Yony och Malla skapar en värld där dåtid och framtid smälter samman
KULTs Sultan Ahmed träffar Yony X Malla en snöig novembereftermiddag på söder i Stockholm, inför deras EP-debut Android med tillhörande kortfilm som släpptes fredagen den 24:e november. De berättar om hur deras skapandeprocess ser ut, hur deras vägar korsades och ger oss en inblick i deras experimentella musikaliska värld.
På väg till baren Paradiso snöar det och blåser kraftigt, och jag påminns om varför jag lider av vinterdepression under större delen av året. Jag stapplar in i baren där jag ska träffa radarduon Yony x Malla, och så fort jag ser de unga stjärnskotten börjar jag långsamt tina upp igen. Göteborgaren Yony, som tidigare verkat som producent åt bland andra megahiten XO, ställer sig upp för att välkomna mig med en varm hälsning, och är snabb med att kommentera Jelassi-hoodien jag har på mig. Malla smuttar på sin öl och observerar allt med ett lätt leende på läpparna. Duons drum and bass-hit Android är olik det mesta som hörs i svensk musik, då den hämtar inspiration från post-internet och skapar ett vaporwave-aktigt ljudlandskap som hittills inte riktigt tagit fäste här än. Den 24:e november släppte Yony x Malla sin första EP Android.
”Ingen rör det vi gör – allt är självskapat”
Hur skulle ni introducera er själva till någon som inte har koll på er?
– Malla: Vår musik är glittrig, färgglad, futuristisk men ändå nostalgisk. Den är glad, men den har en djupare mening bakom det glada.
– Yony: Ja, och allt vi gör är skapat av oss. Ingen rör det vi gör – allt är självskapat.
Hur började ni hålla på med musik?
– Yony: Det har varit olika för oss, vi har inte känt varandra hela livet. Mellan åldrarna 4-15 gick jag på musikklasser i kyrkan varje torsdag, och senare crackade jag FL Studio och började göra beats på egen hand. Jag och min bror började tävla om vem som fick flest views på YouTube – det var en broderlig competition.
– Malla: Jag har alltid tyckt om musik! Det var mycket musik på grundskolan och mina föräldrar tvingade mig att gå på pianolektioner. Jag hatade det då, men jag är jättetacksam för det idag. Min farfar var också väldigt musikalisk. När jag skulle börja gymnasiet så gick jag på Rytmus. Jag gillade att uttrycka mig själv genom musiken när jag hamnade i en förvirrande fas, och då hittade jag även lycka i musiken. Sen träffades jag och Yony, och där fanns det utrymme att skapa det jag tyckte om.
Det är svårt att sammanfatta musiken Yony och Malla skapar i en genre, men de anspelar mycket på breakcore-estetiken som varit stor i internationella musikkretsar på sistone. Likt många samtida musiker inkorporerar de breaks, och ljuden är nostalgiska, som om de ligger på avstånd. Mallas sångröst bidrar mycket till detta – hon flyter över den stundvis silkesmjuka och stundvis slagkraftiga produktionen som Yony trollar fram. Det märks också i kortvideon som släppts tillsammans med EP:n, och som naturligtvis är regisserad av Yony.
Hur träffades ni?
– Yony: Jag var ju hiphopproducent innan jag träffade Malla, och har producerat mycket för artister som Einar, Yasin och Dree Low. Efter det ville jag ta ett steg tillbaka från hiphopen. Så jag lärde mig att göra musikvideos i olika program och jobbade med det tills jag kände mig bekväm i det. Sen behövde jag hitta någon för sången, för att jag själv inte kunde sjunga. Jag scrollade genom Instagrams Explore page, och den första personen som poppade upp var Malla där hon sjöng med en mick.
– Malla: Ja, jag spelade in mig själv när jag sjöng för att jag tyckte att det var kul.
– Yony: Jag tänkte att det var sjukt fett. Hon var den första personen jag skrev till, så när jag väl gjorde det så stängde jag av min mobil direkt. Jag trodde inte att jag skulle få ett seriöst svar, men hon var skittaggad!
– Malla: Jag öppnade det och bara “woooahh!”!
– Yony: Ja, jag skickade idén jag hade och den blev vår första låt Eeyore. Jag gjorde musikvideon och producerade låten, och Malla sjöng fint över den.
Det framgår ganska snabbt att Yony och Malla inte är från samma stad. Yony är en göteborgare från Backa, och Malla är från Björkhagen i södra Stockholm. De har lyckats hålla ihop ett musikprojekt i ett par år trots avståndet, och det är mycket tack vare FaceTime, Discord och ett iver för musiken.
Under intervjuns gång slås jag av hur naturligt det verkar vara för dessa två att jobba med varandra – deras meningar kompletterar varandra, de är samspelta i sina svar och de delar samma vision. Oddsen att två personer hittar varandra på Instagram och driver ett musikprojekt i flera år på detta vis är väldigt låga, och det finns något otroligt fint i det. Jag blir nyfiken på vem som gör vad i deras projekt, och de svarar:
– Yony: Jag producerar och gör de visuella grejerna, och vi båda skriver texterna tillsammans. Malla sjunger.
– Malla: Det är jävligt kul att hitta gemensamma saker att skriva om. Vi båda hade ett år som vi ville skriva om – 2021. Ett förvirrande år.
– Yony: Ett fucked up år.
Varför då?
– Yony: Det var då jag la av med hiphopen, satt i mitt rum 24 timmar om dagen, lärde mig att göra musikvideor och var fucked up i huvudet. Jag satt i mitt rum som en mad man, min mamma knackade på dörren och bad mig att komma ut medan jag gjorde videos i Blender. Jag planerade mycket då, och nu är vi här – i första delen av planen.
– Malla: Det var under min gymnasietid, och under övergången från barn till vuxen. Man var dum i huvudet, hamnade i en svacka och hängde med folk som inte är så nice. Jag visste att jag gillade att sjunga, men visste inte vad jag skulle göra av det. Under den tiden älskade jag att skriva – jag tycker mer om att skriva deppiga saker än glada.
– Yony: Det är sjukt – om vi visste att vi fanns där för varandra, då hade vi gått genom 2021 tillsammans.
– Malla: Första gången vi träffades var när vi skulle spela in Eeyore, och då var jag skitnervös.
– Yony: Då sa jag “om några år ska vi spela på Globen!”
De börjar prata vidare om alla sammanträffanden – att de skrev om samma teman utan att veta att den andra gjort det, och att de i samma anda startade en gemensam spellista vid namn musemoji, med musikinspirationer där det fanns många överlappningar. På spellistan finns bland andra Björk, Susanne Sundfør och Lil B.
Er EP Android hämtar mycket inspiration från drum and bass och jungle. Hur kom ni in på det spåret?
– Yony: Jag lyssnar mycket på type beats på YouTube, och genom dem kan man veta vad nästa våg kommer att bli. Jag började med den typen av musik samtidigt som PinkPantheress började slå igenom.
– Malla: Ja, den musiken känns också som vi. Dessutom har alla våra vänner fuckat med det.
Enligt Yony och Malla handlar Android om beroende. Den är en berättelse som tar lyssnaren på en resa som rymmer ravekvällar, ungdomlig ovisshet och nostalgi. Låtarna på Android må låta glada, men det finns också en djupare, dystrare mening bakom dem.
Var kommer namnet Android från?
– Yony: Att man är en robot, man går på kod.
– Malla: Sista linen i EP:n är “Om du vill ha en till, gör som du vill. Jag är en Android”. Alltså att man är ingen, man är bara i sin egen värld. Och så har vi skapat den världen.
Hur skulle ni beskriva den världen?
– Yony: Man börjar på jorden och så dras man in i EP:ns värld och blir fast.
– Malla: Det finns en scen där vi är fast i ett konstverk och skriker ut till betraktarna – som är vi själva – att ta oss ut. Man är fast i sitt huvud, man har inget annat val än att se sig själv bli observerad av sig själv.
Vidare berättar Yony om den djupare meningen bakom EP:n:
– Alla i livet går genom en storm, när man först möter tyngden av världen och livet. När man tar sig genom stormen blir man dock lite starkare och mognare, och vet att man kan klara av stormarna som kommer i framtiden.
Hur klarar man sig genom stormen då?
– Man lär sig, man går vidare och blir starkare. Du ska genom stormen, och du ska keep your chest high.
Vi pratar om drömgästen på en middag, och medan Malla har svårt att välja mellan olika artister hon beundrar och några betydande familjemedlemmar, är Yony mycket mer självsäker i sitt svar: Chief Keef får den äran.
Någon dag senare är jag på deras releasefest, och den korta EP:n spelas inför en taggad publik på Under Bron, som börjar ropa “en gång till!” kort efter att showen tar slut. De spelar låten Simon säger igen, och glädjen i publiken är svårmatchad. Ja, vintern är tuff och kall, men musik har en förmåga att lysa upp även de mest dystra av novemberdagar. Särskilt när den kommer från en duo som träffats av ren slump, och hållit ihop av självklarhet.
