fbpx

Varför måste jag lyssna på våldtäktsmän när jag går ut?

“Jag skulle nog faktiskt hellre spela Michael Jackson nu än innan” sa en hobby-DJ till mig för några veckor sedan. Han menade att det är mer intressant att spela en kontroversiell artist som väcker reaktioner än en som får folk att dansa och må bra. Shit, den analysen var nog inte ens tillräckligt vass för att bre smör med, tänkte jag. “Vilka känslor hade du tänkt väcka? Trauma hos folk i publiken som varit med om övergrepp som barn?”

Det finns få människor som bott under en tillräckligt fet sten för att ha missat kontroverserna kring artister som Michael Jackson, R. Kelly, Ryan Adams och Chris Brown. Du behöver inte ha sett dokumentärerna eller minnas varje sten från deras berg av anklagelser för att haja till när du hör deras namn. Vi kan i århundraden diskutera hur blint vi ska lita på överlevare, vilken rätt vi som privatpersoner har att agera domstol, och om man borde skilja på konstnär och verk. Eller så kan vi bara konstatera att Michael Jackson får oss att tänka på pedofili och Chris Brown på kvinnomisshandel. Oavsett om de blivit dömda för det eller inte så är det dem anklagelserna vi associerar dem med. Och när du som DJ spelar deras musik ger du dem en legitim plats på musikscenen. Du säger inte bara att män som potentiellt har våldtagit och slagit människor har all rätt att vara en del av kulturen du är med och skapar, du säger även till dem som varit med om övergrepp att deras historier och röster inte spelar tillräckligt stor roll för att ta in. Du provocerar inte – du exkluderar.

För det finns nog inte ett enda dansgolv där inte någon har varit med om övergrepp av något slag. Själv är jag tillräckligt upptagen med att se till att inget händer mig dansgolvet, och har inget intresse av att få mäns våld mot kvinnor och barn upptryckt i mitt ansikte genom att förväntas dansa till deras musik också. Jag kan inte längre höra Ignition utan att tänka på hur R. Kelly som 27-åring gifte sig med 15-åriga Aaliyah, tjejen han tagit under sina vingar för att göra till stjärna. Bump n’ Grind klingar inte lika sexigt när allt jag kan tänka på är kvinnorna som vågade sätta sig framför dokumentärfilmarnas kameror och berätta om de grova kränkningar de genomlevt.

Vi är många som växt upp med att avguda ikoner som Michael Jackson, James Brown och Elvis Presley. Även om alla dessa män ryktas ha behandlat kvinnor och barn som skit, så har deras musik på ett eller annat sätt rört oss. Så om du har kapaciteten att skilja på konstnär och verk: grattis! Gör det! Lyssna på deras musik i ditt kök och fröjdas. Men faktumet att konstnär/verk-debatten är just en debatt innebär att inte alla andra känner likadant. Och när du DJ:ar på en nattklubb är det ingen som vill få den hinken med isvatten kastad över sig.

Det är inte alltid lätt att dra gränserna för när en artist borde bojkottas. Att göra låtar tillsammans med killen som misshandlade ens ex är till exempel inte ett brott, men personligen får jag ändå en dålig smak i munnen av Drake. Allt är relativt och gränserna är helt olika från person till person. Så här kommer en enkel tumregel. Varje gång du står och funderar på om du kan spela en låt eller inte för att artisten ryktas vara ett monster: låt bli! Spela något annat, till exempel en kvinnlig artist. De brukar sällan ha en historia av att gifta sig med 15-åringar.

/

Varför måste jag lyssna på våldtäktsmän när jag går ut?