Illustration: Hugo Hernqvist

Vandring – lösningen på senkapitalismens absurdism?

Skogen sluter sig kring medvetandet. En tung doft av mylla stiger upp från den vindlande marken där en myriad av liv befinner sig – synlig endast om man faller ned på knä och noga betraktar vegetationen. Solen strömmar ned genom träden och ger lövverken en närmast självlysande grön lyster. Vandraren förnimmer detta samtidigt som han promenerar på en upptrampad stig i rask takt, med armarna synkroniserat pendlande bredvid kroppen.

Vandringens estetik och innersta väsen är av sällsam art. Handlingen i sig är simpel. Ena foten sätts framför den andra och efter ett tag har vandraren tillryggalagt en viss sträcka. Men bakom denna fysiologiska pendelrörelse döljer sig något djupare, något andligt och meditativt. Kan vandringen föra oss närmare det grundläggande mänskliga tillståndet? Kan vandringsakten till och med rädda liv? Den enigmatiska tyska regissören Werner Herzog tror det. Hans egendomliga bok Att gå i kylan förtäljer genom dagboksanteckningar om hur han en senhöst 1974 fotvandrar från München till Paris. Han gör detta med vetskap om att hans mentor – filmkritikern Lotte Eisner – ligger sjuk och döende. Han är fast övertygad om att hennes överlevnad hänger på att han anländer till fots. Den tyska landsbygden med sina tunga, fuktiga åkrar flimrar förbi på hans pilgrimsfärd. Dimman ligger tät och ogenomtränglig. Det ångar om boskapens glänsande kroppar; hästar kränger sina huvuden och frustar. Traktorernas strålkastare söker sig genom det strilande novemberregnet. Förbrukade cigarettpaket ligger – uppsvällda av fukten – som lik längs vägkanterna. Trots de dystra dussinmiljöerna får sättet de beskrivs på något djupt poetiskt över sig. Jorden, djuren, stormarna. Dessa motiv skapar en hypnotiserande spatial rörelse, ett envetet tragglande. Trots att små byar avverkas på löpande band är det dessa motiv som ständigt återkommer och som pockar på mest uppmärksamhet. Det civilisatoriska träder tillbaka. Jorden, djuren, stormarna. Ett tidlöst tillstånd infinner sig. Det leder en till att fråga: kan vandringen få tiden att upphöra? Leder den oss tillbaka till en av de mest särpräglade mänskliga egenskaperna; den att gå på två ben? Tidens portar öppnar sig, vi är på samma gång Homo sapiens och Homo erectus. Herzog vandrar 1974 mellan Tailfingen – Pfeffingen – Burgfelden, men han kunde lika gärna ha vandrat över den solsvedda afrikanska savannen 1,8 miljoner år f. Kr. Den palliativa vandring som Herzog ägnar sig åt må i vår hyperrationella tidsålder te sig löjeväckande. Hur kan en vandring hålla en döende människa vid liv? Men jag är vid den fasta övertygelsen att det finns något att lära här – nämligen det att vandringen kan tjäna ett högre syfte.

Vandraren fortsätter längs stigen. Små kvistar ger ifrån sig knäppande ljud när de knäcks av de grova sulorna som ihärdigt plöjer fram genom terrängen. Vart stegen styr honom vet han inte riktigt. Sanningen är att han inte vet var han befinner sig, inte heller var han kommer ifrån. Men han är fast besluten att fortsätta. Tvivel och ifrågasättande är för honom obekant. Det finns inget mål och mening i hans färd – det är vägen, som är mödan värd.

En tacksam era att återbesöka för att undersöka vandringens estetik är romantiken. En del av dess centrala idéinnehåll bestod i en reaktion mot den starkt rationalistiskt präglade upplysningstiden med dess förnuftsdyrkande och starka tilltro till allmänna sanningar. Enligt romantikerna hade upplysningens tänkare blivit för frånkopplade från den organiska värld de verkade i, de hade initierat en olustig mekanisering av verkligheten som lett till en ny oönskad materialism. Människa och Natur hade närmast blivit dikotomier; den symbiotiska relationen utrotad. En portalfigur inom den engelska romantiken som försökte råda bot på denna utveckling var William Wordsworth. Den vandrande poeten, som tangerade sina fotvandringar i naturen med pennans vandring över pappersarket. Den solitära, den tankfulla, den introspektive. ”I wandered lonely as a cloud / That floats on high o’er vales and hills”. Wordsworths ambition var delvis att genom vandringen försöka inbegripa jaget i naturalltet. Detta skulle ge upphov till en ny slags sublim poesi, en poesi som med enkelhet och observant närhet till skapelsen skulle nå en högre grad av emotionell sensibilitet. Detta kan ses i vad som kommit att bli det enskilt viktigaste verket för den engelska romantiken; diktsamlingen Lyrical Ballads, som han skrev tillsammans med Samuel Taylor Coleridge. I samlingen propagerar de båda diktarna för just denna enkelhet, både i termer av form och innehåll. De ställde sig motvalls till alltför extravagant språk och abstrakta motiv. Kanske kan man ana, genom denna språk- och formmässiga destillering och närmandet mot det pastorala, en mer eller mindre uttalad idé om den korrumperade människan till följd av den moderna nyindustrialiserade civilisationen, och att lösningen vore en reträtt till ett mer essentiellt mänskligt tillstånd där människa och natur återigen förenas i ett. En slags intellektuell och andlig gröna vågen-rörelse som rimmar väl med samtida idéer om antikonsumerism och antimaterialism.

Det är inte svårt att se varför naturen spelade en så viktig roll i Wordsworths diktning. Han föddes år 1770 i Lake District i norra England, en region som är berömd för sina glänsande sjöar, frodiga skogar och storslagna berg. Här fostrades den unge Wordsworth i akademiska studier men hela tiden med en stark närvaro till det allomslutande landskapet. Genom lekar, exkursioner och kontemplationer formades således hans medvetande och poetiska uttryck av böljande kullar, sjungande starar och vajande påskliljor. Det var också hit han senare återvände, efter att i många år varit bosatt annorstädes, för att slå sig ned för gott. Returen till hans egna personliga lustgård.

Der Wanderer über dem Nebelmeer av Caspar David Friedrich

Vi börjar nu närma oss slutet på denna skriftliga strapats. Och vad är väl en mer passande slutdestination än Caspar David Friedrich inflytelserika målning Der Wanderer über dem Nebelmeer (Vandraren över dimhavet), den välkända avbildningen av den ensamma vandraren som blickar ut över dimhöljda alplandskap. Nog kan man föreställa sig Herzog i denna skrud, den kontemplativa pilgrimen på sin livsuppehållande färd. Visserligen finns det fog för att tolka målningen som människans seger över naturen; hur naturen underkastats människosläktets kalla järnhand. Men det finns även något hoppfullt, en stilla längtan om att återigen uppgå i naturens väsen, att dekonstruera motsatsparet Natur/Kultur. Det är som att vandraren står vid pärleporten i väntan på att bli insläppt. När han väl överträtt tröskeln förångas hans väsen och han uppgår i en slutgiltig symbios med de svepande dimsjoken, i en evig förening.

För visst har naturen aldrig varit så frånvarande i det mänskliga medvetandet som idag. I den radikala och alltigenom absurda senkapitalismens förtecken finns det inte längre någon plats för naturens egenvärde. Den har blivit materialiserad såtillvida att den enbart ses i termer av resursanvändning, ett verktyg för det mänskliga varat. Kanske har vi därför något att lära av Herzog, Wordsworth och Friedrich. Vandringen må för den hyperrationellt lagda endast vara ett arkaiskt sätt att förflytta sig på. Men som dessa tre herrar visat oss på olika sätt kan vandringen tjäna ett högre syfte. En emancipatorisk funktion för att bryta sig loss från den alienerade moderna civilisationen. Kanske börjar allt med att snöra på sig vandringskängorna; packa en kappsäck; ge sig ut i skog och mark och låta medvetandet omslutas.

text: Hannes Hellström

/

Vandring – lösningen på senkapitalismens absurdism?

Mejla skribenten!