Foto: Johan Wingborg

Träffande insatser från scenskolans avgångselever på Angereds Teater

Startelvan på Angereds teater sprider glädje och förtvivlan. KULTs litteraturredaktör Lara Levin sveps med i träffande insatser från scenskolans avgångselever i deras slutproduktion Blås av matchen.


Denna vår har fotbollen infiltrerat den svenska scenkonsten. På Göteborgs Stadsteater kan man se Gertrud Larssons pjäs om IFK-Göteborg i ”Änglarna, finns dom?” och på Borås Stadsteater färdas man 30 år tillbaka i tiden i Dag Thelander och Per Wickströms musikal om fotbolls-VM 1994. Är det slumpen som avgör att fotbollen gestaltas på olika svenska teaterscener, blockerar fotbollsfebern upplevelsen av scenkonsten eller vad är det för maskopi jag missar? Jag är glad att temat riktar sig till ungdomar på Angereds Teater och att det är scenskolans avgångsklass som framför slutproduktionen Blås av matchen i självklar regi av Johanna Larsson.

Startelvan presenteras, alla står rakryggade och signalerar något utslagsgivande, det är karaktärer med egon som går att känna igen hos enbart fotbollsspelare eller despoter. En fotbollskommentator syns och det är en kort stund av allvarsamhet. Drömmen är Frankrike och alla är på plats för Saschas (Elin Landgren) sista match. Men den sista matchen för spelarna ska också bära en symbolisk sista måltiden lära. 

“Pjäsen leker med perspektiven, ibland är det svårt att fokusera på berättelsen eftersom fotboll liksom teater, är larger than life och så fullproppad med kultur att det är upplagt för åsiktsyttring. “

I Blås av matchen börjar situationen på själva fotbollsmatchen. Jämte den får man insyn i fotbollens tankevärld, fotbollens karaktärer och bi-karaktärer, men också fotbollens bi-historier och avigsidor. Den allvetande, milda och humoristiska närvaron av kommentatorn (Magnus Hulth) vandrar runt i pjäsens samtid i en TED-Talks-anda och metakommenterar händelserna som utspelar sig framför publikens ögon.

Pjäsen leker med perspektiven, ibland är det svårt att fokusera på berättelsen eftersom fotboll liksom teater, är larger than life och så fullproppad med kultur att det är upplagt för åsiktsyttring. Det finns en risk med att sammanfläta så tydliga ismer som fotboll och teater. Förutom att man söker efter likheterna och skillnaderna, täpper föreställningen igen riskerna genom att rapportera om fotbollens utmaningar med läktarvåldet, homofobin och korruption. Namn på fotbollsspelare som blivit trakasserade eller mördade på grund av den maskulina hegemonin och homofobin som råder inom sporten tas upp, och antalet siffror på döda till följd av läktarvåld på olika platser i världen nämns.

Det är exakt detta som är pjäsens styrka med Ida Lindes manus i behåll. Den utmanar det romantiserade idealet som fotbollen symboliserar. Fotbollen bär i stället en svårromantiserad tyngd som när vålnaden (Charlie Saers) tillika byggarbetaren som dött på grund av Qatars slavliknande villkor under VM-satsningen hälsar på från fotbollshimlen. Den syns genom lidandet hos Benjamin (Odin Romanus) som inte riktigt kan formulera sig rätt och bär på en ambivalens som drivs av kärlek till den självsäkra och predikande Sam (Yohannes Frezgi). Eller hos den arbetslöse supportern (Olle Vilhelmsson) och hans adjektivtäta fru Carmen: (Sharzad Rahmani) den diviga cigarettrökande punk-Zlatan i en så stilsäker framtoning att Amy Winehouse måste ha återuppstått på scen. 

Men föreställningen är som bäst när ensemblen är samlad, när skådespelarna rör sig i total harmoni i en fotbollsinspirerad dans som rör sig i slow motion över spelytan. Trumslagen som spelas live bygger en förväntan och spänning som fängslar publiken. Det som sker omkring matchen är en kärleksförklaring bredvid den vånda som fotbollen är med sina inbördes konflikter. Blås av matchen skildrar något äkta om fotbollens eroderande kraft – på vinst och förlust – eller liv och död.

Blås av matchen är ett samarbete med Högskolan för scen och musik i Göteborg och c/o ung teater. Spelas 8 mars-26 april på Angereds Teater.