fbpx
Illustration: Dina Karsin

Vänskapsporr och församlingar

År 2019 hade jag en YouTube-fasta. Jag vet inte om det var ett bisarrt karaktärstest eller ett desperat rop på hjälp men under 365 långa dagar skulle jag hålla mig borta från den omåttligt populära underhållningsplattformen. Att kalla det krävande hade varit en underdrift. 

Under detta vilsna år försökte jag hitta andra saker att göra med min tid. Jag tog en hel del promenader, lagade mat och stirrade blankt in i väggar medan jag kontemplerade livets flyktighet. Detta till trots fann jag mig själv ofta i något slags nedsjunket ligga/sitta-limbo i min soffa och scrollade genom YouTubes flöde bara för att känna mig levande. Jag kunde ägna ett syndigt antal minuter åt att längtansfullt stirra på hemskärmen för att sondera videoterrängen och jag lade varsamt till intressanta klipp i min titta senare-lista.

Efter 12 långa månader präglade av skuldladdade abstinensdrömmar var min prövning över. När året skiftade kunde jag äntligen börja arbeta mig igenom min djungel av sparat content. En av de första videorna jag tittade på kom från den forne Vine-stjärnan Drew Road work ahead? I sure hope it does!Gooden som högtidligt hälsade mig välkommen till sin video samtidigt som hans ögon mötte mina.

Jag kände mig sedd.

Detta ögonblick är för evigt inpräntat i mitt sinne som ett typexempel på skillnaderna mellan ny- och gammelmedia. 

I fiktiva draman på bio är de hopdiktade karaktärernas blickar riktade mot varandra. De existerar i trygghet bakom skärmens fjärde vägg. Till och med i reality-TV där spraytannade PH-deltagare sitter framför en grön duk och talar direkt in i kameran känns det opersonligt. På YouTube och streaminghemsidor som Twitch är kontexten dock mer intim, trösklarna är lägre och framtoningen mer personlig.

I och med sitt språkbruk fostrar våra största videoskapare inkluderande kulturer. De pratar exempelvis med sina tittare i pluralistisk första person. I en sminkgenomgång eller let’s play blir jaget till ett vi. Samma motiv kan observeras i överflödet av fandom-namn som svepte in över underhållningslandskapet under det unga 10-talet. Genom att samla sina tittare i namnkodade grupper skapar videokreatörer gemensamma identiteter. En konsument förvandlas till en sister, Jake Pauler eller nine year old. Det blir snudd på religiöst när dessa församlingar formas runt internetprofiler.

Samtidigt ser vi hur denna vloggkultur ständigt rör sig framåt och forceras mot råare platser. Stora kändisars hemligheter är inte längre något som läcks ut från kvällstidningars löpsedlar, de delas frimodigt i videobloggar. Folk visar upp sig i djupt mänskliga situationer och vi får umgås med personer när de spelar TV-spel, sitter osminkade i sina soffor, föder barn (!!!) eller när de äter hutlösa mängder nudlar under en mukbang.

63 år innan mitt uppehåll från YouTube, Herrens år 1956, myntade Donald Horton and Richard Wohl begreppet “parasociala interaktioner”. Termen ämnade att beskriva de nya ensidiga relationerna som växte fram efter att massmedia fått grepp om samhället. Helt plötsligt skapades en illusion av vänskap mellan konsumenter och kändisar. 

Sedan dess har vi kommit allt närmare våra artister, både emotionellt men även fysiskt. Humphrey Bogart kunde ses på bio, Tom Cruise på tv, PewDiePie på telefonen. På andra sidan stan, i ditt vardagsrum, i din ficka.

Nymedia är mer intim i sin natur och med öppna kommentarsfält finns det en direkt koppling mellan konsument och kreatör. Detta kan tydligast uppmärksammas i den växande livestream-kulturen. På Twitch delar profiler med sig av sina liv i realtid. I flera timmar sitter tiotusentals personer och tittar på när någon spelar TV-spel eller bara pratar. Man blir inbjuden till deras vardagsrum och genom chattar och monetära donationer kan man känna sig delaktig.

Vad dessa nymediekändisar delar med sig av är fortfarande utstuderat och lika putsat som fasaden av en överklassvilla, men det skapar en illusion av äkthet. På många sätt liknar det sann vänskap. Men det är blott en hägring. En mukbang och en avskalad Q&A är för vänskap vad pornografi är för sex: det liknar den riktiga grejen men är i själva verket en orealistisk, destruktiv fantasi.

Den omåttliga populariteten av denna videogenre indikerar att en stor del av samhället inte längre vill drömma sig bort till stora villor och lyxbilar. Det de söker är sällskap.

Sammanhang. 

Gemenskap. 

Den illavarslande individualismen som präglar vårt västerländska, sekulära samhälle har gjort oss oberoende av varandra. Vi kan leva våra liv i relativ ensamhet och går något fel får vi ekonomiskt stöd från staten genom korta interaktioner med anonyma tjänstemän. Samtidigt äter folk middag med inspelningar på internet som enda sällskap och sitter fast i ensamma, riktningslösa jobb-hem-jobb-hem-cykler. 

I vår klättring upp för Abraham Maslows behovshierarki hoppar vi över “gemenskap” och “bekräftelse”-stegen för att försöka nå upp till “självförverkelsens” topp på egen hand. Men hur mycket self love man än ägnar sig åt, hur många peppiga plattityder man lägger till i sina spellistor eller hur många positiva ord man talar ut om sig själv i badrumsspegeln varje morgon, så finns det ett tomrum inom oss som bara kan fyllas i gemenskap med andra människor.

För att parafrasera ett par tusen år gammal judeo/kristen visdom: Det är inte bra att människan är ensam.

Vi som samhälle behöver bli bättre på att fostra meningsfulla gemenskaper. Särskilt i en tid då mångas mest väsentliga interaktioner sker med människor på andra sidan av en skärm, i en tid då ensamhet breder ut sig över samhället likt en medelålders man på tunnelbanan.

I den kristna traditionen jag växt upp i har församlingen fyllt denna roll. Den stora gemenskapen som samlas varje vecka runt förenade ideal och övertygelser. Sammanhanget som ämnar att stötta och hjälpa till i livets upp- och nedgångar. Anknytningspunkten där den syriske flyktingen och den 70-åriga frikyrkodamen kan mötas runt ett fikabord. Kyrkan är dock som bäst när den bryter sig loss från sin överklassputsade byggnad och levs ut i människors vardagar. För sann gemenskap är inte något som kan förvisas till en förmiddag eller ett trevligt avbrott från vardagen.

Givetvis finns levande vänskapsrelationer inom alla samhällsskikt, men utöver dessa behöver vi upprätta gemenskapsfrämjande institutioner så att den inneboende längtan efter samhörighet kan bli bemött på en strukturell nivå. Det svenska föreningslivet, skolan och partipolitiken kan fylla viktiga funktioner om de lyckas skapa personliga möten mellan individer från olika socialgrupper. Och även om jag tror att det finns en unik styrka i att samlas runt något djupare än hobbys och fritidsintressen så är varje sällskapsgynnande inrättning viktig för samhällets kohesion. Det är när människan inte finner sin plats i dessa som vi ser flyktiga församlingar ta form runt livestreams och i kommentarsfält. Parasociala relationer blir mångas substitut för riktig intimitet.

Gemenskap kan dock vara läskigt, för den kräver att man är öppen mot andra människor. Betydelsefulla gemenskaper knyts med band av intentioner och vänskaplig intimitet. I våra individuella bubblor behöver vi inte anpassa oss efter andras viljor och åsikter. Det finns inga krav eller måsten utöver ens egna, men i gemenskap stöts och blöts man mot andra världsbilder. Det är inte alltid lätt, men det är givande. Som järn slipas mot järn slipas den ena människan mot den andra.

Hur kan vi som samhälle, och som individer, odla fram en kultur där människor äter middag med varandra istället för med influencers på internet? Där intron till YouTube-videor inte är det enda ögonblicket människor blir sedda? Jag har inte alla svar. 

Men jag tror att vi måste börja tillsammans.

Vänskapsporr och församlingar