fbpx
Foto: Fredrika Eriksson

Saga Cavallin demonterar drömmen om ungdomen, skrivandet och konservativa levnadsideal 

När Saga Cavallin dök upp på Dagens Nyheters kultursidor var det ingen som visste att hon skulle stanna kvar där, och skriva om allt från politik till Kim & Kanye, Tinder och Britney Spears. Nu är hon aktuell med kortromanen Glasrutan och uttrycker sig äntligen i ett, något, längre format. KULT magasin mötte upp henne för att prata om hur det gick till att skriva just den – och mycket mer. 


I Saga Cavallins debutroman Glasrutan vandrar snart 21-åriga Patricia mellan jobbet på ICA, andrahandsettan och utsiktslösa kvällar på samma gamla lokaler. Hon och hennes vänner befinner sig i en omsusad 20-årsålder, mellan tonårens gymnasiekorridorer och ännu anonyma framtida förpliktigheter. De slentriansparar till resor som inte är påtänkta än, äter pizza gjord på färdigköpt deg men med toppings som har ambitionen att kännas lyxiga och kämpar med det gnisslande maskineri som är Tinder och vår samtida dejtingsfär. En dag uppenbarar sig den i princip jämnåriga Maja Weier, sambo med en 28-årig grafisk designer och, chockerande nog, gravid. Hon och hennes potential att vara med i realityserien Unga Mammor om hon så ville blir både en hägring och en radikal revolutionsgestalt för Patricia och vännerna som följer henne i Instagram stories sociala medie-periferi – någon de förhåller sig misstänksamt till men som också tar dem i besittning. Hur kan ett fenomen så uråldrigt och, i många ögon, konservativt som en ung mamma också vara så förhäxande och skapa sådant kaos i medelklasskonventionerna? 

Saga Cavallin skriver i en presstext om boken: “När jag började skriva det som nu blivit min bok Glasrutan var jag tjugoett och alla jag umgicks med var helt besatta av att komma på olika sätt att ta oss ur det här diffusa, oklara tillståndet som var supposed to be the time of our lives.” Vi facetimear en onsdagseftermiddag inför boksläppet strax innan hon ska åka upp till Stockholm från hemmet i Malmö. Hon berättar mer om hur boken kom till: 

– På första sidan av Sylvia Plaths Glaskupan hittade jag frasen I was supposed to be having the time of my life och trots dess relativa klyschighet så bet det citatet sig fast. Men det dröjde faktiskt länge innan jag läste hela boken, ända till efter att Glasrutan var skriven. Titeln är en blinkning till Plaths roman, men medan Esther Greenwood beskriver sitt tillstånd som att hon befinner sig som inuti en glaskupa syftar min boks titel Glasrutan till ett annat medium genom vilket vi beskådar världen idag, glasrutan på en iphone, men också som en sorts barriär mellan Patricia och det liv som hon inte lever.

I telefonens glasruta finns vår tids största mötes- och skådeplatser för livsstilstrender och kulturfenomen. På Instagram posear Kardashian-klanen med sina barn som är uppkallade efter städer, helgon, naturfenomen och väderstreck. 

– I ett tidigt skede av boken skrev jag en jättelång sorts bildanalys av ett foto där Kylie Jenner håller i hennes dotter Stormi som liten bebis och de har matchande badkläder på sig. Jag tog bort den biten, men tycker fortfarande att det är ett så intressant sätt att vara mamma på. Jag har så svårt att förstå hur man kan ha den jättekonstiga relationen till sitt barn, att “nu ska jag ha en sexig baddräkt och mitt barn ska ha samma baddräkt och sen så ska vi posea”. Samtidigt är just det så bra content för dem, som inte ser skillnad på livet och Instagram-innehåll. Kardashianklanen är ungefär som ett modernt kungahus – barnen säkrar tronföljden men är också sån bra publicitet, som i “Kolla, här är våra nya bebis”.

Foto: Fredrika Eriksson

Kanske har Kardashians börjat bete sig mer och mer på ett kungligt vis – medan de för tio år sen var kända på Los Angeles klubbscen klär de nu istället sina barn i naturfärgade kläder, lägger upp ekologiska recept och äldsta systern Kim har till och med skaffat sig hjärtefrågor – oskyldigt dömda fångar i USA – på ett vis som för tankarna till hur dagens kungligheter håller på med sina varumärkes-tvättande avledningsmanövrar. När Kylie Jenner är 20 år gammal får hon sitt första barn och idag har den semi-konstnärliga instagramvideon med vilken hon avslöjade sin graviditet över 100 miljoner visningar. Hon är världens kändaste unga mamma, något som hon inte blev för att hon tvingades till det av hennes kultur, normer eller ekonomiska omständigheter, utan av något annat. Men vadå? 

I sin några år gamla text om “huskvinnan” pekar Greta Thurfjell på en ny trend som gick ut på att relativt unga, rika och utbildade kvinnor i hennes närhet plötsligt började känna sig lockade av konservativa levnadsideal, som till exempel att bli ung mamma och hemmafru. Hon menade att det var en motreaktion mot den politiska korrekthetens dominans i debattklimatet, medan Saga Cavallin tolkar det lite annorlunda.

– Jag tror på att det är en del av en sorts större samhällstendens som handlar om att man vill göra motstånd mot att behöva vara produktiv, och mot kravet att alla i samhället ska vara inordnade i en karriärtrappa, vilja tjäna pengar och avancera. Det blir bara en sorts motståndshandling för en viss grupp, till exempel unga kvinnor i huvudstäderna med medelklasstillhörighet, eftersom att det i större delen av världen är norm att skaffa barn tidigt. Men jag tycker att det är väldigt intressant hur karriärkvinnan kom som en motståndshandling mot familjelivet, och nu har utvecklingen gått som i en cirkel där hemmafrun istället är den nya motreaktionen.

– Villkoren för moderskapet har också förändras. Det är fascinerande hur så många idag vill be om ursäkt till Britney Spears för hur fruktansvärt skambelagd och hånad hon blev i media på 00-talet för att hon typ var en dålig mamma, något som hon fortfarande lever med eftersom att hon inte ens får vara förmyndare åt sina egna barn. I kontrast med det kan till exempel Cardi B, vars hela musik i princip endast handlar om sex på ett jätteexplicit sätt, ändå förena det med att vara mamma och lägga upp bilder på sitt barn utan att hela mediaberättelsen om henne då är att hon är en hora och en dålig mamma. Det är ett ganska nytt fenomen.

Även om Glasrutan aldrig var en medveten parafras på Glaskupan finns det många likheter som gör att man vill benämna den som det: en villrådighet inför framtiden, ett överflöd av möjligheter som ändå alla verkar lika utnötta, ett sökande efter meningsfull kärlek som leder till framtvingade möten, och såklart den överhängande känslan av att det är meningen att jag ska ha det jättekul. Men medan Glaskupans Esther känner sig fångad i hennes samtida hemmafruideal längtar Patricia efter något eller någon som ska ta henne bort från friheten – till exempel en bebis. Läser man de två böckerna Glasrutan och Glaskupan, skrivna med 58 års mellanrum, är det inte långt till att fråga sig om det alltid varit piss att vara 21 år gammal.

– Det korta svaret är nej, och det handlar ju om att i större delen av världen och världshistorien är och har livsvillkoren varit helt annorlunda. När jag var i Indien träffade jag personer som hade en helt annan syn på ungdomen: antingen så studerade man direkt om man hade möjligheten eller så startade man familj, men att tillbringa ett par år med att jobba på ICA var otänkbart, de tyckte att vi var helt tokiga som gör så.

Någonstans verkar romanen handla om att, genom att inte välja, välja att försätta sig i det vakuum som uppstår då man skjuter upp valen. När Saga Cavallin själv var 21 år jobbade hon inte på ICA utan pluggade skrivande på Jakobsbergs Folkhögskola, och där skrevs första utkastet till det som skulle komma att bli Glasrutan.

– Sedan kom jag tillbaka till texten år 2019 och tänkte att, det här kan ju faktiskt bli någonting om jag tar bort nio tiondelar av den. 

Men medan Glasrutans Patricia vrider sig inför sitt livstillstånd som ung och oduglig, skulle man kunna beskriva Saga själv som en älsklingsarketyp inom kultur- och underhållningsbranschen – ung och lovande debuterande författare och journalist som regelbundet publiceras på Dagens Nyheters kultursidor. Även om de flesta som figurerar på kultursidorna också själva är involverade i något typ av kulturskapande, kan man fråga sig hur det är möjligt att befinna sig i en journalistisk miljö, ofta kall och hård, och samtidigt driva en kreativ process, något som konstaterat tenderar att förvandla även den mest barmhärtige samarier till en känslig diva. Hur går det ihop?

– Jag har ju skrivit en del texter med en ganska hård framtoning och kritik, så jag är nog lite beredd på att bli granskad: att folk kommer att läsa boken och sen kanske säga att “Du kan ju inte skriva skönlitteratur själv, så du borde vara tyst”. Men annars så tycker jag att krönike- och romanformatet har fungerat förvånansvärt bra att jobba med parallellt, till skillnad från när jag försökte skriva min C-uppsats samtidigt som jag frilansade. Det akademiska skrivandet är något helt annat än roman- och krönike-skrivandet och kräver ett helt annat typ av tankesätt.

Både kulturen och kritiken blir regelbundet dödförklarade på kultursidorna, ingenting är heligt och senast var det ABBAs återkomst som gav upphov till ännu en dödsruna. Modet är i det stora hela lågt angående kulturens framtid (och ärligt, har inte cynismen varit kulturutövares ständiga följeslagare genom historien?). När vem som helst plötsligt kan skriva höjs frågan om vem som helst verkligen ska. Saga håller inte med:

– Det finns något som är så sinnessjukt med elitismen i när folk säger saker som att “Det finns för många författare idag, folk bara skriver och ingen läser.” Nej, jag tror att det beror på att vi lever i ett samhälle där folk är läs- och skrivkunniga, och på en väldigt upphöjd syn på författare. Det känns också som en så konstig new public management-lögn som man försöker intala alla kulturarbetare och journalister: att det står en miljon människor i kö för att göra ens jobb, så att man helt enkelt får acceptera tre-månaders-vikariat eftersom att “det finns inget speciellt med dig”. Men ja, det handlar väl om att ingen vill betala för kultur och att vi nu tar för givet att kultur inte ska kosta någonting. Det är så mycket enklare och billigare att signa upp för en e-bokstjänst där man får tillgång till hundratusentals böcker än att gå till biblioteket eller köpa en bok för 250 kronor, som det var förr. 

– Samtidigt är att bli utgiven i sig en så konstigt grej: det är så “Ja nu får du det här erkännandet, men du kommer inte att få några pengar alls”. Att skriva är på det sättet inte ett rimligt karriärsval – man måste bara ha en otrolig tur för att ens ge sig på det. Det har inget att göra med begåvning utan bara slump och tur. Men det är dåligt att inte ens försöka, utan det unnar jag alla människor. Jag vet helt ärligt inte vad jag skulle jobba med om det inte var skrivande, alltså det skulle vara akademiker, men det är också en helt utsiktslös bransch.

Kanske kan man säga att det istället för en bebis med ett meteorologiskt namn blev en bok av de rysliga första twenty-something-åren för Saga Cavallin – och även om en bok i likhet med ett barn också är något som man kan få dras med resten av livet, hamnar troligtvis terapitimmarna för alla parter på ett något lägre belopp i slutändan. Det är nog tur för våra stackars författare som har lite av en budget att hålla. Även om det inte är optimalt, överlever man ändå ganska länge på gratiscava och fame, så jag önskar Saga en stor mängd av båda delarna tills nästa roman kommer ut.


/

Intervju: Saga Cavallin