Uppdrag granskning: Topplistornas 100-gubbar missar helt poängen med svensk hiphop

Ett av mina nyårslöften är att vara mer öppen för andra synvinklar, men det är svårt att inte vara stängd mot svensk medias förhållningssätt till svensk hiphop. Redan när jag såg rubriksättningen hade jag på känn att dokumentären skulle vara en aning tondöv. “Topplistornas 100-gubbar” kan jag inte hjälpa att läsa i dialekten av en oviss suedi praktikant, vars hiphopkunskap inte sträcker sig bortom Einár, Petter och Eminem, och som fått ansvaret att skriva manus till en dokumentär “om den där gangsterrappen och kriminalitet” (läs i dialekten av en äldre public service-suedi som tror sig ha en talan, för att han åkt med sin pappa till New York under 1989 och sett en live freestyle battle en gång). Praktikanten gick i sin tur och googlade “svensk rap kriminalitet” och satte upp en timeline på alla rubriker som hen hittat i kronologisk order, och skrev därefter ett narrativ om att… ja, vadå, vissa svenska gangsterrappare, som rappar om kriminalitet och vuxit upp i socialt utsatta områden, är kriminella. Gäsp! Ska vi också behöva göra en Uppdrag granskning om att himlen är blå?

Sarkasm åsido kan jag inte undgå att fråga mig själv vem dessa avsnitt av Uppdrag granskning är riktade till. Serien delas upp i tre delar: 1. Takeover, 2. Rushen och 3. Avhoppen, på ca. 20-30 minuter vardera. Skaparna verkade ändå ha en tanke bakom narrativet: den svenska rapscenen såg en ny våg av rappare ta över, sedan blev dessa inblandade i en massa trubbel, och slutligen hoppade några av, medan andra flyttade – eller flydde – till Somalia. Några artister från den vågen sköts tyvärr till döds. För en utomstående är detta ett fullt rimligt narrativ att återberätta; så har den svenska raphistorian återgetts av svensk media i flera år nu. Den absolut största genren i Sverige har alltså förenats med de mest omskrivna artisterna: Yasin, Haval och Dree Low, med kopplingar till läskiga namn som Shottaz, Dödspatrullen, Vårbynätverket och Husbys hyenor, och Einár som skjutits till döds utanför sin port i Hammarby sjöstad. 

Ille Freeway, före detta rappare och en av huvudpersonerna i dokumentären (de andra är Medinastudenten och Petter Hallén), är otroligt karismatisk och lätt att tycka om. Han berättar om sin relativt korta tid i den svenska hiphopbranschen: från att vara i baksätet i den numera legendariska Freeslaktish-videon och sedan ha en respektabel karriär under de senaste 5 åren, till att inse att han vill annat i livet. Efter att hans mamma dör hoppar han av tåget och öppnar ett företag i Somalia tillsammans med sina morbröder. Att han nämns i ett sammanhang med andra tyngre kriminella är bara orättvist mot honom – han var bara en ung kille som testade på en musikkarriär och gick vidare, av religiösa och personliga skäl. Han får därmed agera som moralisk motvikt till resten av rapparna i dokumentären, där han utgör exemplet på killen som hamnat snett och sedan rätt, när han väl lämnat musiken. Där är det dock intressant att fråga sig: varför nämns han överhuvudtaget i dokumentären? Att han är med, och att hans brottsregister – som bleknar i jämförelse med många av de andra omnämnda rapparnas – diskuteras stärker bara narrativet om en koppling mellan rap och haram, trots att han bara utgör ett exempel. Implikationen av hela dokumentärserien är att gangsterrap är förenad med kriminalitet och destruktivitet, och att den lurar även de finaste av mammas pojkar till brottslighet. Vad betyder det för alla rappare som inte har något kriminellt förflutet, som inte hoppat av eller dödats, och som skaffat sig värdiga liv tack vare musiken?

“Tittaren får helt enkelt nöja sig med en recap av alla rubriker som skrivits om hur ond svensk hiphop är, som om det inte räckt att läsa minst en sådan i månaden de senaste fem åren.”

En grej dokumentären gör väldigt bra är att den ger Ramsis Assal, också känd som Medinastudenten, värdig publicitet. Han framställs ofta som en salafistisk extremist som fångar upp “unga och arga”, men ses av många snarare som en omtyckt spiritualitetsinfluencer som unga, bland andra rappare, vänder sig till i stunder av själslig förvirring. Men kom igen – att ha en religiös figur för att diskutera populärkultur leder inte nödvändigtvis till en bra kulturell analys. Det är som att bjuda en moderat till att prata om statlig verksamhet. En sak till som dokumentären gör bra är att låta Petter Hallén, en av Sveriges vassaste hiphopjournalister, ta kommandot som sakkunnig inom svensk hiphop. Efter att i flera år ha läst Petters tankar om rap i stort, och på så sätt ha en kännedom om hans syn på svensk hiphop överlag, får en dock känslan att det mestadels vettiga Petter sagt klippts bort eller satts i sammanhang som enbart stärker dokumentärens narrativ. Ett exempel på detta är att all diskussion om de socioekonomiska faktorerna bakom gangsterrappens uppkomst kokas ner till ett par meningar vardera från Petter och Ramsis i dokumentärens slut. Tittaren får helt enkelt nöja sig med en recap av alla rubriker som skrivits om hur ond svensk hiphop är, som om det inte räckt att läsa minst en sådan i månaden de senaste fem åren. 

Det är nästan svårt att tro att dokumentärserien är producerad av Uppdrag granskning – var är den djupgående analysen? BIG DRIPPA är en ynka kille med en webcam, men under hela tiden som hela situationen mellan Einár, Haval och Yasin var färsk, hade han en mycket bättre analys av händelseförloppet än hela Uppdrag granskning-teamet visat i denna serie. Malous ökända intervju med Greekazo nämns också, men bara för att lyfta upp att den “skapat debatt”, utan att fånga hur skev den var: Einár, som var minst lika problematisk som Greekazo under 2019, fick prata om hur fantastiskt det var att han blivit en känd rappare hos samma Malou, medan Greekazo förväntades göra slut på gangsterraptrenden av Arga snickaren. Uppdrag granskning fortsätter med samma fingerpekande och moralisering som svensk media hållit på de senaste fem åren – när de inte skrivit tomma plattityder om hur “banbrytande” det varit att icke-vita tagit sig in i mainstreamsfären. Hör och häpna – icke-vita förblir ovälkomna i de fina rummen. Vi passar inte in i mallen, och vissa av våra erfarenheter vill oftast inte höras i dessa rum.

“Ska unga killar som vuxit upp bland brott och brottslingar sjunga om sol, vind och vatten? Eller ska de släppa låtar som handlar om kriminalitet och brott, om misären som är att leva i de svenska miljonprogrammen – och stundtals om livet och vad det kan innebära?”

Vad förväntades, frågar jag mig själv? Sverige har genomgått ett skifte de senaste 30-något åren, och den typ av samhälle som det svenska utvecklats till producerar, och återproducerar, kriminella. Ska unga killar som vuxit upp bland brott och brottslingar sjunga om sol, vind och vatten? Eller ska de släppa låtar som handlar om kriminalitet och brott, om misären som är att leva i de svenska miljonprogrammen – och stundtals om livet och vad det kan innebära? Sedan verkar just hiphopen få förstorningsglaset på sig när det kommer till dess moralkompass. Det ställs större moraliska krav på genren än på de flesta andra konstyttringar. Dokumentären existerar bara för att summera de minst sagt problematiska livsstilar som rappare har, som ibland framkommer i deras musik, och detta kopplas tillbaka till den första frågan som dök upp i tankarna när jag såg den: vem är dokumentären till för? Förvisso är den en bra summering av händelser under zeitgeisten, som saknar motstycke i svensk mediehistoria, men vad är undertonen som hörs genom hela programmets gång? Vad säger dokumentärskaparna indirekt när de gör en sådan explicit koppling mellan svensk hiphop och kriminalitet?

Det behöver knappast sägas att gängvåld i Sverige är en tragedi. Jag skulle till och med använda begreppet nationell kris som flera aktivister gjort under årens gång. Men är lösningen alltså detta? Ska en hel genre och ett helt uttryckssätt svartmålas, och ska en del konst förminskas baserat på dess moraliska värde? Det finns en överrepresentation av kriminella inom gangsterrap, och självklart kan musiken förstärka befintliga konflikter. Men vad kom först – våldet eller musiken? Och är inte musiken en ypperlig plattform för att försöka förstå det som politiker, poliser, predikanter och press aldrig kan förmedla via forskningsrapporter, presskonferenser och löften om tuffa tag?

Jag förstår att det skaver och skär i hjärtat av att se ens land gå från ett tryggt paradis till ett land som vissa lämnar för de länder varifrån deras föräldrar först invandrat, men lösningen kan knappast vara att skapa monster att peka finger på, och musik att avvärja unga från. I denna dokumentärserie antar Uppdrag granskning rollen av en tillrättavisande kurator, som istället för att undersöka vad det är som faktiskt för samman musik och våld på det sätt vi ser hända i Sverige och flera andra ställen runtom jorden, väljer att vifta med fingret och agera moralpolis. Tankarna far åt Yasins line i låten v3 (vaksam): “Om du tror folk blir skjutna på grund av nån hiphop, det då du har missat poängen”.