Varför har ingen kläder på sig?

På min tinderprofil har det i flera veckor stått ”aspirerande klättrare”. Fånigt, jag vet, men jag ville ge sken av att vara en aktiv och hurtig person för det är vad en kvinna vill ha, tänkte jag. Eller att jag åtminstone strävade åt det hållet. En man som kan och vill testa nya saker (även om jag aldrig skulle testa egentligen). Aspirerande. Det är en gråmulen tisdagseftermiddag i slutet av september när telefonen plingar till. Min kompis Johan sms:ar. Han tycker det är dags att vi gör slag i saken av allt snack om klättring. Två dagar senare inträffar det. Jag klättrar. Inte bara det, jag köper ett träningskort för de närmsta sex månaderna. SEX MÅNADER. Tinder uppdaterades innan betaltransaktionen ens gått igenom. Nu är jag inte längre aspirerande, nu är jag en klättrare på riktigt. Får helt enkelt hitta något nytt att vilja testa till min profil för jag har en ny identitet att bejaka.

Utan att ha någon egentlig aning enas Johan och jag om att detta är rätt beslut. Klättring är funktionell träning och dessutom tror vi att här finns en gemenskap som är välkomnande och inkluderande. Detta skiljer sig avsevärt från våra tidigare upplevelser på 24Fitness, Friskis och Svettis och andra vanliga gym där det för inpassering krävs lurar i öronen. Ögonkontakt får inte ske med någon innanför dess väggar och din röst får där enbart användas i undantagsfall för korta frågor såsom ”är du färdig med bänken?” Bouldering, som inomhusklättring kallas, känns lika mycket som en social mötesplats som en plats för hård fysisk prövning. En plats där man arbetar tillsammans. Nu kan vi börja prata problem, inte vår psykiska eller fysiska hälsa, utan de klätterpassager som väggarna består av. 

När vi har klättrat en stund försöker jag mig på en svårare utmaning. Det känns rimligt som nybörjare att gå ut hårt första gången. Jag ger det ett helhjärtat försök men trillar snart ner på marken. Det är en timme före stängning så i lokalen är det enbart vi och två andra. Efter mitt misslyckande kommer en av killarna fram till mig.

– Den där har inte jag heller lyckas med än, förklarar han.

Först tänker jag ”nähä vem bryr sig om det?”. Detta till trots svarar jag artigt och vi börjar diskutera problemet. Johan ler gillande mot vår interaktion och jag inser att det kanske är nu vi blir en del av klättringsgemenskapen. Det är nu vi etablerar vår första trevande kontakt med dessa människor.  

Under vårt samtal försöker jag lyssna intresserat men tänker egentligen bara på en sak. Hans kropp. Inget sexuellt men den är svår att missa då det enda han har på sig är korta träningstights. Den bara bringan skiner i lysrörens sken. Är det så jag nu måste vara klädd för att bejaka både min inre och yttre klättrare? När Johan och jag sedan lämnar tittar vi neråt korridoren. Gående emot oss kommer två män till utan tröjor.

– Men vad fan är det här, varför har ingen kläder på sig på det här stället, utbrister Johan.

Svamlande svarar jag något om unga vältränade mäns bekräftelsebehov. 

Samtidigt tänker jag att kroppen är kroppen och kroppen är okej. Men måste den vara så himla närvarande? Detta självförtroende kan inte vara hälsosamt. Ser framför mig hur Aksel Sandemose rusar in och skriker ”tro inte att du är mer vältränad än mig pojkvasker!”. Samtidigt, hade jag lagt så mycket tid på min kropp hade jag kanske också velat visa upp den. Precis som konstnärer har vernissager behöver också vältränade klättrare ett forum. Vem är jag att vilja inskränka den lilla plats de har. I de offentliga rum som vi alla delar är detta kanske en plats som skulle kunna få förbehållas dem. Antingen detta rum eller köpcentrum eller bibliotek. För mig är valet enkelt.    

De unga vältränade kroppsaktivisterna till trots var klättringen en positiv upplevelse. När jag cyklar hemåt i duggregn konstaterar jag för mig själv att detta ändå är något jag vill ge en ärlig chans. Väl hemkommen sätter jag mig direkt och börjar googla efter ett par egna klätterskor. Efter en stund på webben blir jag plötsligt likblek i ansiktet. Ett glas vatten senare är jag redo att processa informationen internet nu givit mig. Där fick jag det förklarat för mig att strumpor är inget som används i skorna och när man inte klättrar är det bra att ta av dem för att låta fötterna vila. Någon bar överkropp hit eller dit kan jag förlika mig med men en klätterhall överöst med massa illaluktande fötter i mängder? I SEX MÅNADER? Tänker tillbaka på den gamla goda tiden som aspirerande klättrare. Jag får bli fotfetischist för att stå ut helt enkelt.

Text: Jacob Sandström, Uppsala