fbpx

Våra bästa kärlekslåtar

Idag är det Alla hjärtans dag. En dag då man antingen visar sina nära och kära lite extra uppskattning, eller kanske vågar bjuda ut sin hemliga crush, eller en dag då man stirrar den amerikanska kommersialismen i vitögat. Kanske känner man sig som tolv år igen och minns hur alla andra i klassen glittrade i ögonen, viskade till varandra. Elevkåren som love-bombade alla skåp i korridoren. Man fick något opersonligt meddelande som: ”glöm inte bort att du är vacker”. Kanske minns man lättnaden när rektorn beslutade att skolan inte längre skulle uppmärksamma Alla hjärtans dag, för att det var orättvist. Kanske tycker man att det är skönt att man idag, när man är lite äldre, kan slippa att fira Alla hjärtans dag, endast med motiveringen att det är ”ett amerikanskt jippo”.

Oavsett vad man tycker om den 14:e februari kan vi nog alla dock enas om att kärlek är en riktig toppengrej. Därför har vi idag valt ut våra favoritlåtar som handlar om kärlek, oavsett om det är en lycklig eller olycklig sådan. Hela listan hittar ni här. Puss och kram!


Mardy Bum – Arctic Monkeys

Det kanske är så att när kärleken känns så väldigt avlägsen, minns vi den som allra finast. Mardy Bum skildrar en förvirrad Alex Turner som under 2 minuter och 55 sekunder undrar varför hans partner är besviken på honom. Han frågar sig: Varför kan inte allt bara vara som när vi var nykära? Och trots att detta kanske egentligen är en låt om ett par som bråkar, är det låtens beskrivning av den nykärlek som en gång fanns som på något sätt gör detta till en perfekt Alla hjärtans dag-låt.

En Mardy Bum må vara Yorkshire:ska för någon som gör en stor grej av ingenting men när bandet, på grov Sheffield-ska sjunger ”Remember cuddles in the kitchen yea to get things of the ground”, går det inte att undgå att fokus istället skiftar till hur hjärtevärmande nykärlek kan (och ska) kännas.

Gustav Stjernkvist

Future Me Hates Me – The Beths

Alla förhållanden slutar som bekant antingen med ett breakup eller med döden. Det är därför givet att alla förhållanden även leder till vånda och hjärtesorg i en eller annan form. Men när Elizabeth Stokes levererar dessa varnande ord på nyzeeländsk dialekt, uppbackad av aggressivt somriga Popsicle-gitarrer, hamnar jag ändå i något slags ultrakatarsis. Trots att jag flera gånger pedagogiskt berättat för mitt hjärta att det är gjort av sten så fylls ändå kroppen simultant av hoppet och förväntningarna inför en ny kärlek, hjärtpirret av ett lyckat förhållande, och ångesten och sorgen från kärlek som inte längre funkar.

“There’s something about you / I wanna risk going through / Future heart break / Future headaches / Wide-eyed nights late-lying awake / With future cold shakes / From stupid mistakes / Future me hates me”. Både jag och den här låten vet att kärlek är en fruktansvärt dum idé, och vi båda lyckas med glädje lura oss själva till motsatsen om och om igen.

Linna Fogelberg

I Found You Alabama Shakes

Längtan, tro och en ändlös kärlek i sikte – så signerar Alabama Shakes vår Alla hjärtans dag med låten I Found You. Brittany Howards kraftiga och soulfulla sångröst omfamnas av vad som börjar som skönstämda gitarrer, för att sedan övergå till ett upptrappat instrumentalt klimax. Det är en kärleksförklaring utan dess like och Howard glänser. Rader som ”I remember them lonely days / I traveled out on my own / Then you brought me everything / You made my house a home”, fångar vad det innebär att vara riktigt kär och längtan efter att äntligen bli sockersött förälskad, en gång för alla.

Robin Andersson

You and Me Song The Wannadies

I min mening finns det ingen låt som bättre beskriver kärlek i sin enkelhet som You and Me Song av The Wannadies. Visst, kärlek är väl fartfyllt och omskakande, men talas det inte för mycket om de poler som vi kastas mellan? För i utrymmet mellan smäktande romantik och upprivande bråk finns vardagen. Och är det inte det som kärlek egentligen handlar om? Den tid man delar, anspråkslöst. När det ångestfyllda och självförtroendesänkande stadiet av dejting äntligen är över, och man vilar i självklarheten i vad man känner för varandra. Att bara finnas till i varandras närhet. Inte göra något speciellt, men allt blir i slutändan ändå något speciellt, för man har gjort det tillsammans. Låten beskriver vardagen på ett sätt som gör allting så självklart. Det klart att det skulle vara vi! Vad annars? Det träffar en nerv som är både igenkänning och längtan.

“Then we watch TV / Until we fall asleep / Not very exciting / But it’s you and me”

Ellen Algren

Get Up Xiu Xiu

Get Up är kanske inte en tradtionell kärlekslåt. ”A piano fell on my face, you told me to get up” sjunger Jamie Stewart, och ger ett nytt perspektiv på det klassiska slapstickfenomenet med ett piano som faller ned på någon från hög höjd. Jamie Stewart uttrycker framför allt en kärlek till sitt band, till sina bandmedlemmar. Och till musiken. Musiken som både en självdestruktiv kraft, som faller från ett höghus och fullständigt krossar dig, men som också tröstar dig och låter dig kanalisera dina känslor.

Men när han sjunger, sådär skört och fint som bara Stewart kan: ”You’re the only reason I was born / You’re the only reason I was born”, och det vemodigt fnissiga outrot sparkar igång, spelar det ingen roll vem eller vad han egentligen syftar på; man får tänka på vem man vill. Jag vet vem jag ser framför mig.

Andreas Hörmark

No One Believes in Love Anymore Susanne Sundfør

No one believes in love anymore är en uppgiven, och för länge sedan uppriven, godnattsaga som drar tankarna till undergången – och vad är om mer karaktäristisk för kärleken än just känslan av att ge efter och gå under

I sin totalt nedskalade form, både i ton och text, vaggar Susanne Sundfør en tillbaka till ett begynnelsestadium som känns sådär tryggt och obehagligt som (jag antar) det är att ligga i sin moders livmoder. Världen utanför, med dess löfte om smärta och ondska, är än något abstrakt och avlägset medan det som är nu, och som återges i No one believes in love anymore, är ett lågmält och magiskt lidande som framförs i ett hypnotiserande flöjt- och pianospel. Magiskt, i hur bilderna som framkallas av textrader som “Disfigured and pale looking up at the moon” inte bara påpekar det hopp- och kärlekslösa i tillvaron, utan även utlovar detsamma; hopp och kärlek – men först någonstans bortom det jordliga, i det obegripliga.

Invid den ödesbestämda stämningen ryms även en kontrollerad och (någorlunda) frivillig acceptans till smärtan i övertygelsen om att kärlek är utrotad – något vilket hörs i textrader som “They throw away the keys, no one knocked on the door” och “Pain is pleasure and then just pain” eller, om en vill, i Sundførs sista stämma som är samtidigt bräckligt vibrerande och ihärdigt utdragen.

Lejla Cato

Something The Beatles

Jag tycker att det är obehagligt att höra ny musik. Det känns otryggt och kräver för mycket emotionellt engagemang av mig. Därför lyssnar jag på ungefär fem låtar, varav alla är skrivna och inspelade av vita håriga män aktiva under 60-, 70- och 80-tal. För det var sånt mina föräldrar (vita ja, medelklass ja) lyssnade på under min uppväxt. Därför kommer jag inte ihåg en tid då Beatles Something inte fanns i mitt medvetande. När jag blev kär för första gången och plötsligt förstod alla låtar om kärlek på en och samma gång, då tänkte jag på Something. Budskapet är simpelt, men är det inte en perfekt låt om kärlek just därför? George Harrison beskriver i ord och gitarrsolo hur man kan vara helt hänförd av en person. Hur det finns Någonting utöver det vanliga. Någonting som inte går att förklara. Låten är meta på det sättet – sätter ord känslan som är att att inte kunna sätta ord på en känsla. Och den gör det så bra. 

Alva Lundin

Heart to Break Kim Petras

Ibland vill man bara kära ner sig i någon för sakens skull, du vet att du ALDRIG kommer att leva lyckligt i alla dina dagar med denna person. Men bara tanken av er tillsammans… räcker typ? Det kan vara kändiscrushen, din bästa vän eller den där som exakt ALLA skulle kapa av ett finger för för att bli ihop med. Om det är någon som ska få äran att krossa ditt hjärta så är det hen. Klart det gör lite ont när alla förhoppningar om kärleken går i tusen bitar, men då har du iallafall Kim Petras till undsättning.

Theo Hafström

Heroes – David Bowie

Känns som jag suttit på bussäten överallt och lyssnat till den här låten. Det har varit sol och sen har det blivit regn och sen sol igen om jag haft tur. Tycker att den här låten speglar känslan av att vara kär i livet. Lyssnar till den här låten och tänker på kroppar som dansar på vardagsrumsgolvet. Pussar i pannor och armar som omfamnar. Samtidigt tycker jag den skildrar en brådska. Typ “vi har bara en liten stund på oss att må såhär” vilket jag tycker känns äkta, äkta och så jävla fint.

Josefiné Josefsson

Forrest Gump – Frank Ocean

Fram till 2012 var Frank Ocean en leftfield R&B-artist som hämtade inspiration från indiefilmer, rockklassiker och sportbilar. ULTRA, Frank Oceans debutmixtape som hade släppts ett år innan, var en glimt in i dåvarande Odd Future-medlemmens konstnärskap, och jämfört med sina gruppkamrater var Frank mycket mer inåtvänd, tillbakadragen och mogen i sitt sätt att presentera sig själv — både som artist och även som kändis. Redan då märktes det att Frank hade potentialen att vara en genredefinierande artist; han satt på en underbar röst, kunde skriva djupt berörande texter och var långt från förutsägbar i sitt skapande.

Den aningen felplacerade sångaren fick sitt stora genombrott på 2012:s klassiker channel ORANGE, ett verk där Frank satte sig själv i rollen som berättare och skildrade livet från flera synvinklar och på flera musikstilar. Inför släppet av albumet skrev Frank Ocean ett hjärtskärande inlägg på sin Tumblr, där han kom ut med att hans första kärlek var en man. Idag är homosexualitet mer accepterat i hiphop- och R&B-kretsarna, vilket är åtminstone delvis tack vare Franks mod, som stod för det som ingen tänkte sig stå för knappt ett årtionde tidigare.

Forrest Gump, channel ORANGE:s sista riktiga låt, är enkel och rakt på sak. I den tar Frank på sig rollen som Jenny från filmen Forrest Gump, och sjunger en sång om oskyldig, villkorslös kärlek, där uppskattning går främst till de små detaljerna och underligheterna i en relation. Franks delivery och skrivande fångade Jennys vibe väl (om ni inte har sett Forrest Gump, se den så förstår ni vad jag menar!), och att han, som en man, sjöng en kärlekslåt som adresserade en annan man gjorde hiphop/R&B-scenen mycket mer mottaglig till ickestraight kärlek.

Sultan Ahmed

Marble Station Sort Sol

Att förmedla hjärtesorg och saknad med hjälp av musik har genom den moderna musikhistorien visat sig vara ganska svårt, och listan på ooriginella ballader om förlorad kärlek kan göras (alldeles för) lång. Några av de tidiga indiebanden, som idag istället hade benämnts postpunkare, hittade dock en formula som slog (och slår) rätt hos många. Med hjälp av en repetitiv struktur, en stor, ekande ljudbild och ett stapplande trumkomp som hela tiden halkar efter i tempo är Sort Sols Marble Station (1980) ett praktexempel på detta. Texten är fåordig och hade endast i sig inte gett någon klar bild av låtens handling, för det mesta bara upprepandes raden ”There, on the station, I met my love”. Tillsammans med sin musikaliska omgivning blir den dock, för att hålla det kort, förkrossande vacker.

Malcolm Jeppson

Two Man Gang – English Version Les Big Byrd

”Me and you we’ve got a gang of two – everyone else can go fuck themselves.” När man är nykär (och stundtals senare också) finns det inga bättre ord för att beskriva hur man känner. Resten av världen är ju kall, grå och fucking sämst. Klimathot, skönhetsideal, marknadslogik, hela skiten. Man stänger in sig i en kokong av varma, intima känslor. Ser varandra i ögonen och tänker: ”Det här är det enda som räknas. Du förstår mig, jag förstår dig. Vi är allt vi behöver.” Till slut måste man komma ut, men det är inget man tänker på då. 

Tobias Sundin

Heartbeats – The Knife / José González

“To call for hands of above / To lean on / Wouldn’t be good enough / For me, no”. Varje kärlek är en bön och den som förnekar det ljuger. Varje kärlek är en bön och det finns alltid en längtan bortom verkligheten, en del som vägrar nöja sig med att vänta och hoppas utan som drivs av desperation och en självisk övertygelse. Heartbeats sätter ord på känslan av att befinna sig i stadiet där händerna fortfarande är knäppta men blicken har börjat vändas mot ljuset, där man har fått smak på tungan och inte längre kan återgå till hur det tidigare varit.

Originalet är skapat av The Knife och är i sig fantastiskt. Covern är skapad av José Gonzalez och blir till ett helt eget verk. Jag har valt båda för att jag inte kan nöja mig, jag heller. The Knife’s version är knäpp, glad, svängig. Den är ruset efter ett ligg och blodsmak i munnen när man får ett sms som skaver, den är en historia om löften som bryts men också överträffas. José Gonzales version är melankolisk, beslutsam, romantisk. Den blickar tillbaka där The Knifes version blickar framåt. Båda skapar, ihop och för sig, en av dem bästa kärlekslåtarna någonsin.

PS. Ja jag fattar att det här tekniskt sett är ””fusk””. Är det nu jag får dra chefredaktörskortet?

Daria Spitza


Hela listan hittar ni här!

/

Våra bästa kärlekslåtar