fbpx
Bild: La Haine, Lilja 4-ever, Jennifer's Body, A Short Film About Killing

Valet 2022: Filmen & politiken

Det har nog inte undgått någon att det är val imorgon i Sverige. Gatorna är tapetserade med valaffischer med löften om vad Sveriges olika partier kan åstadkomma – bara du ger din röst till dem. Tonläget är högt och det rapporteras om att valet kommer bli en rysare, med bara tiondelar som skiljer mellan vänster- och högerblocket. I ett val där framtiden för många viktiga frågor avgörs kan känslor av hopplöshet välla över en – hur stor skillnad kan min enda röst göra? KULTs filmredaktörer Lovisa Strååt och Saga Ahndoril söker stöd i konstens förmåga att förändra.

Film påverkar och det gör den farlig: den är en spegel av hur vi människor lever och tänker, vad vi drömmer om och vad som skrämmer oss allra mest. Så länge filmen har funnits har den blivit både censurerad och utnyttjad av makthavare just för dess förmåga att tala till människor på en emotionell nivå som politiker sällan lyckas med. Ett tidigt exempel är Pansarkryssaren Potemkin, propagandafilmen beställd av sovjetiska staten för att fira 20-årsjubileet av revolutionen mot Tsarryssland 1905. Sergej Eisenstein, ibland kallad “den moderna filmens fader”, skapade en film som blev så bra (och så farlig) att den förbjöds i flera länder, inklusive Sverige fram till 1952, på grund av dess “upphetsande scener”. 

För är det något filmen kan så är det att ge människor nya perspektiv. Det privata är politiskt, och filmen är en brygga där emellan. Det är inte svårare än så: vi sitter framför teven i ett par timmar och ser livet ur en annan persons ögon och plötsligt förstår vi lite bättre hur det är att leva det livet, att vara den människan. Många filmskapare har med sin film velat förmedla dessa perspektiv. Från franska nya vågen-regissören Jean-Luc Godards maoistiska La Chinoise som förutspådde folkets uppror precis som Kassovitz La Haine gjorde 28 år senare, till brittisk socialrealism av regissörer som Mike Leigh och Ken Loach. Film som på samma gång förklarar sin kärlek till en plats och kritiserar platsens villkor.

Fiktionen har också använts för att uttrycka sådant som annars är förbjudet. Den svenska stumfilmen Vingarne från 1916 anses vara världens första queer-film, 28 år innan homosexualitet först blev lagligt i Sverige (se Fördom & Stolthet. En queer filmhistoria). Även om situationen idag är annorlunda finns  motståndet fortfarande kvar. När Levan Akins And then we danced, en berättelse om en ung homosexuell georgisk dansare, hade premiär i Georgien samlades konservativa i hundratals utanför biograferna för att protestera, och den georgiska ortodoxa kyrkan kallade filmen “ett försök att underminera georgiska och kristna värderingar”. 

Sverige har en lång historia av att utmana med film. “Den svenska synden” myntades efter att filmer som Hon dansade en sommar och Sommaren med Monica skapade sexuell moralpanik runt om i världen genom att utmana rådande normer kring vad som får visas på filmduken – och i förlängningen vad man får prata om. Samma sak gjorde sexscenerna i Vilgot Sjömans Jag är nyfiken-filmer, som bröt mot konventionerna också med sitt sätt att utforska den politiska samtiden. Samtidigt verkar det finnas en ovilja bland filmskapare att förknippa sin konst med politik. Som Sjöman själv sa: “Något estetiskt raffinemang går du inte iland med om du ska ge dig på politik och idédebatt”. Det stämmer nog att viljan att påverka inte är det som skapar bra film – men bra film har onekligen förmågan att förändra. 

Så när vi i dessa osäkra tider går till valurnorna imorgon kan vi hålla denna vetskap tryggt i handen: vi är inte helt utlämnade åt de som ska styra vårt land. Fortfarande finns konsten och filmen till för den som vill nyttja den – makten att skapa debatt och kanske till och med förändring. 

Tills dess har KULTs filmredaktion sammanställt en ödmjuk liten lista på våra favoriter bland den uppsjö av filmer som bidragit till och skapat politisk opinion. 

Text: Lovisa Strååt


Bild: A Short Film About Killing

Dekalog: Five (1988) 

En pojke dödar en taxichaufför och blir sedan själv dödad av lagen. Så summerar regissören och manusförfattaren Krzysztof Kieślowski den femte delen av Dekalogen – en serie polska dramafilmer inspirerade av Bibelns tio budord. Du skall icke dräpa, det femte budordet, är kärnan i berättelsen om Jacek Łazar (Miroslaw Baka); mördaren som blir mördad. 

Jacek vandrar längst Warszawas smutsiga och dystra gator till synes utan riktning.
I jackfickan har han ett rep. På samma gator strövar också taxichauffören Waldemar Rekowski (Jan Tesarz) omkring. Han letar efter någon att köra. Jacek letar efter någon att döda. 

Ett år efter att ha mördat Waldemar Rekowski döms Jacek till statens hårdaste straff: hängning. Avrättningsscenen är brutal. Inte bara för att vi ser en människa dödas, utan för att ritualen, rutinen, som föregår själva dödandet understryker individens absoluta maktlöshet inför Lagen. Den dömde pojken har inte en chans.

Som sin sista önskan i livet, en polsk tradition, får Jacek röka en cigarett. Otåligheten i rummet blir genast tydlig. En vakt trummar med knogen mot en möbel, de andra står stilla. Alla väntar. Hur många bloss kommer han få ta? Två? Fyra? Cigaretten klamrar sig fast vid Jaceks mungipa lika ostadigt som Jacek klamrar sig fast vid livet. Efter bara några bloss hämtar vakten ett askfat, lösgör cigaretten från hans mun och släcker den. Det är dags nu. 

Dekalog: Five kom ut ungefär samtidigt som Polen införde ett moratorium på dödsstraff och var ett kraftfullt inlägg i debatten. Kieślowskis ståndpunkt är tydlig: du skall icke dräpa. I en TV-sändning för BBC2 förklarar han: “Jag ville göra filmen för att allt gjordes i mitt namn. Jag är en del av samhället, en medborgare av detta land. Så om någon hänger någon gör den det i mitt namn. Och jag gillar det inte. Jag vill inte att det ska göras.” (red: översättning). Några år senare blev Kieślowskis vilja verklighet när dödsstraffet slutligen plockades bort från den polska lagboken. Med stöd av det polska kulturministeriet expanderades också Dekalog: Five till den nästan identiska långfilmen A Short Film About Killing.

Det är inte ovanligt att se orättvisa rättssystem skildras i film, men det som gör Dekalog: Fives budskap särskilt potent är det faktum att Jacek inte är oskyldig; vi får se hur han med hänsynslöst våld tar livet av en man som ber om att bli skonad. Men – när hans hängda kropp slutar skaka och bilden övergår till svart är den efterlämnade känslan inte rättvisa, utan en slukande, dödstyst tomhet. 

Dekalogen finns att beställa som Blu Ray/DVD. A Short Film About Killing finns att se på Draken Film, Google Play, Mubi och The Criterion Channel. 

Text: Saga Ahndoril


Bild: La Haine

La Haine (1995) 

 “La haine attire la haine”: hat föder hat, försöker Hubert (Hubert Koundé) förklara för Vinz (Vincent Cassel) i La Haine. Det är en replik som sammanfattar den franska kultfilmen väl. La Haine följer tre unga män i en fattig förort till Paris under 24 timmar –ett dygn som skildrar segregation, rasism, polisvåld, utsatthet och hat. En vän till de tre hamnar på intensivvården efter att ha misshandlats av en polis i häktet, och under upploppen som följer hittar Vinz en polis borttappade pistol. Om deras vän dör, lovar Vinz, så ska han döda en polis som hämnd. Den svenska titeln, Medan vi faller, är en referens till berättelsens ramverk: ett samhälle i fritt fall. “Hittills går allt bra”, säger mannen till sig själv medan han faller från skyskrapan. Men hur du faller spelar ingen roll – det handlar om hur du landar. 

När regissören Mathieu Kassovitz hörde på radion att den 17-åriga immigranten Makomé M’Bowole dödats av polis i häktet, var det vreden som fick honom att börja skriva det filmmanus som blev La Haine. M’Bowoles fall var bara ett av många i ett Frankrike där polisvåld och systematisk rasism var ett faktum. Två veckor efter filmens premiär startades uppror i Noisy-Le-Grand –en händelse som filmen anklagades ha inspirerat, och som till och med kallades “Noisy-La-Haine”. Samtidigt ansågs filmen vara så viktig att den visades för den franska regeringen och presidenten själv skrev ett tackbrev till Kassovitz. La Haine vann pris för bästa regi och fick stående ovationer på Cannes-festivalen 1995 samtidigt som de vaktande poliserna demonstrativt vände ryggen mot filmduken. Det säger något om dess politiska verkningskraft. 

La Haine är inte endast en politisk film sprängfylld med ilska och frustration, utan också ett filmiskt mästerverk. Bildspråket, manuset och skådespelarna – allt är originellt, smart och poetiskt. Sedan premiären har filmen ådragit sig kultstatus – samtidigt som den politiskt sett förblir högst aktuell. 

La Haine finns att se på Viaplay, Triart Play, Draken Film, Apple TV och Amazon Prime. 

Text: Lovisa Strååt


Bild: Jennifer’s Body

Jennifer’s Body (2009)

Ett rockband spelar inför en fullpackad bar och i publiken står två unga tjejer: Jennifer och Anita “Needy”. Musiken dånar och Jennifer kan inte slita blicken från den svartklädde, kajalsminkade ledsångaren. Needy kan inte heller titta bort, men medan Jennifers ögon gnistrar av beundran är Needys mörka av avsky. Hon kan nämligen inte sluta tänka på vad hon hörde bandet prata om innan konserten drog igång, vad de sa om hennes bästa vän. Tror ni att hon är oskuld? 

En eld bryter ut i baren men trots kaoset klarar sig båda tjejerna oskadda. Utanför möter de bandmedlemmarna som erbjuder Jennifer skydd från lågorna i deras turnébuss, en svart skåpbil. Needy försöker stoppa det som är på väg att ske, men lika plötsligt som elden uppstod dras bildörren igen framför henne, och Jennifer blir ensam med en grupp främmande vuxna män. Och när hon dyker upp igen, blodig och förändrad, tror sig nog många i publiken kunna ana vad hon har råkat ut för.

Tills man hittar kroppar runt om i småstaden, döda killar, tömda på blod som om de blivit slaktade av ett fruktansvärt monster. 

Jennifer blir inte våldtagen i skåpbilen den kvällen, men utsätts för ett helt annat slags övergrepp. I tron om att hon är oskuld kör bandmedlemmarna ut Jennifer i skogen och offrar hennes kropp till djävulen i utbyte mot berömmelse och framgång. Men – Jennifer har ljugit om sin oskuld och förvandlas istället till en blodtörstig demon. “Hell is a teenage girl” är filmens första replik och berättelsens stora varning till män som utnyttjar kvinnor.  

När Jennifer’s Body kom ut år 2009 blev mottagandet på Rotten Tomatoes 45% från kritikerna och 35% från publiken – en flopp. En av recensionerna löd: “Jennifer’s Body is not funny, nor is it sexy (the girls keep their clothes on), nor is it scary (it’s all just special effects)”. Jennifer, som spelas av post-Transformers Megan Fox, är alltså inte tillräckligt sexig för vare sig publiken eller kritikerna. Filmens manusförfattare Diablo Cody (Juno) förklarar mängden negativa recensioner med att Fox Atomic, produktionsbolaget, felaktigt riktade filmen mot unga män istället för dess avsedda publik: unga kvinnor. Regissören Karyn Kusama berättar hur en marknadföringsidé som framfördes var att hålla live-chattar med Megan Fox på porrsidor. En film om den manliga blicken förstördes av samma blick. 

Idag har Jennifer’s Body blivit en kultklassiker och tagit sig in på kurerade topplistor. Konsensus är att den skapades före sin tid – före me-too och före Megan Foxs upprättelse. Att casta Fox i den pseudo-självbiografiska rollen Jennifer – båda offer för mäns objektifiering – är ett genidrag som borde jämföras med Michael Keaton i Birdman

Hjärtat i Jennifer’s Body har alltid suttit på samma plats men kanske är det först nu publiken är redo att lyssna till den alltför familjära berättelsen om mäktiga män som byter en ung kvinnas kropp, liv och agens mot egen berömmelse.

Jennifer’s Body finns att se på Disney+, Viaplay, Google Play och iTunes. 

Text: Saga Ahndoril


Bild: Lilja 4-ever

Lilja 4-ever (2002) 

Lilja 4-ever, Lukas Moodyssons tredje långfilm, är lika fruktansvärd som vacker. 16-åriga Lilja bor någonstans i det forna Sovjetunionen. När hennes mamma flyttar till USA och lämnar Lilja ensam kvar, blir hon tvungen att försörja sig genom prostitution. Ryktena om hennes nya “yrke” gör henne till utstött i grannskapet. Tillsammans med sin enda vän, den trogne pojken Volodja, driver hon runt, drömmer och sniffar lim bland slitna betonglådor i vad som känns som ett övergivet land. Hon förälskar sig i den charmige Andrej, som erbjuder bostad och jobb om hon följer med till Sverige. Istället möter Lilja ett betydligt mörkare öde som traffickingoffer. 

Filmen är löst baserad på den sanna historien om den 16-åriga Danguole Rasalaite från Litauen, som dog när hon hoppade från en bro i Malmö efter att ha varit sexslav i Sverige i några månader. Filmen har visats flitigt både för skolklasser och politiker –till exempel i den ryska statsduman. Moodysson själv har uttryckt en viss kluvenhet inför politikernas Lilja-vurm: “Jag gör inte film för att påverka makthavarna, jag gör film för att störta dom”, säger han i en intervju med DN (2003-02-20). Vidare menar han att den nyliberala kapitalistiska politik som förs möjliggör grogrunden för prostitution och trafficking. 

Lukas Moodysson har för vana att skapa filmer som helt perfekt balanserar det politiska och det privata, det mörka och det humoristiska. Efter hans succéer Fucking Åmål, en historia om tonårstjejers kärlekshistoria, och Tillsammans, om en kvinna som flyr sin våldsamme make till ett flummigt kollektiv, kom så Lilja 4-ever: en historia där Moodysson når nya höjder och nya djup. 

Lilja 4-ever finns att se på Viaplay, HBO Max, SF Anytime, Apple TV.

Text: Lovisa Strååt

/

Valet 2022: Filmen & politiken