fbpx
Foto: Paul Edwards

Venus om nya EP:n, persisk rock och friheten i att överskrida genrer

Den 22-åriga låtskrivaren, producenten och artisten Venus debuterade med singeln Fokus 2020. Sedan dess har hon skiftat mellan studion i skarpnäck och källarlokalen vid Mariatorget för att skapa EP:n Come Night, Come Day. Jag möter Venus på en bar uppe bland kullerstenarna vid Mariatorget, husen är lika varandra med oranga fasader och vackra stora fönster. Jag tvekar på att jag gått rätt tills jag ser Venus komma gåendes mot mig. Vi hälsar och slår oss ner med varsin öl. Stället är lugnt, servitören går med sitt bruna förkläde lågt knytet på midjan. I bakgrunden spelas gamla låtar, Ella Fitzgerald och Marvin Gaye. Vi börjar. 

Berätta om EP:n Come night, Come day. Hur kom den till? 
– Den kom till på ett ganska naturligt sätt, det är en portfolio av låtar jag har hållit på med under de senaste åren. Låtarna är i kronologisk ordning, alltså att den första är den äldsta och sen fortsätter EP:n i den ordningen låtarna skapades. Det märks på tonen att plattan skapades så därför att jag började med den när jag mådde ganska skit och så hör man hur tonen ljusnar. När vi började med EP:n tänkte jag “fan det här är en mörk platta” men sen så hörde jag att den blev mer lättsam vilket kändes jätteskönt. Den heter också Come night, Come day, som att första halvan är natten och sen går det mot dagen.

Hon tar en klunk av ölen och utvecklar: 

– Älskar när det finns en tanke bakom grejer men samtidigt känner jag att det på senaste har kommit mycket plattor med typ tolv spår där cirka fem av dem är white noise eller folk som pratar i telefon – vilket jag fuckar med mycket men jag ville bara ha fem låtar. Tre minuter långa, vanliga, traditional-ass låtar. Sen satte vi ihop allt och insåg att det här makes sense, då allt låtarna handlar om har hänt på riktigt och är skrivna i den ordning som de ligger på EP:n.

Om du fick välja en låt från EP:n som representerar dig bäst, vilken skulle det vara? 
– Hm, det som jag tycker om med den här EP:n är att det finns en sån bredd. Att den är genreöverskridande och att jag får en chans att verkligen visa hur långt jag kan sträcka mig. Det har alltid varit en grej att jag vill göra så många olika saker inom musiken, vilket inte är så lätt att sälja. Det är lättast att sälja de som har en enhetlig artistprofil vilket jag inte kan begränsa mig till. Men jag skulle nog ändå säga Kisses/Butterflies för att den har så mycket av synt-melodierna som jag tycker om att ha i min musik, många pads, mycket feta basgångar, samplade trummor, dist, stämmor och runda kanter. Det är en bra representation av vad som finns att höra på EP:n. 

Venus bor i Stockholm och har fyllt sina ungdomsår med underground musik och queera scener. EP:n är ett hopkok av allt möjligt, en genreöverskridande repertoar på 5 låtar som skapats och producerats självständigt av henne och en grupp nära och kära. Venus har tillsammans med musikerna Hawsa Owino, Johanna Gubbins, Ella Lundström, Willhelm Fohlin och Frida Ibring skapat musikkollektivet Precious Kargo. De delar studion i Skarpnäck och lär varandra allt de kan, delar gear och samarbetar likaså stöttar varandras soloprojekt. EP:n är skriven av Venus tillsammans med Paul Adamah och Alma Bergman Byström. Venus säger att de har varit livsnödvändiga för EP:ns ljudbild och produktion samt deras känslomässiga stöd som arbetet tillsammans gett henne. Musiken de skapat tillsammans ligger i gränslandet mellan kontemporär R&B, bitterljuv indie och hyperpop, fast med influenser från alla håll och kanter. 

Foto: Paul Edwards

Du släppte din debutsingel Fokus 2020, hur upplevde du att det var att släppa musik för första gången? 
– Hemskt. Verkligen hemskt, nej det var jättekul men jag hade suttit på Fokus så himla länge, jag gjorde den två år innan den släpptes vilket inte var min bästa tid. Det var kul att göra något så stort och singeln hade inte varit något utan videon. Jag är väldigt stolt över det projektet, att vi gjorde det själva. Att jag och Paul Adamah har så många kredits på videon, liksom producent; Venus, regissör; Paul, set-designer: Venus. Men det var väldigt nervöst, vi hade lagt så mycket kärlek och energi på detta. Jag visste inte riktigt hur man gjorde, visste inte ens hur man skickade in låten till Spotify. Jag var nog väldigt nära att växa ifrån den, jag var och är fortfarande färsk. 

Videon till singeln Fokus är fylld av mystik och dagdrömmar, Venus färdas från vardagsrummet med tarotkort och vännerna till en glittrig och excentrisk gameshow. 90-tal, andlighet och en komisk ton, musikvideon ger låten ännu en dimension. 

Berätta om musikvideon som gjordes till Fokus, hur var det att få tolka låten på film?
– Jättekul, det fick mig att inse att om jag inte håller på med musik så vill jag jobba med film. Det var som att skriva litegrann eftersom du bygger en berättelse. Jag vet inte, det var lite som att; har du diskuterat med folk någon gång om till exempel “vad tycker du tisdag har för färg?”. Och så tänker man bara “lila” och så är det någon annan som svarar “orange”. Det var lite så, vi jobbade ju i blindo. Paul har hållit på med sånt här innan men inte jag, men jag ville vara med i allting även fast jag inte riktigt viktigt visste hur man gjorde. Det var som att måla med en ögonbindel för att sen ta av den och bara “vad blev det för något?”. Sen pysslade vi ihop det och gjorde något mer konkret. 

”Jag behöver lugn och ro och högt i tak.”

Vart skapar du bäst? Finns det något speciellt du behöver? 
– Alla mina färskaste ideer är inte bundna till någon plats eller tid utan de kommer oftast när jag åker på tuben eller ska gå och lägga mig. Det kan vara när jag läser en bok och fastnar vid ett ord och tänker “Gud vad det här ordet sitter bra i munnen”. Sen börjar jag sjunga massa melodier till det ordet och spelar in på röstmemo. Jag skulle nog säga att det jag behöver är space rent filosofiskt, att göra fett konstiga saker. Så att jag typ kan stå och skrika in i micken för att sen dra i tonerna och göra en melodi utav ljudet.  Jag behöver lugn och ro och högt i tak.

Foto: Paul Edwards

Har musik alltid varit en stor del av ditt liv?
– Ja, jag har inte haft musik i familjen på det sättet att någon nära har pluggat musik eller liknande. Har aldrig ens sjungit i kör. Men jag sjungit för mig själv så länge jag kan minnas och har alltid skrivit små rim och historier. Har alltid varit väldigt intresserad av att skriva och läsa. Gud, jag älskar att läsa och har läst mycket i mitt liv. Men på något sätt känns det som att alla i min familj kan sjunga, det finns i persisk kultur att så fort någon har druckit ett glas för mycket så börjar alla sjunga. Vi är många också, mycket kusiner och farbröder och fastrar och så vidare. Jag blir lika förvånad varje gång över att alla kan sjunga och hålla tonen. Många av mina låtar är skrivna på en keyboard som min pappa spelade på, han kan spela på gehör utan att kunna ackorden.  De spelade på flyktinganläggningar när de kom till sverige och drog med sig den här sketna keyboarden överallt, man kan ställa in olika trumljud på knappar som de spelade och sjöng till. 

Vad vill du förmedla med EP:n?
– I den sista låten, Come night, Come day, sjunger jag om att det är fett jobbigt ibland, det är fett kul ibland. Du har ingen aning om det som komma skall, det enda du vet är att det kommer en ny dag och att det kommer en ny natt. Du har alltid en ny chans. Det är nog det budskapet EP:n slutar på, men med en ganska neutral inställning. Det slutar också på ett röstmemo av min farmor, ungefär tio sekunder långt. Hon var inte religiös men hon bad typ tre gånger om dagen och när jag frågade henne vad hon bad till så svarade hon alltid “ett ljus”. Jag har vuxit upp till stor del med henne och hon sa alltid till oss innan vi gick och la oss att tacka för tio saker, inte till någon speciell men bara att vi skulle säga det rakt ut. Som till exempel att “Jag tackar för att jag fick äta idag”. Hon säger att hon tackar gud för natten och att hon tackar gud för dagen på persiska, jag tackar gud för att jag vaknar. Jag vet inte vad som kommer hända och försöker att inte tänka på det som har hänt men jag försöker bara vara tacksam för det jag har. Sen slutar albumet ganska tvärt. Det är nog innebörden av vad hon säger som jag vill förmedla.

Låtarna Come night, Come Day med Havsa Owino och I Hate You med Damien Martial är två samarbeten som finns på EP:n. Venus berättar att I Hate You handlar om en tidigare situation med en person som gjorde henne väldigt arg, ledsen och frustrerad men som hon ändå önskar väl. Hon uttrycker svårigheten i att skriva en låt om ilska som inte blir för arg, berättar att det krävdes distans från känslan för att kunna avsluta låten. 

– Den sista versen är mer förlåtande, den fångar känslan av allt som hände och att det sög, hur man inte alltid behöver förlåta folk utan låta ilskan och frustrationen bli som en portal ut ur misären.

Om samarbetet med Havsa Owino Come Night, Come Day berättar Venus:

– Jag bestämde mig ganska snabbt för att jag vill göra denna låt med Havsa, främst för att jag blir frustrerad att hon själv inte redan har släppt 10 projekt eftersom hon är så begåvad. Också för att jag tänkte att hon och jag är de mest existentiella, ångestfyllda personer jag känner, vi lär ju bara försöka läka genom att få ut allt på papper.

Finns det några speciella artister som influerar hur din musik låter? 
– Det finns det absolut, jag älskar ett svensk band som heter Little Dragon. De är skitfeta, sångaren sjunger så jazzigt och souligt medan ljudbilden är fortfarande ganska indie. Genreöverskridande, jag gillar melodierna och att det finns jättemycket najs basgångar. Kate Bush, jag dör för Kate Bush. Hon var så före sin tid och så himla konstig, märklig på ett sätt som jag uppskattar mycket. Hon är så lekfull och barnslig vilket är sjukt uppfriskande. Det är nog de jag kan säga just nu, det går såklart i faser. Jag har lyssnat väldigt mycket på hiphop under mitt liv, rappare som André 3000. De har influerat mycket hur jag ser på lyrics, storybuilding. Hur du skildrar en scen eller fångar en känsla av hur en plats känns. Man glömmer ibland hur mycket författarkonst som går in i den genren. Och alla omkring mig såklart, är så sjukt bortskämd av att ha så sjukt begåvade personer i mitt liv. Utan dem hade jag aldrig kunnat få ut något. 

Omslaget till Come Night, Come Day fotat av Jesper Smeding

Vad lyssnar du mest på just nu?
– Låt mig kolla! 

Hon tar upp mobilen ur fickan. 

– Jag lyssnar på en fransk artist som heter Oklou. Hon hängde i samma kretsar som SOPHIE; vilket är en producent som dog nyligen. De hänger i något slags hyperpop-kluster som jobbar jättemycket med syntar och gör ganska överdriven musik. Det är fint, jag gillar att hon har så mycket olika influenser. Pianostycken som hon har transkriberat och dragit in logic, som hon bearbetar sen. Det är så kul när tjejer producerar själva. 

Innan hon fortsätter skrattar hon och säger:
– Fyfan vad pretto det här låter. Så jävla specifikt. Men jag lyssnar jättemycket på 60-tals psykedelisk persisk rock som fanns i eran precis innan revolutionen i iran, det finns mycket kommunistiska budskap. Har varit väldigt inne på persisk musik då Iran har en så himla speciell historia och konst skildrar ju alltid sin tid. Det är lättare att förstå den, då den är så himla komplicerad, när man lyssnar på musiken då de verkligen säger vad som föregår. Det är information som inte färgats och vinklats. 

”Så fort någon öppnar munnen och sjunger en soulig ton skriver alla medier om att nästa Summer Walker har ascendat.”

Tycker du att det finns något som saknas i Stockholms musikscen?
– Absolut, det finns nog ingen musikscen som det inte saknas något från. Kanske utrymme för folk som vill göra mer alternativ musik. Att man inte är strikt rappare, soul- eller jazzmusiker. Att lyssna på musik är en så himla subjektiv upplevelse, musiken jag gör är influerad av så himla mycket olika grejer. På Stockholmsscenen känns det lite som att de försöker ta genren musiken är närmast och avrunda den till det. Till exempel frågat om jag skulle vilja göra en collab med till exempel SZA, som absolut också är väldigt duktig, bara då baserat på att min musik ibland är soulig istället för att fråga vem jag skulle vilja göra en collab med och låta mig svara Kate fucking Bush. Jag uppskattar inte att folk lägger ord i munnen på mig angående min musik och jämför med andra kvinnliga artister vilket tar ifrån oss rätten att göra konst oberoende från varandra! Så fort någon öppnar munnen och sjunger en soulig ton skriver alla medier om att nästa Summer Walker har ascendat. Så lite mer rum att experimentera saknas. 

När jag frågar Venus vad som händer för henne i höst berättar hon om att hon ska börja på en musikskola i Norrland där hon kommer plugga musikproduktion och låtskrivande de kommande två åren. 

– Det kommer vara jävligt kallt och lite att göra så jag hoppas att det skapas ett lugn i min hjärna där kreativitet frodas, för det är inte lätt att få ut en lugn stund när man jobbar och pluggar och aldrig vill missa en sekund med sina vänner. Jag ska finna lugnet i Norrland, säger hon med ett skratt.

EP:n Come Night, Come Day släpptes den 24:e september.

/

Venus om nya EP:n, persisk rock och friheten i att överskrida genrer