Bild: Mean Girls / Paramount Pictures

Träffande dystopi eller bara en dålig reboot?

Mean Girls. Filmen poppar upp i våra huvuden när vi tänker på amerikansk high school på tvåtusentalet. En film som både har ett komiskt filter och ett stereotypt slagfält om popularitet bland tonårstjejer. Med stora skådespelare som Lindsay Lohan och Rachel McAdams i huvudrollerna skulle jag säga att den är ikonisk. Ni förstår därför att när en reboot av filmen kom ut var det en självklarhet att gå och se den. Den nya filmen, med samma namn som originalet, är regisserad av skådespelaren och författaren Samantha Jayne och regissören Arturo Perez Jr., och i huvudrollerna ser vi artisten Reneé Rapp (The Sex Lives of College Girls) som Regina George och Angourie Rice (Honor Society) som Cady Heron. Vi får även se Christopher Briney (The Summer I Turned Pretty) som Aaron Samuels.

Filmen handlar om Cady Heron som växer upp hemundervisad i Afrika och tillsammans med sin mamma flyttar till USA och börjar ett vanligt gymnasium för första gången. I gymnasiet möts hon av olika grupper och blir främst påverkad av den populära tjejgruppen. Hon blir vän med Janis (Auli’i Cravalho) och Damien (Jaquel Spivey) och de vill genom Cady hämnas på skoldrottningen Regina George. I sitt försök att hämnas på henne genomgår Cady en personlighetsförändring och förlorar sikte på vad som är viktigt och vilka som är hennes äkta vänner.

Jag hade inte de högsta förväntningarna när jag hörde vilka som spelar karaktärerna, men i och med att detta är en reboot på en av mina favoritfilmer genom tiderna hade jag ändå hopp. Mean Girls inleds med en video som filmas av Janis och Damien. De börjar sjunga en låt som introducerar oss för vad som väntar i filmen och jag känner nej, det är nästan som att bryta den fjärde väggen, ni vet den som inte ska brytas mellan karaktärer i filmen och vi som tittar. Nej, den väggen slås ned helt och jag blir obekväm. Filmen pendlar mellan att vara i videoformat så som när vi tittar på våra telefoner och vanligt filmformat, och det ger en obehaglig om inte dystopisk känsla. Något som stärker detta är att det är helt tyst runt omkring när det är dialoger, och att någon bryter ut i sång känns mer plötsligt än naturligt.

“Mitt i filmen hör jag hur tre personer lämnar biosalongen för att inte komma tillbaka och se klart den, och jag förstår varför”

Miljöerna utspelas i skolkorridoren, Reginas hus samt skolmatsalen i princip hela filmen. Inte hade jag förväntat mig en helt estetiskt perfekt scenografi, men det känns som att titta på en tiktok-video. Mitt i filmen hör jag hur tre personer lämnar biosalongen för att inte komma tillbaka och se klart den, och jag förstår varför. Filmen saknar det originalet hade. Humorn. Det enda vi får är små kommentarer av Damien som kan uppfattas som roliga, men i det överlag torra sammanhanget är det nästan obekvämt att höra skämt. Det känns uttjatat att det stereotypiskt ska vara ”the funny black guy” som är den enda som är rolig i filmen. Vissa karaktärer, som exempelvis Karen (Avantika Vandanapu), kunde ha haft en mer trovärdig personlighet än den orealistiska ”dumb girl”-rollen hon spelar. Det känns konstigt att filmskaparna väljer att vissa av karaktärerna ska vara helt stereotypiska, men inte alla. Huvudrollsinnehavaren Angourie Rice spelar den mest seriösa karaktären och det kan nästan tolkas som att hon skådespelar i en thriller mer än i en komedifilm. Jag säger inte att det är fel skådespelare för rollerna, men jag tror att rollerna hade kunnat porträtteras på ett mer passande sätt.

Utöver detta tror jag att det som skapar den dystopiska känslan är hur verklighetsbaserad all ”mean girling” faktiskt är. Spridningar av videos, tiktok-reaktioner, läckta bilder – you name it. Det kan vara det enda bra med filmen: att den känns nutida, både outfitsen och jargongen är relevanta och om man bortser från musikalinslagen känns det som att sätta ned en kamera och filma en helt vanlig gymnasiekorridor längs med skåpen och de dialoger som förs där. Inte för att en gymnasiekorridor är en dystopi, men jag får en verklighetsuppfattning som är obehaglig i och med att filmen fångar upp det negativa. Man får känslan av att vår verklighet är inom en skärm och det i sig: dystopi. Jag kan njuta av att se originalfilmen på grund av att den är tidlös, förutom teknologin de använder, till skillnad från denna film som utmärker sig genom att ta allt från vår tid och gör det till något som är svårt att njuta av. 

Min sammanfattade åsikt av denna film är att den kunde ha haft starkare humor och släppt på det seriösa, då det ger motsatt effekt. Jag kommer inte se filmen igen och jag rekommenderar den inte fullt ut, men den har ändå en charm i att den lyckas fånga upp mean girl-känslan som vi alla kan uppleva from time to time…