Big Conspiracy

J Hus

Likt Yasin Byn har Londonrapparen Momodou Jallow, mer känd som J Hus, avtjänat ett fängelsestraff för vapeninnehav och kommit tillbaka till musiken med ett album. Rapparens debutalbum Common Sense påminde om Dizzie Rascals Boy In Da Corner, då båda projekten agerade utställningar för den musikaliska samtiden i den unga afrokaribiska diasporan i England. På Big Conspiracy gör J Hus mer eller mindre detsamma, men tar sig an ett jazzigare ljudlandskap. Produktionerna av TSB, iO och JAE5 — varav den sistnämnde har varit J Hus primära producentpartner, främst på Common Sense — använder sig av mindre syntar och mer liveinstrument, i en blandning som inte bara kurerar trender, utan även sätter skaparnas egna prägel på låtarna.

Till skillnad från Common Sense, där Juju J (ett av J Hus många namn) lever i stunden och projicerar sinnesstämningar utåt, är Big Conspiracy oftare inåtvänd och full av kontemplation. På de fantastiska öppningslåtarna syns J Hus’ mognad i skrivandet — han rappar rakt på sak om de perspektiv han nu kan se sitt liv ur efter att ha avtjänat fängelsestraffet. Texterna rymmer allt från en transcendens av livet på titelspåret Big Conspiracy till gatuvisdom på Fight For Your Right. En observation är det intressanta perspektivet från vilket J Hus beaktar döden: på No Denying, albumets andra singel, är J Hus medveten om faran han lever i, men uppmanar kaxigt sina opps att testa honom. Att J Hus rappar “call on all your strikers, me I don’t fear death” åberopar rapparens omtalade Snapchatstory, där han uppgav att han var redo för att gå till nästa stadium. 

Det betyder inte att lekfullheten och glädjen som kännetecknar J Hus största hits inte får utrymme på Londonsonens andra projekt; Play Play och Cucumber är en dubblett som handlar om J Hus könsorgan. Låtarna hade varit motbjudande om det inte vore för det snygga vapen/k*k-hopslingrandet, där det blir lite svårt att avgöra vilket av dem det rappas om på den första låten, samt texten som på något sätt håller sig på rätt sida av cringe på den andra. Repeat, som gästas av Koffee — en av Jamaicas allra bästa musikexporter — bjuder på samma lättsamhet, där duon rappar från perspektivet av två artister på toppen av sina respektive scener. I Love, Peace And Prosperity, skivans näst sista låt, finns en genuin positivitet som trotsar Londongatornas tuffa socioekonomiska förhållanden.

J Hus musik visar att han är en mångfacetterad rappare som naturligt kan skifta mellan färger och uttryck. Samma metod för skapande användes i hans tidigare verk, där influenser mixades och matchades och bands samman av en gemensam faktor: självaste J Hus. Han kan gå från att skildra undersidorna av road-livet, till att hitta skönhet i det, för att sedan uttrycka en tonårsförtjusning i sex — och inget av det skaver någon gång. Som rappare är han dynamisk, charmig och full av liv. Ibland kan sammanhållningen som utmärker extraordinära verk från bra verk saknas i ett album som Big Conspiracy. Det konsekventa produktionsjobbet och rapparens naturliga bekvämlighet i att rappa och sjunga över vilken stil som helst skapar trots det en enhetlighet som lämnar lyssnaren med en distinkt upplevelse av albumet.

På Big Conspiracy håller J Hus sig till ett vinnande koncept, där han vet hur mycket experimentation musiksfären han jobbar inom tål, och försiktigt breddar den, så att den omfattar lite mer än det konventionella. Albumets grundidé är i princip densamma som föregångarens: spela in låtar som är tillräckligt mainstream för att sälja, och smaksätt dem med din egen touch. Att sedan återknyta det till en mognadsprocess som visar sig i texterna på Big Conspiracy garanterar att J Hus nu har två utmärkta släpp under sitt namn.