Vad hände egentligen med den stora feministiska romanen?

Häromdagen dök det upp en gammal bild på Birgitta Stenberg i mitt Instagramflöde och jag fick en klump i halsen. I Stenbergs ord har jag funnit den största av gemenskaper, och jag önskar att jag kunde få diskutera med henne: jag ser framför mig hur vi sitter med varsitt glas vin på ett kafé i Paris, men det hör egentligen inte hit. Anledningen till att halsen stockades handlande nämligen inte om min idoldyrkan, utan om ett tomrum jag upplever i dagens utgivning. Vad hände egentligen med den stora feministiska romanen?

Som Stenberg själv uttryckte det: 

“Själv har jag skrivit en självbiografisk serie på sex böcker. Den är sann men eftersom en sanning är en totalt personlig upplevelse av verkligheten kan andra ha en helt annorlunda syn på det skildrade. Därför kallar jag dessa böcker romaner. Dessutom skrev jag de första under en tid då misogyna kritiker föraktfullt kallade självbiografier av kvinnor för bekännelseböcker. Ett pejorativt uttryck som aldrig användes när män skrev likadant, trots att de är så många, som Strindberg, Hjalmar Söderberg, Ivar Lo och Sven Lindqvist för att plocka några namn i mängden.”

(Birgitta Stenberg, 2014) 

Missförstå mig rätt, jag menar inte att Stenberg är eller har varit ensam om att skriva vågad autofiktion. Stenberg är dock närmast impertinent i sina ungdomsskildringar, vilket var ovanligt för hennes tid. Det finns gott om, mer eller mindre välskrivna, skildringar av kvinnlig sexualitet idag. Skillnaden är dock att de inte utmanar några konventioner, inte bryter någon ny mark. Romaner som Engångsligg av Josefin Palmgren (2011) och Roxy av Alice Dadgostar (2019) är visserligen underhållande och fulla av igenkänning, men jag upplever de inte som särskilt nyskapande. Det är okej – alla romaner behöver inte uppfinna hjulet igen, det kan vara fullt tillräckligt att erbjuda tröst eller igenkänning, locka till skratt eller tårar. De allra flesta romaner faller i någon av dessa kategorier, vilket inte är något att förringa – jag skulle dock önska mig fler undantag.

Jag vill läsa en roman som är arg. Jag vill läsa en roman som ställer sig mitt på Sergels torg och skriker rakt ut, eller ännu hellre – en roman som rör sig över gränserna. Helst av allt vill jag läsa en roman som suddar ut linjerna, gör de lite mindre uppenbara. En roman som hade potential att vara just det är Rädd att flyga av Erica Jong (1976). Tyvärr tyckte jag inte nödvändigtvis om den. Eller snarare: den levde inte upp till mina (möjligen orättvist högt ställda, det erkänner jag) förväntningar. Jag hade önskat att den fått genomgå ytterligare några redigeringsrundor, just för att en ska orka läsa: som det är nu är texten spretande och okoncentrerad, kärnan går förlorad. Det är beklagansvärt, eftersom Jong faktiskt framhåller en del relevanta ideér, däribland: 

“Vi körde till hotellet och sa adjö. Är det inte höjden av allt hyckleri att gå uppför trappan med en man som man inte vill knulla medan man lämnar den man vill knulla ensam kvar och sedan, mycket upphetsat, knulla den man inte vill knulla medan man låtsas att han är den man ville ha? Det är sådant som kallas trohet. Det är sådant som kallas monogami. Det är sådant som kallas civilisationen och dess offer.”

Den behållning jag trots allt hittar med Rädd att flyga är att det onekligen är en roman som hade kunnat ställa sig på Sergels torg och skrika, med eller utan megafon. Det beror inte nödvändigtvis på det råa språkbruket, även om det säkert var uppseendeväckande i 70-talets USA (Rädd att flyga hade för övrigt kunnat upplevas som kontroversiell även i dagens USA). Nej, jag syftar på ifrågasättandet av monogamin som koncept – en fråga som förvånansvärt nog sällan berörs i litteraturen. Det finns mängder och åter mängder av böcker om otrohet, jag är medveten om det. Men min upplevelse är att dessa romaner främst nyttjar otroheten som dramaturgiskt knep, utan någon faktisk avsikt att diskutera dess moraliska aspekter. De få gånger jag läst om kritik mot monogami som koncept har texten kretsat kring den arketypiska ungkarlen som har problem att binda sig, även då författaren är kvinnlig (exempelvis: Monogamy av Sue Miller och The Love Affairs of Nathaniel P av Adele Waldman). Det ska dock nämnas att Elin Bengtsson skrev nyanserat om monogami kontra polygami i sin roman Rosenregimen (2018), men det är tyvärr ett av få exempel jag kommer på. 

Generellt tror jag att fiktionen är central för att skapa förståelse och väcka insikt, även om feministisk facklitteratur och debatt givetvis är grundläggande. Den sistnämnda blir dock lätt personaliserad – vilket är rimligt och ibland till och med positivt, till en viss gräns. I kölvattnet av #MeToo tänker jag på ett skräckexempel: Året med 13 månader av Åsa Linderborg (2020). Jag är medveten om att verket ska läsas som Linderborgs dagbok, och att en sådan är högst personlig. Men hon har ändå gjort valet att publicera den i relativt ofiltrerat skick, och får således vänta sig att få den bedömd därefter. Som Birgitta Stenberg säger i ovan nämnda citat – sanning är en så pass personlig upplevelse att den aldrig kan vara bestämd eller oföränderlig, alla infallsvinklar kommer inte överensstämma – men jag tror få som höll koll på debatten 2017/2018 håller med om bilden Linderborg målar upp av sig själv. Året med 13 månader är självrättfärdig, i vilken hon påstår att hon var en av få eller till och med den enda journalisten som var avogt inställd till #MeToo, samt att hon tog ställning för att inte hänga ut eventuella gärningsmän. 

Jag måste erkänna att jag höll mindre koll på nyhetsrapporteringen och gärningsmännens känslor än vad jag gjorde på mig och alla andra som valde att berätta. Jag kan inte svara på huruvida det fanns ett betydande antal journalister som var skeptiska till rörelsen eller inte, men eftersom män tenderar att skydda män skulle jag gissa att ja, det fanns det nog. Linderborg var för övrigt drivande i att namnge Benny Fredriksson, något som Aftonbladet senare fälldes för. Kanske försöker Linderborg skriva sig runt det dåliga anseendet som kan ha kommit med det, eftersom Fredriksson senare valde att ta sitt liv. Jag påstår verkligen inte att det finns ett samband däremellan – det vet jag ingenting om – men jag vet att Linderborg anklagats av andra. I Året med 13 månader målar Linderborg upp #MeToo som en häxjakt, utan någon ansats till nyansering. Det är ganska genomskinligt, kan jag tycka. 

Feministisk facklitteratur och debatt kan givetvis vara såväl nyanserad som nyskapande, även om det ser skralt ut i den svenska utgivningen (svenska som originalspråk) just nu. Lisa Taddeos Tre kvinnor från 2019 är en glimrande stridsskrift, förklätt som ett reportage kring kvinnlig sexualitet. Taddeo gjorde klokt i att skriva sitt reportage i en form som stilistiskt liknar romanen. Det skapar förståelse och empati, samtidigt som boken saknar den pliktkänsla som facklitteratur ofta kan framkalla. Jag slukade Tre kvinnor på en dag och mitt exemplar är fullt av hundöron (förlåt). Kanske finns det hopp för den feministiska litteraturen ändå, eftersom Taddeo landar i en insikt som tyvärr fortfarande är aktuell: “Det finns kvinnor och det finns män och i de fickor av landet som aldrig syns på tv härskar den ena gruppen fortfarande över den andra”. 

Jag tänker att den stora feministiska romanen inte nödvändigtvis har försvunnit, möjligen har den istället antagit en ny form. Det är förstås en hårfin linje mellan att använda fiktionen som verktyg i debatt, och att fylla den med moralkakor. Jag läste Märta Tikkanens Män kan inte våldtas (1975) för första gången nyligen. Tyvärr kommer jag inte överens med hennes språk, men konceptet är onekligen intressant. Samtidigt som boken publicerades pågick en hektisk debatt kring våldtäkt och sexuella övergrepp. Min gissning är att detta inte var en lycklig slump, och romanen kan därför läsas som ett inlägg i debatten. Jag tänker att det finns flera – ännu mer lyckade – exempel på detta: Min mörka Vanessa av Kate Elizabeth Russell (2020) och Förlåt av Eve Ensler (2020) för att nämna några få. Som tidigare nämnt tror jag att fiktionen har störst chans att skapa förståelse och väcka empati, kanske för att läsandet av skönlitteratur känns mindre politiskt än läsandet av facklitteratur. Det känns (tyvärr) som att en person som plockar upp feministisk facklitteratur redan har de värderingar som litteraturen debatterar om. Att plocka upp en roman uppfattas inte nödvändigt som en politisk akt, vilket kan upplevas avväpnande. 

Text: Emelie Talledo