Det är hög tid att Andrev Walden börjar lyssna till epitetet “författare”

Jaja, den här texten är väl sen. En och en halv vecka har passerat sedan recensionsdatum. Jag skyller på posten. Hur som helst är det en flugskit i förhållande till Jävla Karlar! När jag träffade Andrev Walden på bokmässan för närmare ett år sedan pratade han om sin debutroman som ett vinterbarn, men gick sedan över tiden. Jävla karlar kom i lejonets stjärntecken, 376 sidor, 568 gram. 

När Andrev Walden inte skriver bok är han ledarskribent på Dagens Nyheter. För några år sedan nominerades han till Stora Journalistpriset med motiveringen “För att han i de stora frågorna hittar den vardagliga dramatiken”. Han utgår som oftast från sig själv i sina krönikor, och fortsätter så i Jävla Karlar. Just papparollen har varit återkommande i Andrev Waldens texter – och på temat har han bland annat skrivit om hamsterhjulet, gaming och inbrott. Men i sin romandebut är det inte sitt eget föräldraskap han berättar om. “Konstnären frågar var han ska sova och mamma skrattar. Jag tycker det är konstigt frågat för jag vet inte hur pappor börjar och slutar men en dag ska jag förstå att den sortens skämt tillhör människans parningsläten”

Ur suckarna sipprar rök och mantrat “jävla karlar”

Konstnären, Växtmagikern, Prästen, Mördaren – sammanlagt kommer och går sju potentiella pappor. Andrev Walden är samma siffra gammal när han får reda på att den långtidssjukskrivna pundaren han lever under samma tak som inte är hans riktiga pappa. I utlandet finns en annan som skickar presenter på posten. Efter det är det upp till Andrev att utse en manlig förebild. Mamman släpar hem kandidat efter kandidat i hopp om – eller kanske utan – att någon ska kvala. Under processens gång tillkommer tre syskon, men ingen pappa koras. I stället återkommer hon och väninnan till köksfläkten för att andas ut. Ur suckarna sipprar rök och mantrat “jävla karlar”. 

Någon dag ska Andrev själv bli karl. Det är han plågsamt medveten om. Men av sin mamma får han höra att han nästan är “en flicka i en pojkes kropp”, vilket Andrev inte blir något lugnare av. “Du är på vår sida” tillägger mammans väninna. Barnet allierar sig med mammorna, mot papporna: “Det finns ett lugn där som jag ska lära mig att älska […] kvinnor och barn tillhör ett släkte och pappor ett annat”. Så länge det finns krumelurpiller kvar i Andrevs tablettask behöver han inte vara rädd. Men porrtidningen under sängen är bara underhållande de första genombläddringarna – med åren blir tjejer och kärlek allt mer lockande. “Hon är rolig och jag blir kär men aldrig besviken för hon är tydlig med att hon ska gifta sig med Michael Jackson”.  

Det är viktigt att vi indoktrineras med samma trust issues som barnet

Även om det är genom barnets ögon läsaren får följa historien gör sig stor-Andrev ständigt påmind. Det kryllar av ska:n – “Om bara två månader ska vi bo under samma tak och jag ska försöka igen men kroppen ska spjärna emot varje gång. Inte ens när han ger mig ett akvarium fullt av fiskar ska kroppen gå med på att tycka om honom”. Andrev Walden bryter fjärde väggen och planterar orosfrön i läsaren för att försäkra sig om att vi inte vaggas in i någon naiv, falsk trygghet. Eller hopp om att han kanske är the one. Det är viktigt att vi indoktrineras med samma trust issues som barnet. 

Det finns dock undantag. Till exempel “Det är så här vi ska älska varandra”, som han skriver om relationen med sina syskon. De finner varandra i humorn och åtlöjet – tillsammans gör syskonen kul av de vuxna i deras närhet. De bondar i barndomen.

Nu är jag förvisso kass på att teckna, men jag hade haft svårt att rita upp en dramaturgisk val utifrån Jävla Karlar. Snarare än ett avgörande klimax jobbar Andrev Walden med en guppig linje nedåt. Det blir liksom inte bättre. Visserligen växer Andrev i sina förstora kläder, men de få stunder han som barn fått leva i blindo tar slut. Med åldern fäster oförmågan att känna tillit, och även om episoder av kärlek får både Andrev och läsaren på andra tankar väger de liksom inte upp för dalarna. 

Utan rädslan för hur det ska gå kan man koncentrera sig mer på vad fuck som sker

Boken har några tyngre scener med våld, misshandel och mordförsök. När det är som läskigast frångår Andrev Walden barnets berättarjag och skriver i stället om ”pojken”. Det gör det lättare att ta sig igenom. Andrev Walden är mån om sin läsare, han insisterar med att slänga in ännu en försäkran från framtiden som indikerar att allt kommer gå bra. ”För utan lillasyster hade mamma inte överlevt natten”. Det har en effekt på läsaren; man läser utan undran men med medlidande. Utan rädslan för hur det ska gå kan man koncentrera sig mer på vad fuck som sker. 

Andrev Waldens humor är läsarens lilla ljus i mörkret, tillsammans med hans språk. Precis som med sina artiklar är han som bäst när han får beskriva det mest vardagliga: “Mamma ropar från köket och jag vaknar igen men ligger kvar på sängen, sluten som en knopp kring morgonståndet”. Retro med show don’t tell. 

Det är hög tid att han börjar lyssna till epitetet

Tidigare har Andrev Walden ryggat tillbaka något inför författartiteln, trots sin krönikesamling Ditt lilla mörker i ljuset från 2015: 

Andres Lokko sade en gång till mig utanför Ica på Folkungagatan att man får kalla sig författare så fort man gett ut en krönikesamling. Så det gör jag. Men det känns inte riktigt rätt att göra det innan man släppt en roman. 
Saxat ur en intervju med Andrev Walden för KULT Magasin

Det är hög tid att han börjar lyssna till epitetet.