Låt oss falla tillsammans

Verkligheten

Stockholmsduons albumdebut kan enkelt sammanfattas som ett hyfsat behagligt elände som, precis som de flesta misärer, sitter kvar länge.

Edwin Ekstedt och Filip Lundgren som ansvarar för bandet Verkligheten har tidigare endast låtit oss ta del av sex singlar — fram till i fredags, då stockholmsduon albumdebuterade. En duo som tidigt anammade det sound de ännu innehar. Ett sound som, till skillnad från handsprit och öppna krogar, är allt annat än en bristvara i dagens Sverige. Vi pratar om klassisk svensk, deppig indiemusik. Och i det här fallet med den absolut största betoningen på just deppig.

Artisterna använder följande ord för att beskriva sin egen musik: ”…texter om att allt går åt helvete stöpta i ett tungt gitarrbaserat sound”. Och jag tror helt ärligt inte att man någonsin hade kunnat beskriva det bättre. Samtliga åtta låtar (eller, ja, sex… två av låtarna är mest bara pianoplink över något oväsen, men även dessa) skildrar en ren misär som aldrig tycks ta slut. Det är ett mörker av ångest, skam och pessimism som målas upp, knappt utan ett enda spår av hoppfullhet. Låt refrängen på öppningsspåret Förlorare exemplifiera detta: ”Allt vi är suddas ut, från och med nu är vi bara förlorare”.

MEN! Om det skulle vara så att man redan från början inte var intresserad av att lyssna på en halvtimme ren misär skulle man nog inte vänt sig hit från första början. Bara av skivans titel och albumomslag kan man ändå tycka att man borde ha fattat vad den skulle komma att innehålla. SÅ! Hur fungerar denna skiva om vi ser den för både vad den är och vad den ska vara, det vill säga en miserabel och pessimistisk sammanfattning av framtiden, ackompanjerad med powerackord?

Faktiskt ganska bra.

Bandets absolut främsta styrka är deras förmåga att komponera låtar som är näst intill omöjliga att skaka av sig, framförallt i kanske den mest deppiga vår på säkert ett decennium. Skivans åtta (eller, ah, sex… ni fattar) spår är alla lika medryckande, och i detta fall också en perfekt längd för  att det inte ska bli långdraget, trots att alla låtar i princip låter likadant. Men även om de knappast skiljer sig från varandra rent musikaliskt räcker de distinkta melodislingorna till att göra varje låt till sin egen.

Det råder nog heller inga större tvivel om att bandet är starkt influerade av artister som Hurula och andra före detta hardcorepunkare, som lyckats gå och bli radiovänliga. Rent musikaliskt präglas nästan alla spår av något som enklast kan liknas med en musikalisk ångvält men med en poppigare och medryckande melodi. Samtliga låtar har något riktigt skitigt, snabbt och punkigt men även någon slinga som etsar sig fast i huvudet ordentligt.

Verkligheten har även valt att rekrytera ett par trevliga gästartister i form av bland annat Hillevi Jakobsson (Knash). En trevlig överraskning, men om man ska vara väldigt kritisk är det inte mycket som får skivan att sticka ut från mängden av liknande verk. Trots det finns det ändå mycket där som gör att skivan ändå är svår att lägga bakom sig. Om det så är de medryckande melodierna, ljudbilden som jag tidigare valde att grafiskt beskriva som en ångvält, eller texterna som man enkelt kan relatera till i instängda tider som dessa.

Man kan nog inte klassa Verklighetens debut som något ikoniskt mästerverk. Man kan nog inte heller klassa det som något slöseri med ens tid som lyssnare. Det är vad det är, helt enkelt, och om du gillar vad det är kommer du att gilla denna skiva. Det finns risk att albumet lätt kommer glömmas bort bland mängden av många andra, men det finns också en stor chans att vissa kommer kunna se detta som sin personliga Cruel Town från 2020.