VILL VA MED
Vill va med
Att vara en i en publik
Andas i takt
Vaksam som en katt
Helt inne i teatern
Det räcker inte
Vi vill mer
Vi vill märkas
Vi vill vara oförglömliga
Vi vill ge skådespelarna en kväll ett evigt minne
Vi saknar jämlikhet.
Dom ger allt. Dom svettas, dom gråter, skriker, dom går sönder.
Vi sitter obekvämt i röda stolar
surar över att vi glömt
beställa
champagne
i pausen.
När ljuset tänds
Dom samlas på rad längs scenens kant.
böjer sig ner
pustar ut
reser sig
tar emot
vår vördnad.
Vi klappar händer vårt hårdaste
jag gråter hejdlöst i vår gemensamma katarsis
jag känner
mig
speciell.
Går med håven
Jag vill fånga leken
men leken vill inte fångas
Leken vill händas
när den händer är den
När leken är
är allting helt som vanligt
På samma gång är allt som händer helt naturligt och allt som kunde hända här
Ingen valde nåt och ändå är det bara att plocka
nästa mumsiga brödsmula
och nästa och nästa och nästa
Hänförd ramlar jag in
vill aldrig ramla ur
Leken är ett tillstånd
av
är
Leken är ett tillstånd av här.
Påväg till en flod
Det saknas en rejäl bunke mening
i känslan
i fingertopparna
Allt är helt vanlig tid. Allt är helt vanligt liv.
Jag minns inte om det är Nietzsche som säger att allt är meningslöst men så känns det.
Tanken överraskar mig
Jag borde skaffa hund.
Ha nån. Att bry mig om.
Som måste ha mat som måste gå ut som måste få en klapp på huvet.
Som inte klarar det själv.
Omsorg ger mening.
Vi borde ta hand om varandra.
Vi borde ta hand om våra ägodelar.
Vi borde ta hand om det vi kan.
I omsorg hedrar vi det omsorgsgivna.
När man bryr sig är det viktigt.
Det viktiga är visst
vi, våra saker, vår begåvning..
Jag vårdar alltså finns jag.
Finns nåt egenvärde. Eget värde. Ens.
Något ljus som borde värnas?
Skapelseljus.
Allting kom från jorden. Allt var stjärnstoff.
Allting är så jävla gammalt.
Allt så laddat med liv.
Intentioner som pressats mot slump
i wienerlängd
på wienerlängd.
Allt jag har är mitt ansvar.
Mina mattor mina trosor mina sladdar mina nystan mina läppstift mina skåp mina tomatkrossbrukar mina grahamsmjölpåsar mina svartpepparkorn mina dammtussar mina kavelfransar mina smörknivar mina vinterdäck mina kavajslag mina uppvärmningsövningar mina lårmuskler mina ringklockor mina kollegor mina vänner mina familjemedlemmar.
Jag måste ge dem omsorg.
Jag måste bry mig.
De är stjärnstoff
är mirakel i egen rätt.
Vi tror det finns massproduktion men inget är verkligen samma.
Tusensköneblad i växtpressar, så trycker sig tunnhudade erfarenheter mot varandra.
Präglar minsta stenkorn.
Olika hälar har plågats i olika kängor. Olika vågor har tumlat längs olika stränder.
Man tror alla dagar är samma.
Man tror alla vintrar är samma.
Man tror en del kyssar är samma.
Man har fel.
Varje pulsslag
en annan förutsättning
varje blink förflyttar perspektiven.
Måste aldrig
bli ny.
Är det
Färgfilm
En ryggsäck upphissad till max
Skrapande hovar i golvet
Kisande ögon mot en hopplös horisont
Knäskålar darrande av adrenalin
Luften skakar.
Tiden har stannat.
Är
ni
klara
snart?
Min syster är jag
när håret är utsläppt
när leken är utsläppt
när sanningen är utsläppt
Min ömma hud är mera stark med henne
Min ömma blick gapskrattar åt henne
Min glömda blick med blixt
Inte ens fönsterglaset är helt stilla.
Sakta rinner rutorna i rörelse.
Jag är aldrig stilla.
Sakta rör sig världen i jämförelse.
Chansen
Regnet blänker i Drottninggatan
i mina ögon blänker farvälet av en hastigt älskad schemagrej.
Det är enkelt att älska i stora tomma rum
Koncentrerade kroppar dansande floppar
Stolar förvandlade till kavaljerer
Främlingar förvandlade till älskare
Klavér förvandlade till rätta steg
Buttericks är stängt och ingen fattar skämtet.
Allt är över och jag är ensam igen.
Så hattifnattar nån i fatt. En lugg och ryggsäck upphissad till max.
Rösten blänker av förvåning
Frågan farande den hade aldrig hängt på tork
En annan grupp
En annan kväll
Ett eget gäng
Vem skulle nånsin tacka nej.
Improvisationsteater
Bara när ni ber mig va beredd.
Bara när jag står i sidan av berättelsen.
Bara när berusningen är att vi har samma sång på hjärnan.
Samma ord på tungspetsen
Samma bord för alla våra ögon.
Samma julbord. Samma julbråk. Samma julkatastrof.
Bara när ni ber mig slappna av.
Bara när min bröstkorg är öppen för alla känslorna
Bara när tryggheten är att vad jag än känner kommer ni att möta mig
Puttar mig ner i julkatastrofen
Eskalerar julbordet
Till ett delikat julbråk.
Bara när vi leker ihop.
Bara när vi smetar ihop en saga
Bara när det kletiga förvandlas till drabbande drama och kiknande skratt.
Våra händer
Våra blickar
Våra dunkande hjärtan.
Vila
Intigheten på det svarta golvet
Jag är ett flygfä i lamporna
Extatiskt pladdrande
Lungorna är fulla av livsluft
Äntligen kan själen vila för ni
sitter där ni sitter
Steppstegen sitter inte
men jag kan andra trix
Ni skrattar åt mitt skämt om efterrätter och anar föga
att
ni fnissar er rakt in i mig.
Texter: Sally Ståhl, @hamstersally
