Eva Beckman och EBU har fel: Eurovision är politiskt

Ingen kan väl ha missat att glitter och glamour återigen gör inträde i miljoner av svenska hem. I maj kommer Malmö än en gång fyllas till bredden med schlagersvultna Eurovision-fans och kitschig plastmemorabilia, både på och av scen. 

Fokusgruppen har nog fått sitta med pannan i djupa veck, det finns trots allt ett dussintal sexiga slogans som kan sätta ord på den minst sagt sköra geopolitiska situationen. I sann pacifistisk anda landade man nyligen i United By Music som officiell och sedermera permanent slogan, och visst har man rätt: känner vi inte alla fredens vindar blåsa? 

Men allvarligt talat, den eviga ytspänningen som är Israel och Palestina har runnit över och i dessa Eurovision-tider har delar av Sveriges kulturelit i likhet med sina finska och isländska kollegor skrivit under ett öppet brev, där de kräver Israels uteslutande ur årets ESC-upplaga. Kravet på bojkott är ett resultat av Israels gensvar på Hamas-attackerna den 7:e oktober 2023, då terrororganisationen dödade mer än 1200 israeler. Många anser att Israel besvarar attacken oproportionerligt och landet har även anklagats för att begå krigsbrott, varför tusentals artister nu kräver nu Israels uteslutande ur tävlingen. SVT:s programdirektör Eva Beckman menar att det är omöjligt att inte beröras av konflikten, samtidigt som en bojkott vore förfärlig eftersom Eurovision skapades som ett opolitiskt fredsprojekt. Men samtidigt medger Beckman att hon förstår att Eurovision kan skicka vissa politiska signaler. 

Vilka signaler syftar Beckman på? Kan det vara organisationens beslut om att utesluta Ryssland ur de två senaste Eurovision-upplagorna? Det kan ju faktiskt uppfattas som en smula politiskt. Den europeiska radio- och tv-unionen EBU, som till syvende och sist bestämmer vilka nationer som får medverka, motiverade Rysslands uteslutande med att man är en opolitisk medlemsorganisation som arbetar för att främja internationellt samarbete och sammanföra folk genom musik. Men medan en FN-koalition skriker från hustaken och bedömer att Israel är nära att begå folkmord, säger inte EBU någonting alls. 

Ingen tycker om en badkruka och EBU står just nu vid strandkanten med ena foten i det politiska vattnet och den andra på trygg, torr och opolitisk mark – det är dags att sluta vela och ta steget fullt ut eller låta bli. Rysslands uteslutande möttes av en bred västerländsk konsensus och beslutet uppfattades nog inte som speciellt kontroversiellt av någon förutom Ryssland och dess satellitstater – det var ett enkelt och politiskt beslut att ta. Men det är i situationer som den mellan Israel och Palestina, när risken för en politisk kallsup är större, då man på allvar visar var man står. Att ta ställning kan vara läskigt och obekvämt men genom att göra just det i Rysslands invasionskrig mot Ukraina har EBU visat var deras ribba ligger och om någonting cementerar organisationen sitt politiska deltagande, vare sig de vill eller inte.

Var EBU står i frågan om Israel och Palestina är egentligen mindre viktig och det är inte heller där skon klämmer. Problematiken ligger i deras skenhelighet och motvilja att acceptera Eurovisions roll på den bredare politiska spelplanen. Att påstå någonting annat är bara naivt och signalerar en mellanmjölkighet inte helt olik den som ofta kommer till uttryck på scen. Israel ser åtminstone själva värdet i att på bästa sändningstid belysa konflikten och deras representant Eden Golan, som lustigt nog växte upp i Ryssland, ska enligt rykten ta rygg på de fruktansvärda attackerna den 7:e oktober och framföra låten October Rain.

Om de finska, svenska och isländska artisterna står fast vid sina hot om bojkott kommer EBU bli varse om att de inte kan ha sin bit av kakan och äta den med, och för det har de bara sig själva att skylla.