The New Toronto 3

Tory Lanez

Daystar Peterson, mer känd som Tory Lanez, är en artist som kan göra mycket. Han kan rappa, han kan sjunga och han är dessutom en jävel på att dansa. Peterson slog igenom år 2015 med bland annat singeln Diego, som han själv producerade tillsammans med Play Picasso, och droppade imponerande verser och hooks över. Flera av hiphopvärldens mest kända namn slog igenom tillsammans med honom under det föregående decenniet, en tid då Toronto blev ett slags nytt hiphopmecca, och till dessa hör exempelvis The Weeknd, PARTYNEXTDOOR och allas vår käraste Drake. På ett projekt kan Tory lägga R&B-soundet som de andra kanadensiska rapparna har format, som till exempel på LUV, eller så kan han låta som Meek Mill om han lärde sig sjunga och hantera autotone. The New Toronto 3 är ett sådant projekt, men i äkta Tory Lanez-stil så gör det mycket — kanske till och med lite för mycket — på en gång.

Do The Most, ett svängigt New Orleans bounce-beat nummer, visar tydligt lockelsen i att lyssna på Tory. Han hanterar gränsen mellan att sjunga och rappa bra, och hans taktkänsla är oförneklig. På albumet har vi också Ch*is B*o*n-inspirerade R&B-ballader som på 10 F*CKS, kompromisslösa, aggressiva krigsförklaringar som Stupid Again och lugna meditationer som P.A.I.N. Lanez har en räckvidd som inte många andra artister har. I en blomstrande, uttrycksfull hiphopscen kan Tory Lanez tillräckligt mycket av varje nisch för att återskapa den. Han har dock inte fokuserat på att gå mot en viss stil, så han har aldrig riktigt varit med och förändrat scenen.

Utöver att han bara går på redan utforskad mark, rent musikaliskt, så finns det ingenting Tory Lanez gör som ingen annan kan göra bättre. Han är inte lika hungrig som Meek Mill, inte lika svängig som PARTYNEXTDOOR, inte lika känslig som Drake. Lanez texter är skrivna som att de försöker framställa bilden av en stjärna, men Tory Lanez visar inte riktigt varför han ska tas som mer än rappens motsvarighet till en armékniv — förvisso kan den användas till flera olika ändamål, men du hade aldrig skurit upp en stek med den. Dessutom så skriver Lanez onödigt homofobiskt och sexistiskt i sina texter, i en hiphopscen som absolut inte har en anledning till att vara det längre. Hans förmåga att anamma så många stilar kanske förklarar varför han ändå lyckas sälja och vara en populär artist; han gör tillräckligt bra ifrån sig på låtarna för att vara med på en algoritmskapad Spotifyspellista.

Även om Tory Lanez är en duktig rappare, rent tekniskt, så gör han inte jobbet för att utveckla sin identitet som artist, och därför låter han som att han vore fast i tiden. Diego hade kunnat platsa på The New Toronto 3 — Lanez femte album — och det säger en del om hur lite det är som har hänt med hans stil, kreativt sett. Albumet är därför inte speciellt  spännande att lyssna på, och att texterna är nästintill vidriga i så gott som varannan låt gör inte upplevelsen bättre.