“Jag befinner mig i ett kroniskt chocktillstånd över hur svårt och krångligt livet är”

Andrev Walden plockar på sig jättemånga godisar. Lakrits. De är omslutna av papper och går utmärkt att samla på. Det är någon slags karamell, rätt hård, vilket är bra för då smälter eller mosas den inte i bakfickan. Inget bäst före. Gratisgodiset är överallt – vandrande reklam på bokmässan – så på det sättet är det inte girigt egentligen. 

Just om lakrits har Andrev Walden faktiskt skrivit. Eller tja, om den arga gubben i lakritsbutiken på Folkungagatan. Eventuellt hans bästa text; den DN lockar med under “Läs mer av skribenten”-länken. Hans hamstrande är allt annat än glupskt. Han har ju gjort ett kap. 

“Man kan skriva en text från en naiv och sökande vinkel i stället för att vara den som vet allt”

Andrev Waldens läsare tycks vara smått besatta av honom. Både att döma av Nöjesguidens Instagrambevakning på bokmässan och DNs kommentarsfältet under hans texter. Han skriver allmänmänskligt och utlämnande. Mycket handlar om hans egna tankar, eller till och med hans egna relationer. Hans föräldraskap, hans barn. 

– Jag utgår nästan alltid från mig själv när jag skriver. Vill man vara elak mot sig själv kan man säga att det är av slapphet. Det är enklare att utgå från sig själv och sin egen blick, man kan göra sig själv dum. Man kan skriva en text från en naiv och sökande vinkel i stället för att vara den som vet allt. Lät det konstigt?

Nej. 

Desto konstigare är det att allt började med en lögn. När Andrev Walden hoppar av sin journalistutbildning sista terminen lägger han krokben för sig själv. Examensarbetet var både skrivet och inlämnat, men han orkade helt enkelt inte föra in de kommentarer hans handledare återlämnat arbetet med. Är det färdigt så är det. 

Han testar då att söka jobb som skrivande reporter men får inte napp. På arbetsmarknaden behöver Andrev Walden konkurrera med sina före detta klasskompisar. Plus deras examen. Ännu några dörrar är stängda av att han inte tog det där körkortet, utan gav upp efter att ha kuggat uppkörningen. Det är alltså i desperation som Andrev Walden svarar “ja” när Aftonbladet frågar om han vet hur man redigerar. 

– Den lögnen bar så långt att jag till sist var chefs-AD för hela Aftonbladet Feature. Det var inte meningen att jag skulle redigera, men det blev att jag höll på med det i tio år. 

“Det är en chock-tröskel i livet. När man inte längre får åtnjuta den till ungdomen hörande möjligheten att överraska”

Hur som helst är vardagen på en redaktion rätt bekväm. Utöver fast lön och rullande schema finns kollegor och uppmuntrande chefer. 

– Det var skönt att jobba på en redaktion när man var mellan 25 och 30 år. När man gjorde något bra var det fortfarande lovande, i den åldern kan man i princip bara överraska. Men efter 30 slutar folk bli överraskade och börjar förvänta sig saker av en i stället. Det är en chock-tröskel i livet. När man inte längre får åtnjuta den till ungdomen hörande möjligheten att överraska. Jag saknar att vara lovande. 

40-årskris? 

– Jag befinner mig i ett kroniskt chocktillstånd över hur svårt och krångligt livet är. 

Tack vare inkomst kan Andrev Walden skriva på sidan av sitt jobb som redigerare. Han startar bloggen Rymdslottet och blir snart med bokkontrakt. Plötsligt kan han skriva på heltid. Enligt honom är bloggen fortfarande det mest lästa han gjort. I cyberrymden gör han seriestrippar med skärmdumpar från videor på kungahuset. Fast i Andrev Waldens berättelser filosoferar kungligheterna om rymden. Tanken var att boken skulle utgå från samma format som bloggen, men förlaget som vill ha hovets godkännande får kalla fötter när de får ett nej. Andrev Walden kan tycka att det är något orättvist. 

– Jag gjorde det på ett sätt där det blev akut uppenbart att det var påhittat. Att de gick runt och tänkte på rymden. Kan det få finnas skvallertidningar där kungligheternas påhittade tankar paketeras som sanning kan det väl få finnas en populärvetenskaplig bok som är uppriktig med att tankarna är påhittade?  

Men han slutar inte skriva för det. Efter bokhaveriet och en paus från Aftonbladet återvänder han till sin gamla arbetsplats för att bli kolumnist. Idag skriver han ledare och kulturtexter på DN, och fick till sist ge ut en bok. En krönikesamling. Ditt lilla mörker i ljuset heter den. Men trots det tvekar han inför författartiteln. 

– Andres Lokko sade en gång till mig utanför Ica på Folkungagatan att man får kalla sig författare så fort man gett ut en krönikesamling. Så det gör jag. men det känns inte riktigt rätt att göra det innan man släppt en roman. 

“På pappret är jag förmodligen en av Sveriges bäst betalda kolumnister, men inte i praktiken, eftersom jag lägger ned så lång tid på mina texter”

Tur är det väl då att han skriver på en roman. Möjligtvis har de med varandra att göra – prestigen han lägger i att kalla sig författare, och hur nära han själv är nu. Om allt går vägen blir boken ett vinterbarn, men inget är hugget i sten. Andrev Walden är en riktig prokrastinerare. 

– Det tar lång tid för mig att skriva. På pappret är jag förmodligen en av Sveriges bäst betalda kolumnister, men inte i praktiken, eftersom jag lägger ned så lång tid på mina texter. Det är en stor utmaning för mig. 

Prokrastinerare does not equal lat. Ibland behöver han bara en knuff. 

– När jag gnällde igår sade Caroline Ringskog Ferrada-Noli, en vän med munnen full av obekväma sanningar: “Andrev, du kanske inte är författare?”. Det var fruktansvärt men hon kanske bara gjorde det för att provocera. Jag fick en väldig lust att skriva iallafall.

En knuff kan också vara tio stycken biobiljetter. 

– Jag var en gång Linköpings gymnasiemästare i schack. Den historien har baksidor också, för det var jag själv som hade anordnat mästerskapet. Jag förlade tävlingen samma helg som SM i schack gick, så de allra duktigaste spelarna var borta. Så jag vann, tio stycken biobiljetter. 

Vad ska man med så många biljetter till?

– Gå på bio tio gånger. 

När han får frågan om han har några ytterligare för allmänheten dolda talanger behöver han en stund att fundera. Passar på att öppna en ny lakrits.

– Jag upphör aldrig att kittlas av det enkla knepet att korsa pek- och långfinger och sedan dra den här fingerkroken över näsryggen och känna att man har två näsor. Av allt som är gratis här i livet, är det iallafall lättillgängligt.

Bli påmind om att man lever.

– Mm. 

“Människor med gott självförtroende är ju nästan alltid lite osköna”

Frågan om talang mynnar ut i Andrev Waldens mardröm: att framstå som självbelåten eller skrytsam. 

– Jag har ett självutplånande drag. Jag observerar världen omkring mig och jag ser inte att det finns någon korrelation mellan människor jag gillar och människor med gott självförtroende. Människor med gott självförtroende är ju nästan alltid lite osköna. 

Jag får lust att konfrontera Andrev Waldens självförtroende. Eftersom jag råkar känna till att han arbetat som redaktör på Breaking News med Filip Hammar och Fredrik Wikingsson maskerar jag min nyfikenhet i en fördom. Jag testar att gå via Emil Persson – producent för Filip och Fredriks nya program Alla mot alla. Också mannen bakom Fördomspodden. För att det här ska flyga hänger allt på att de känner varandra. 

– Han är en otroligt charmig människa, säger Andrev Walden när jag frågar.  

Jag frågar om han känner till Fördomspodden också. Det gör han. Jag avslöjar att jag förberett en om honom. 

–  En bara?

Ja. Jag kan ju inte ta hans koncept?

– Ja men tre kan man ju ta?

Men jag har bara skrivit en. 

– Okej. 

Inför din redaktör och dina kollegor trycker du på att dina läsare borde bry sig mer om, typ rymden, än ditt privatliv. Du famnar efter skämskudden som sig bör. Men i själva verket låter du kudden dölja ett nöjt flin. Du lever på kicken du får av att både 20-nånting-tjejer, deras pojkvänner och Åsa, 64, är smått besatta av dig. 

– Jag ser mest kommentarerna på DN, så jag ser mest Åsa 64. Men om det stämmer som du säger, att det finns unga människor som vet vem jag är och då tycker om mig så är det en väldigt uppfriskande nyhet. Då kanske inte jag dör med min egen generation. 

Tycker du det är pinsamt när fokus hamnar på dig och inte vad du vill berätta?

– Det rekorderliga svaret är väl, ja. Men det har jag aldrig funderat på. Jag kan leva med om det finns människor som idoliserar mig, det tycker jag bara låter ljuvligt. 

Jag bara ljög, men det har ändå varit riktmärket i mitt liv

Självförtroende är inte alltid så dumt. Ibland kan det till och med fungera motiverande. Så länge man väver in det i rätt mängd självdistans, att döma av soon to be författaren: 

– Jag var inte bra på någonting som barn. Jag lurade mig själv att jag kunde rita. 

Men du blev ju serietecknare. 

– Jo men jag har ju aldrig kunnat rita, påstår Andrev Walden. 

I barndomen kalkerade Andrev Walden av andras teckningar. Men det berättade han inte för någon. I stället visade han pappersarken för sin mamma som överöste sin son med beröm. Och berömmet sög han i sig. 

– Det konstiga är att det fungerade. Det hjälpte mig att skapa en bild av att jag kunde rita. Trots att jag hade kalkerat bilderna. 

På CVt har han också plagiat. 

– Jag skrev av en dikt i en veckotidning när min mormor fyllde jämt. Hela släkten åkte dit. Jag gav den till henne och sade “Jag har skrivit en dikt till dig på din födelsedag”. Hon tyckte den var så bra. Hon svarade “Andrev, du kommer bli författare när du blir stor”. Och sedan dess har jag tänkt att jag ska bli författare. Jag bara ljög, men det har ändå varit riktmärket i mitt liv. Jag ska bli författare. 

Fake it til you make it? 

– Ja.