Pray For Paris

Westside Gunn

Det första en hör när ett valfritt album från Griselda-medlemmen Westside Gunn spelas är den nasala rösten som påminner om A.Z — en bortglömd, men för det icke betydelselös, rappare från hiphopens guldera. Likheterna mellan rapparen Alvin Lamar Worthy, som är hans riktiga namn, och 90-talets boombap-rappare slutar inte där — så gott som alla verk som han har släppt präglas av en throwback-estetik till boombapens storhetstid. Pray For Paris är ännu ett album i Westside Gunns enorma diskografi, där han lyckas balansera sina exklusiva champagnedrömmar med den hårda, kantade känslan som kännetecknar både Griselda och old school hiphop.

90-tals hiphop börjar komma farligt nära gubbrock-status, och flera av dess huvudaktörer har redan blivit tilldelade platser i The Rock &Roll Hall of Fame. Fråga valfri person om de gillar hiphop, och om de inte gillar den samtida varianten av genren så är chansen stor att Wu Tang Clans komplexa rytmtekniker tilltalar dem mer. Även om lyriken blivit sekundär i dagens hiphop så har renodlade Rappare med stort R vägrat dö ut, och för att överleva har de filat på sina instrumentaler och gått loss på olika rimtekniker. Bara under det senaste årtiondet har bland andra Roc Marciano, Freddie Gibbs och Joey Bada$$ (bland andra) släppt tillräckligt med mästerverk för att försäkra att gammalt hederligt 16 bars-spottande inte dör ut.

I det sammanhanget är Westside Gunn en av rapparna som håller boombap-facklan brinnande, och på Pray For Paris gör han det med tillsammans med de största gästerna han har haft på ett album. Tyler, The Creator rappar på 327 och producerar Party wit Pop Smoke, och Joey Bada$$, Freddie Gibbs och Roc Marciano hittas här och där bland albumets 13 spår. På senare år har Worthy förbättrat sitt konstnärskap och höjt sin status, och det syns både på albumets kvalitet och på de cirklarna som Gunn rör sig i — Virgil Abloh, känd från samarbeten med Kanye West och Louis Vuitton, designade albumets omslag, och spelade en Westside Gunn-låt under en av sina runways. Skivan öppnar med en ljudinspelning från auktionen av Leonardo da Vincis Salvator Mundi, och anspelningarna på hög konst slutar inte där. Westside Gunn har hävdat på sin instagram att han inte är en ynka rappare, utan en konstnär som gör “Rare ART.” Dyra märken name-droppas flera gånger genom albumets gång, i ett narrativ som förhärligar Buffalorapparens liv, och blandar verklighet med kapitalistisk fantasi i en nästan surrealistisk tavla målad med Gunns egna ord.

Att referera till förlegade aningar om lyx och kulturellt kapital görs mycket i hiphop, och det är i regel töntigt när rappare tror att de är förfinade bara för att de kan rabbla upp namnen på märkeskläder som hittas i vilken onlinebutik som helst. Det är också töntigt när rappare vägrar att leva i nuet, utan slår fast att hiphop görs rätt endast på ett sätt; det sätt som gällt under tiden de fått växa upp. Westside Gunn lyckas dock med att inte vara en tönt, tack vare en skön samling av jazzinspirerade beats, och en konsekvent nivå av författarskap som drar inspiration från hiphopens guldera — utan att blint imitera den.