är Ebbersten som assistent ett av Ohlins främsta komiska vapen som alltid lyckas få publiken att skratta. Sedan har vi Yoel Escanilla som spelar den flyktiga ihoptejpade mannen som ständigt bär på två tunga väskor. Agnes hoppas på att han ska vara hennes räddning. Han kan dock aldrig vara den hon vill vara då hans bagage är för tungt och han är för rädd för att öppna det. Därefter har vi Jennifer Amaka Pettersson, som spelar bland annat den bortskämda lillasystern Victoria och som Agnes helst vill ska bli påkörd av en brandbil, och assistentens assistent med ett AI-liknande beteende.

På bild: Bengt CW Carlsson Foto: Mats Bäcker

Pjäsen startar starkt med David Bowies Changes spelandes och Agnes presenterar för första gången sin version av ett drömspel. Allt är otroligt väl utfört och publiken skrattar nästan ständigt. När tiden sedan börjar att böjas och flyta ihop försvinner lite av de utmärkande drag som fanns i pjäsens början. Att skapa en pjäs om pjäser som samtidigt utspelar sig i drömmar är ett förvirrande koncept. Det är svårt att läsa, svårt att se och ännu svårare att beskriva. Det är inte lätt att undkomma denna förvirring i försök att gestalta Strindbergs verk, men Ohlin lyckas ändå få publiken att förstå och njuta av handlingen medan ensemblens felfria skådespeleri får oss att inte blir borttappade i tid och rum. Även om kugghjulen stundtals behövde arbeta lite så var det ett nöje att låta dem.

En sak som alla generationer av Agnes verkar ha är en förkärlek för gullök, särskilt när det är brynt. Efter att ha sett denna pjäs, fick jag den starkaste olust på gullök. Jag hoppas att de får tugga tuggummi mellan scenerna och inte tvingas skrika på varandra direkt efter att ha ätit den halvdåligt brynta löken. Scenen där de sitter och äter sin brynta lök för sista gången är ett praktexempel på hur uttjatat det komiska inslaget av långa utdragna tystnader egentligen är. 

När jag läste att pjäsen var två timmar utan paus uppstod en rädsla för att bli trött och uttråkad, men det fanns inte en stund under pjäsens gång då jag inte hade full fokus. Tid kanske bara är en konstruktion ändå. Ett Drömspel är en pjäs som kommer få er att förlåta era svenskalärare för att ha tvingat er att läsa Strindberg, möjligen uppskatta er mamma mer och kanske bota er från det virala “huvudkaraktärssyndromet” och inse att du inte är bättre eller sämre än någon annan. 

Ett Drömspel spelas på Uppsala Stadsteater tills 24:e februari 2024