Illustration: Noa Persson

Vårens första dag eller världens sista vår?

Den fjärde första vårdagen. Det har varit höst sen oktober och det har känts som vår, som vårens första dag, i så många dagar. Blommande körsbärsträd dök upp på Instagram i mitten av januari. Innan min födelsedag. Det brukar vara vinter på min födelsedag. I år var det sex grader och en tjock dimma. Samma tjocka dimma som legat över Stockholm sen oktober. Samma samma samma. Ingen sol, inget regn, bara ett stort grått ingenting. 

Jag brukar säga att jag älskar alla årstider. Jag gör det. Jag älskar sommaren för att solen gör att allt känns lite lättare, älskar att bara kunna gå ut och sätta mig varsomhelst, att det aldrig riktigt blir mörkt. Men när hösten kommer älskar jag den med. Färger, regn mot fönster, leriga åkrar och varma jackor. Och så älskar jag när de där åkrarna fryser och snön tar bort allt brunt. Älskar hur snön dämpar alla ljud. Hur allting blir lite ljusare men samtidigt tystare. Lugnare. Jag älskar vintern. Kanske mest av allt. Ändå älskar jag också när våren kommer. Älskar hur den smyger sig fram efter månader av iskallt och snorhalt. Vem älskar inte droppandet, krokusar och knoppar och snödroppar, de grustäckta gatorna. För att inte tala om när gatorna sopas rena från grus och det inte är för kallt att gå i Converse

Men. Det är så svårt att njuta av årstidernas växling, av solen och gruset och droppandet, när det varit vårens första dag fyra gånger på en månad. Jag har demonstrativt tittat bort från krokusarna som blommar mot husväggen på väg hem från bussen. Inte klarat av att titta på väderleksrapporterna med plusgrader så långt upp i vårt land, så långt bort. Jag vill hålla i, hålla emot. Låter inte mig själv njuta för en sekund, det är för tidigt. 

Nu är det mars. Kanske är det okej att syrenbusken utanför mitt fönster har stora gröna knoppar? Jag vet inte. Jag är så rädd att det ska vara för tidigt, jag försöker hålla tillbaka våren. Snälla små knoppar kryp tillbaka, försvinn, kom igen. Sen. Tänk om ni fryser om det plötsligt skulle bli kallt igen. Men ännu värre, tänk om ni slår ut. Det är för många fel. 

Tänk om. Katastroftankar. Nästan alla gånger jag mår dåligt över något är det katastroftankar. Jag kan vila i att det bara är min lite för goda fantasi och allmänt hetsiga inställning till saker som gör att jag ser alla möjliga scenarion framför mig. Det är inte på riktigt. Inte ett förminskande, inte “bara katastroftankar”, för helvete vad de kan förstöra ibland, men ändå. Fantasi. På låtsas. Ibland tänker jag så även med klimatet. Det är bara katastroftankar Elvira, allting kommer bli bra. I alla områden i mitt liv hjälper det att tänka så. Men med klimatet är det inte bara katastroftankar. Det är verklighet. För första gången tar min hjärna exempel baserade på forskning. På sånt som kan hända. 

Sånt som kommer hända. Sånt som redan händer och kommer fortsätta hända. Om vi inte gör nåt. Allt. Nu. 

Jag har haft klimatångest sen jag var åtta. Sen jag var åtta år gammal och Lilla Aktuellt förklarade vad växthuseffekten är. I elva år har jag velat skrika MEN GÖR NÅT DÅ, GÖR ALLT, GÖR DET NU. När Greta satte sig utanför riksdagen var det bara modet som höll mig tillbaka från att sitta där med henne. Modet fanns inte. Jag var och är feg, skriver texter och lägger ut dem på nätet istället för att våga göra allt hon gör. Jag är så tacksam för att hon gör det. Men det gör mig också så fruktansvärt arg. En sextonåring ska inte behöva bära världen, skaka liv i gubbslemmet, driva allt framåt. Det kan inte enbart vara upp till oss unga, bara för att vi råkar vara de som faktiskt kommer drabbas av det. Det måste vara vi och ni, allihop. Unga, gamla, medelålders. Kontorsnissar och skådespelare och politiker och fabriksarbetare. Det hänger inte bara på någon, det hänger på alla. Precis varenda en av oss måste göra allt vi kan. Det är vår enda chans. 

Coronaviruset har stoppat flygplan, fått skolor att stänga, konserter att ställas in. Det gör mig så otroligt trött. Inte viruset, självklart ska det förhindras på alla sätt. Nej, det som gör mig så trött och frustrerad är att det som mamma sagt stämmer: “De kan stoppa flygen för att vi inte ska få Corona, men inte för att vi ska kunna rädda världen”. Vi kan ju uppenbarligen arbeta tillsammans på den här jorden, vi kan samarbeta för att rädda varandra, för att skydda varandra. Så varför gör vi inte det på alla områden? Om vi inte räddar den här planeten spelar ingenting annat någon roll, hur kan vi inte förstå det? Hur kan NÅGOT vara viktigare än det? Det spelar ingen roll hur mycket vi kämpar för en snällare, bättre, tryggare och mer jämställd värld, om vi samtidigt tar död på den. Vi kan inte vänta. Vi måste prioritera klimatet i alla lägen, i alla frågor och jobba från ett miljöperspektiv i allt vi gör. För gör vi inte det spelar ingenting annat någon roll. 

Jag vet ingenting om syrenbuskar. Jag har ingen aning om hur länge knoppar är knoppar innan dom slår ut. Kanske brukar det vara stora gröna knoppar på syrenbusken utanför mitt fönster i mars. Kanske oroar jag mig i onödan. Men samtidigt vet vi ju det vi måste förstå på riktigt nu: det har redan börjat. Jorden är redan varmare än den borde vara. Klimatförändringarnas konsekvenser dödar redan människor världen över, idag. Varje dag. Det är inget diffust, abstrakt framtidsscenario. Det är här och nu och det är på riktigt. Och det är bråttom. Nödläge. Brandlarmet ringer, en lugn röst ber oss lämna byggnaden via närmaste nödutgång. Men det finns ingen nödutgång. Vi är fast här. Släcker vi inte branden kommer vi brinna upp.