fbpx
Illustration: Noa Persson

Våga vara ointressant

Jag har alltid varit fascinerad av berättelser.

Eller, att skriva alltid är väl en överdrift. Ett utsvävande stilgrepp som ämnar legitimera mitt påstående genom att förankra det bakåt i tiden. Det är ju inte så att jag som treåring satt i kuddrummet på dagis och reflekterade över den djupare innebörden bakom Guldlock och de tre björnarna (varför sover inte mamma och pappa Björn i samma säng?) medan mina kompisar satt ute i sandlådan och käkade sina kroppsvikter i sand.

Men berättelser fascinerar mig.

Genom alla epoker har människor destillerat livets essens i det berättande medium som varit mest aktuellt. Skönlitterära verk och grottmålningar, filmer och myter som skildrar människans varande, de visar alla på den berättarsuktande strömmen som rinner genom vårt förflutna och vår samtid.

Att berätta och förmedla kunskap är en del av den mänskliga särarten.

Men den typen av berättelser jag vill fokusera lite extra på i den här texten, är berättelserna som uppstår i den interpersonella kommunikationen. Anekdoterna som delas i det mellanmänskliga samspelet.

Efter en snabb, deduktiv sondering av mina senaste sociala interaktioners samtalsämnen skulle jag kunna skissa upp ett cirkeldiagram där en liten tårtbit på cirka fem procent skulle representera småprat runt vädret och vilket djur som skulle vinna i ett slagsmål mellan en noshörning och gorilla, medan resten av figuren hade varit en enfärgad monolit av anekdoter. 

I sällskapliga dialoger har jag delat med mig av kuriosa om Kanye West, summerat Twitterdraman, och skildrat dråpliga scener från min skoltid. Jag har också lärt mig om statsskicket på Island, fått insikt om mina vänners uppväxter och fått höra omfattande beskrivningar av taffligt skrivna, historiska romaner.

När vi delar med oss av vårt tankestoff, våra upplevelser och intressen, i korta sammanfattande berättelser, så öppnar vi upp en del av oss själva. Varje liten inblick i en tankeprocess eller livshistoria blir bärande virke till broar av samförstånd som byggs mellan individer. Vi öppnar upp böckerna om våra liv och vill dela med oss av våra funderingar och våra helgplaner, våra åsikter och erfarenheter. För finns det något en människa längtar efter mer än att bli sedd, hörd och förstådd?

En av de mest inflytelserika institutionerna i det tjugoförsta århundradets popkultur har varit talangdokusåpan. Idol, The Voice, X-Factor, och så vidare, har med kändisskapets strålkastare som lockbete lurat tusentals hoppfulla wannabe-artister till pinsamma, virala auditions och banat väg för en och annan framgångsrik karriär som Melodifestivalstammis eller programledare i P3.

Varje år ser vi längtansfulla amatörsångare riskera åtlöje och kritik i hoppet om att bli bekräftad i sin passion, och på ytan kan det verka som att applåder, potentiella skivkontrakt och möjligheten att få toppa en Spotifylista i två veckor är det huvudsakliga målet för de naiva musikälskarna. Men jag skulle vilja spekulera att vi finner en mycket simplare grundlängtan under detta lager av kändisliv. 

Längtan efter att bli sedd och hörd.

Problemet är att det finns en skillnad mellan att vara sedd och sedd. Att vara hörd och hörd. För på en scen blir man bekräftad. Man blir uppmärksammad. Men det sker i en ytlig interaktion där samförstånd och mellanmänsklig intimitet byts ut mot ett urvattnat substitut: applåderna från en ansiktslös publik (eller, allteftersom vi vandrat vidare in på 10 och 20-talet, gillamarkeringarna från anonyma internetkonton). Många som tar sig upp för kändisskapets stege är precis lika miserabla som de var innan de fann sin plats som influencers på arenaturné. 

Man blir sedd men inte sedd. Hörd men inte hörd.

I sin stå upp-special Make Happy säger komikern Bo Burnham: “If you can live your life without an audience, you should do it”. Detta citat yttras i en raljerande monolog mot sociala medier där Burnham beklagar sig över en generation som sitter fast i ett behov av att framföra (perform) varje del av livet.

En industri hårt präglad av missbruk och psykisk ohälsa indikerar starkt att en scennärvaro inte tillfredsställer våra djupare behov.

Denna tendens att framföra sitt liv kan även sippra in i våra sociala interaktioner. En meningsfull dialog sopas åt sidan i förmån för en verbal kapprustning där konversationsdeltagare slänger sig med välpolerade historier och inövade punchlines för att samla sociala poäng. Här blir de som lyssnar reducerade till skrattande publiker som ska imponeras. Om något ska vara viktigt och värt att dela så måste det vara intressant eller engagerande för massorna.

Du, som jag, har dock säkerligen varit i en konversation där någon plötsligt flikar in med något helt orelaterat. Något oviktigt som saknar poäng och som inte ens är särskilt intressant. Samtalståget spårar ur, en lagom stel tystnad infinner sig eftersom diskussionen måste omkalibreras och någon häver ur sig ett lagom sarkastiskt “Wow, vilken bra story”.

Men dessa obetydliga inspel fascinerar mig. De där anekdoterna som saknar poäng, berättelserna som inte leder någon vart, kuriosan som inte har med någonting att göra. De delas inte för att någon vill hävda sig. Målet är inte nödvändigtvis att bidra till skratt eller applåder. De delas endast för att man vill. Man vill dela med sig av livets små, irrelevanta och oviktiga aspekter. Det är det nischade och konstiga. Det som kommer från hjärtat. Det som kan tyckas vara ointressant, men som i själva verket visar vem man är.

Okej, jag inser att den här texten fullkomligt strålar av samma energi som en pretentiös Tumblr-post där en 15-åring som byggt hela sin personlighet kring Sherlock (2010) klagar över hur tråkigt det är att småprata och önskar att alla konversationer kunde kretsa kring typ döden. Men alltför ofta låter vi de sociala förväntningarna hålla oss tillbaka. Vi censurerar det vi egentligen vill säga, överdriver detaljer för att fånga intresse, filtrerar vad vi delar, och våra berättelser blir opersonliga och ytliga framföranden. I konformitetens namn anpassar vi oss för att bli accepterade och istället för att låta våra personligheter klinga likt barocka kammarspel eller grungig indierock så nöjer vi oss med att låta som formulaisk Mello-pop hopdiktad av fem generiska låtskrivare med samma gamla, trötta klyschor och melodier.

Brené Brown är känd för att ha sagt: “Courage is to tell the story of who you are with your whole heart”. Om allt vi delar är finjusterat för att hålla uppe någons intresse så håller vi tillbaka aspekter av våra personligheter. Vi berättar inte vilka vi är utan vilka vi förväntas vara. Samförståndets broar blir halvdana konstruktioner och vi interagerar bara med polerade fasader.

Kan vi berätta berättelserna om vilka vi är helhjärtat utan att hålla tillbaka?

Kan vi våga vara ointressanta? 

Våga vara ointressant